Inkvisitionen


Denna sida uppdaterades 2019-04-09

Från Nätuppslagsverket
"The Catholic Encyclopedia"

(Lat. inquirere = att se på)

Med denna term avses vanligen en speciell kyrklig institution för att bekämpa eller nedslå heresi. Dess karakteristiska kännetecken tycks vara utdelandet av speciella domar av juridiska maktbefogenheter i trosärenden, och detta genom högsta kyrkliga auktoritet, som inte är världslig eller till för individuella fall utan är en universell och permanent tjänst. Nutidsmänniskor upplever svårighet att förstå denna institution, eftersom de i icke ringa utsträckning blivit blinda genom två fakta.

Å ena sidan har de upphört att fatta religiös tro som något objektivt, som Guds gåva och därför utanför det fria privata omdömets välde. å andra sidan ser de i kyrkan inte längre ett fullkomligt och suveränt samfund, reellt baserat på en ren och autentisk uppenbarelse, vars första och viktigaste plikt givetvis måste vara att behålla denna ursprungliga trosskatt obefläckad. Före den religiösa revolutionen på 1500-talet var dessa synsätt fortfarande gemensamma för alla kristna. Att ortodoxin till vilket pris som helst skulle upprätthållas tycktes vara självklart.

Medan det positiva undertryckandet av heresin genom kyrklig och civil auktoritet i det kristna samhället är lika gammalt som Kyrkan, är dock Inkvisitionen som åtskild kyrklig domstol av mycket senare ursprung. Historiskt sett är det en fas i utvecklingen av den kyrkliga lagstiftningen, vars karakteristiska drag man helt kan förstå endast genom att noggrant studera de villkor varunder den växte fram. Vårt ämne kan därför lämpligen behandlas på följande sätt:

I. Bannlysning av heresi under de första tolv kristna århundradena.
II. Bannlysning av heresi genom den institution som är känd som Inkvisitionen under dess skilda former:
(A) Inkvisitionen på Medeltiden
(B) Inkvisitionen i Spanien
(C) Inkvisitionen i Rom


I. HERESINS BANNLYSNING UNDER DE FöRSTA TOLV åRHUNDRADENA

(1) även om apostlarna var djupt uppfyllda av övertygelsen att de måste vidarebefordra trosskatten obefläckad till efterkommande, och att vilken lära som helst som stod i strid med deras egen, om den så förkunnades genom en ängel från himlen, skulle vara en brottslig lagöverträdelse, gick Paulus dock beträffande heretikerna Alexander och Hymeneus icke tillbaka till Gamla förbundets dödsstraff eller gissel utan dömde uteslutning från Kyrkans gemenskap som tillräcklig ( 1 Tim 1:20; Tit 3:10). I själva verket kunde det under de tre första århundradena knappast ha fallit de kristna in att inta någon annan attityd mot dem som felade i trossärenden. Tertullianus (Ad.Scapulam) uppställer regeln:

Humani iuris et naturalis potestatis, unicuique quod putaverit colere, nec alii obest aut prodest alterius religio. Sed nec religionis est religionem colere, quae sponte suscipi debeat, non vi. Med andra ord talar han om för oss, att den naturliga lagen tillät människan att endast följa det individuella samvetets röst i praktiserandet av religionen, eftersom accepterandet av religionen var en angelägenhet hos den fria viljan, inte något som skedde genom tvång. Som svar på Celsus’ anklagelse baserad på Gamla Testamentet, att de kristna plågade oliktänkande med döden, genom att bränna dem och genom tortyr, var Origenes tillfreds med att förklara, att man måste skilja mellan den lag som judarna fick från Mose och den som gavs till de kristna av Jesus. Den förra var bindande för judarna, den senare för de kristna. Judiska kristna kunde, om de var uppriktiga, inte längre underkasta sig hela den mosaiska lagen. Följaktligen var de inte längre fria att döda sina fiender eller att bränna eller stena dem som överträdde den kristna lagen. Cyprianus av Karthago åsidosatte också , omgiven som han var av oräkneliga schismatiker och icke plikttrogna kristna, den stadga i Gamla testamentet, vilken bestraffade uppror mot prästerskapet och domarna med döden. ”Nunc autem, quia circimciso spiritalis esse apud fideles servos Dei coeepit, spiritali gladio superbi et contumaces necantur, dum de Ecclesia ejiciuntur”. Då religionen nu är andlig, antar dess stadgar samma natur, och exkommunisering träder istället för döden. Lactantius plågades likväl under de blodiga förföljelsernas gissel, när han skrev dessa gudomliga regler år 308. Han kämpade därför naturligtvis för den högsta absoluta friheten i religionen.

Han skriver:
Då religionen är en fråga för viljan, kan den inte påtvingas någon. I denna fråga är det bättre att använda ord än slagsmål (verbis melius quam verberibus res agenda est). Till vilken nytta är grymhet? Vad har pinan att göra med fromhet? Säkerligen finns det inget samband mellan sanning och våld, mellan rättvisa och grymhet…Det är sant att ingenting är så viktigt som religionen, och man måste till varje pris (summâ vi) försvara den….Det är sant att den måste skyddas, men genom att dö för den, inte genom att döda andra; genom långt lidande, inte genom våld; genom tro, inte genom brott. Om man försöker att försvara religionen med blodsutgjutelse och tortyr, är det man gör inte försvar utan vanhelgande och kränkning. Ty ingenting är till sitt innersta väsen så ett föremål för den fria viljan som religionen. (Gudomliga regler V:20).

De kristna lärarna under de första tre århundradena insisterade, något som var naturligt för dem, på fullständig religiös frihet. Dessutom yrkade de inte endast på principen, att religionen inte kunde påtvingas andra – en princip som alltid vidhållits av Kyrkan i hennes umgänge med de odöpta -utan de lärde, att när man jämförde den mosaiska lagen med den kristna religionen, den senare lät sig nöja med en andlig bestraffning av heretikerna (d.v.s med exkommunicering), medan judendomen nödvändigt vidtog lagliga åtgärder mot oliktänkande med tortyr och dödsstraff.

(2) Emellertid började snart de kejserliga efterträdarna till Konstantin i sig själva se gudomligt utnämnda ”biskopar över det yttre”, d.v.s. härskare över de världsliga och lekamliga betingelserna i Kyrkan. Vid samma tid bibehöll de den traditionella auktoriteten som ”Pontifex Maximus”, och på detta sätt var den världsliga auktoriteten, ofta i förbund med prelater med arianska tendenser, benägen att förfölja de ortodoxa biskoparna genom fängslande och tortyr. Men de senare, särskilt Hilarius från Poltiers, protesterade ivrigt mot varje användning av våld inom religionens område, vare sig det var fråga om att sprida kristendomen eller att bevara tron. De betonade upprepade gånger att i detta avseende hade de stränga påbuden från Gamla testamentet upphävts genom Kristi milda och blida domar. Emellertid var Konstantins efterträdare övertygade om att den främsta angelägenheten hos den kejserliga auktoriteten (Theodosius II, ”Novellae”) var att beskydda religionen, och så utkom, med förfärlig regelbundenhet, många strafförordningar mot heretiker. Under en tidsrymd på femtiosju år utfärdades sålunda sextioåtta förordningar. Heretiker av alla slag berördes av denna lagstiftning och på skilda sätt, genom landsförvisning, beslagtagande av egendom eller döden. En lag från år 407, som syftade på de förrädiska donatisterna, hävdar för första gången att dessa heretiker borde placeras på samma plan som dem som var lagbrytare mot kejsarens heliga majestät, ett begrepp som under senare tider fick sig förbehållet en mycket betydelsefull roll. Dödsstraffet utdömdes emellertid endast för vissa slag av heresi. I sin förföljelse mot heretiker motsvarade de kristna kejsarna inte på långt när strängheten hos Diocletianus, som år 287 dömde manikéernas ledare att brännas på bål och delvis pålade deras efterföljare dödsstraff genom halshuggning och delvis tvångsarbete i statens gruvor.

Än så länge vi har behandlat lagstiftningen i den kristnade staten. I attityden hos Kyrkans representanter gentemot denna lagstiftning har viss osäkerhet redan märkts. Vid slutet av 300-talet och under 400-talet var manikeismen, donatismen och priscillianismen de heresier man mest hade inom synhåll. Manikeismen förvisades från Rom och Milano och sökte sin tillflykt till Afrika. även om man fann dem skyldiga till förhatliga läror och missgärningar (S:t Augustinus, De haeresibus) vägrade kyrkan att åberopa världslig makt mot dem. Förvisso förkastade den store biskopen i Hippo uttryckligt användandet av våld. Han sökte få dem att återvända genom endast offentliga och privata underkastelseåtgärder, och dessa ansträngningar tycks ha mött framgång. I själva verket lär vi av detta, att donatisterna själva var de första som vädjade till den världsliga makten för beskydd mot kyrkan. Emellertid gick det för dem som med dem som anklagade Daniel: lejonen vände sig mot dem. Statens ingripande svarade inte mot deras önskningar, och de våldsamma överdrifterna hos ”Circumcellions” bestraffades välförtjänt, donatisterna klagade bittert över regeringens grymhet. S:t Optatus från Mileve försvarade den världsliga auktoriteten (de Schismate Donntistarum) på följande sätt:

…som om det inte var tillåtet att träda fram som Guds hämnare och att uttala dödsdomen!…Men, säger du, staten kan inte bestraffa i Guds namn: Likväl var det inte i Guds namn som Mose och Pinehas överlämnade till döden dem som tillbett guldkalven och dem som föraktade den sanna religionen? Detta var första gången en katolsk biskop kämpade för ett fast samarbete med staten i religiösa frågor och dess rätt att ge dödsstraff för heretiker. Det var också första gången man vädjade till Gamla testamentet, men sådana vädjanden hade tidigare förkastats av kristna lärare. Augustinus däremot motsatte sig fortfarande bruket av våld och försökte leda de vilsegångna tillbaka med hjälp av undervisning. För det mesta erkände han, att man pålade ett moderat bötesbelopp för motspänstiga personer. Slutligen ändrade han sitt synsätt, driven därtill varken av de otroliga överdrifterna hos ”Circumcellions” eller av de goda resultat, som åstadkommits genom bruk av våld, eller genom att uppmuntra styrkan i övertalningsförmågan hos andra biskopar. På tal om hans uppenbara inkonsekvens är det värt att noga notera, vem han vänder sig till. Han förefaller tala på ett sätt till ämbetsmän, som ville, att de existerande lagarna skulle föras ut i hela sin vidd, och på ett annat sätt till donatisterna, som nekade staten någon rätt att bestraffa de oliktänkande. I sin korrespondens med ämbetsmännen uppehåller han sig vid kristen barmhärtighet och tolerans och framställer heretikerna som bortsprungna lamm, som man skall söka upp och kanske, om de är motspänstiga, bestraffa med ris och skrämma med hot om strängare slag, men de skall inte föras tillbaka till fållan med hjälp av sträckbänk och svärd. å andra sidan försvarar han statens rättigheter i sina skrifter mot donatisterna. Ibland säger han, att hälsosam stränghet skulle ligga i de avvikandes eget intresse och likaså vara till skydd för de sant troende och för församlingen i största allmänhet.

Vad priscillianismen beträffar återstår några få punkter ännu i dunkel, trots färska värdefulla undersökningar. Det förefaller emellertid visst, att Priscillianus, biskop i Avilia i Spanien, blev anklagad för heresi och trolldom och förklarades skyldig vid flera koncilier. Ambrosius i Milano och Damascus i Rom förefaller ha vägrat honom prövning. Slutligen vädjade han till kejsaren Maximus i Trier, men till sin nackdel, ty han dömdes där till döden. Priscillianus själv hade tidigare, utan tvekan i fullt medvetande om sin egen oskuld, krävt förtryck av manikéerna genom svärd. Men de främsta kristna lärarna delade inte dessa uppfattningar, och hans egen avrättning gav dem tillfälle att ge en högtidlig protest mot den grymma behandling han blev bemött med av den kejserliga makten. Martin av Tours, som då var i Trier, bemödade sig att för egen del få befrielse från anklagelsen hos den kyrkliga makten och förmådde kejsaren att lova, att han inte på några villkor skulle låta Priscillianus blod utgjutas, eftersom kyrklig avsättning av biskoparna skulle vara tillräckligt straff, och blodsutgjutelse skulle stå i motsättning till den gudomliga lagen. Efter avrättningen anklagade han strängt både dem som anklagat och kejsaren, och under en lång tid vägrade han att ha gemenskap med sådana biskopar som på något sätt varit ansvariga för Priscillianus död. Den store biskopen i Milano, Ambrosius, beskrev den avrättningen som ett brott.

Priscillianismen upphörde emellertid inte med dess upphovsmans död. Tvärtom spreds den med utomordentlig snabbhet, och genom dess offentliga godkännande av manikeismen, blev den mer än någonsin ett allmänt hot. På detta sätt blev de hårda domarna från Augustinus och Hieronymus begripliga. år 447 måste Leo den store förebrå priscillianisterna att de hade upplöst äktenskapets heliga band, trampat all anständighet under fötterna och hånat all lag, mänsklig och gudomlig. För honom föreföll det naturligt, att världsliga härskare skulle bestraffa sådant vanhelgande raseri och att han skulle låta avrätta sektens ledare och några av hans efterföljare. Han fortsätter att säga, att detta lände Kyrkan till fördel: ”quae etsi constitutionibus sacerdotali contenta iudicio, cruentas refugit ultiones, severis tamen christianorum principum constitutionibus adiuratur, dum ad spiritale recurrunt remedium, qui timent corporale supplicium” – även om Kyrkan var nöjd med en andlig dom från dess biskopar sida och ogillade att man utgjöt blod, fick man hjälp av den kejserliga strängheten, eftersom fruktan för kroppslig bestraffning drev den skyldige att söka andlig hjälp.

De kyrkliga föreställningarna från de första fem århundradena kan sammanfattas på följande sätt: Kyrkan skall på inga villkor utgjuta blod (Augustinus, Ambosius, Leo den förste och andra). Dock trodde andra lärare som Optatus från Mileve och Priscillianus, att staten kunde avkunna dödsstraff över heretiker, om den allmänna välfärden krävde det. Majoriteten ansåg att dödsstraff för heresi, såvida den inte var civilrättsligt kriminell, var oförenligt med kristendomens anda.
Augustinus säger nära nog i den västliga Kyrkans namn: ”Corrigi eos volumus, non necari, nec disciplinam circa eos negligi volumus, nec suppliciis quibus digni sunt exerceri”- vi vill att de skall tillrättavisas, inte avrättas. Vi önskar den kyrkliga disciplinens segerglädje, inte de dödsstraff som de förtjänar. Johannes Chrysostomos säger i allt väsentligt samma sak i den östliga kyrkans namn (Hom XLVI: ”Att överlämna en heretiker åt döden är att begå ett brott bortom försoning”. Och i nästa kapitel säger han, att Gud förbjuder att de verkställer den, på samma sätt som han förbjuder oss att utrota åkerklätten, men han förbjuder oss inte att avvisa dem, att förvägra dem att tala fritt eller att hindra deras samlingar. Hjälpen från de ”världsliga armen” förkastades därför inte helt. Tvärtom, så ofta den kristna välfärden, på det hela taget eller på hemmaplan, krävde det, sökte kristna härskare att hejda det onda genom lämpliga åtgärder. Så sent som på 600-talet uttrycker Isidore från Sevilla liknande tankar (Sententiarum).

Hur litet vi bör lita på den storordiga opartiskheten hos Henry Charles Lea, den amerikanske historikern om inkvisitionen, kan vi här illustrera med ett exempel. I sin bok Historien om Inkvisitionen under medeltiden (New York, 1888) avslutar han denna period med följande ord: Det var först sextiotvå år efter det att blodbadet på Priscillianus och hans efterföljare hade åstadkommit så mycket skräck, som Leo I, när heresin tycktes få liv igen år 447, inte endast försvarade handlingen utan förklarade, att om de som efterföljde en heresi, som var så värd fördömelse, skulle få tillåtelse att leva, skulle det bli ett slut på den mänskliga och gudomliga lagen. Det slutliga steget hade tagits, och kyrkan var definitivt förpliktad att till varje pris förbjuda heresin. Det är omöjligt att inte tillskriva kyrkan inflytande på de successiva påbud varigenom framhärdande i heresin alltifrån Theodosius den stores tid bestraffades med döden. I dessa rader har Leo till påven överlåtit ord som brukades av kejsaren. Dessutom är det helt enkelt just motsatsen till historisk sanning att påstå, att kejserliga påbud, som bestraffade heresi med döden, berodde på kyrkligt inflytande, eftersom vi har visat, att de mer inflytelserika kyrkliga auktoriteterna förklarade, att dödsstraffet stod i klar motsats till evangeliets anda, och de själva motsatte sig dess verkställande. Under århundraden var detta kyrkans attityd både i teori och praktik. Sålunda avrättades några manikéer i Ravenna år 556 i överensstämmelse med samhällets lag. å andra sidan dömdes Elipandus från Toledo och Felix från Urgel, ledarna för adoptionismen och motståndare till predestinationismen, genom några koncilier men lämnades i övrigt oantastade. Vi kan emellertid notera att munken Gothescalch, efter det att han dömts för sin falska lära, att Kristus inte hade dött för hela människosläktet, genom synoderna i Mainz 848 och Qiuercy 849 dömdes till aga och fängelse, bestraffningar som då var vanliga i kloster för skilda överträdelser.

(3) Omkring år 1000 spreds manikéer från Bulgarien under flera namn över västra Europa. De var talrika i Italien, Spanien, Frankrike och Tyskland. Kristen folklig uppfattning visade sig snart stå i motsats till dessa farliga sekterister och resulterade i tillfälliga lokala förföljelser, naturligtvis i former som gav uttryck åt tidsandan. år 1122 hade kung Robert den fromme (regis iussu et universae plebis consensu), ”eftersom han fruktade för rikets säkerhet och själarnas frälsning” låtit tretton framstående invånare, präster och lekmän, brännas levande i Orleans. På andra ställen berodde liknande handlingar på folkliga attacker. Några få år senare observerade biskopen i Orleans, att sekten höll på att sprida sig i hans stift, och han bad Wazo, biskopen i Liège om råd huruvida han skulle bruka våld: ”An terrenae potestatis gladio in eos sit animadvertendum necne). Wazo svarade att detta stod i motsats till Kyrkans anda och dess grundares ord, vilken påbjöd, att ogräset skulle växa tillsammans med vetet ända till skördetiden, så att inte vetet skulle ryckas upp tillsammans med ogräset. De som idag var ogräs kan i morgon omvändas och bli vete. Låt dem därför leva och låt det vara tillräckligt med bara exkommunicering, hade Chrysostomos, som vi har sett, lärt på liknande sätt. Denna princip kunde inte alltid efterföljas. Sålunda blev flera heretiker hängda i Goslar under jultiden år 1051 och år 1052, eftersom kejsaren Henry III önskade förhindra vidare spridning av den ”heretiska spetälskan”. Några år senare, år 1076 eller 1077, dömdes en kathar till bålet av biskopen av Cambrai och hans domkapitel. Andra katharer fick, trots ärkebiskopens ingripande, genom domarna i Milano välja mellan att betyga sin vördnad för Korset eller att bestiga bålet. Det avgjort största antalet valde det senare. år 1114 förvarade Biskopen av Soissons flera heretiker i fängsligt förvar i sin biskopsstad. Men medan han hade rest till Beauvais för att be om råd av biskoparna som samlats där för en synod, stormades fängelset av de troende människor, som fruktade prästernas sedvanliga godhjärtenhet (clericalem verens molitiem), de förde de anklagade utanför staden och brände dem. Folket ogillade det som enligt dem var extrem senfärdighet hos prästerna att förfölja heretiker. år 1144 hoppades Adalerbo II från Liège låta några fängslade katharer komma till bättre kunskap genom Guds nåd, men folket, som var mindre överseende, överföll de olyckliga varelserna, och det var endast med största besvär biskopen lyckades rädda några av dem från att brännas på bål. Ett liknande drama utspelades vid omkring samma tid i Köln. Medan ärkebiskopen och prästerna allvarligt försökte leda de vilsegångna tillbaka till kyrkan togs de senare genom våld av folkmassan (a populis nimio zelo abreptis) undan prästernas uppsikt och brändes på bål.

De mest kända och framstående heretikerna från den tiden, Peter från Bruys och Arnold från Brescia, mötte ett liknande öde - den förste på bålet som en seger för folkets raseri, och den senare under hantlangarnas bila som en seger för hans politiska fiender. Kort sagt finns ingen skuld knuten till Kyrkan för hennes uppträdande mot heresin under dessa våldsamma dagar. Bland alla biskoparna under perioden var det, så långt man kan fastställa, endast Theodwin från Liège, efterträdare till den ovannämnde Wazo och företrädare till Adalbero II, som vädjade till den världsliga makten för bestraffning av heretiker, och även han begärde inte dödsstraff, något som förkastades av alla. Vilka aktade man högre under 1100-talet än Peter Canter, den mest lärde under sin tid, och Bernhard av Clairvaux? Den förre säger (”Verbum abbreviatum”):

Vare sig katharerna döms skyldiga för misstag eller frivilligt bekänner sin skuld, skall de inte dödas, åtminstone inte när de avhåller sig från beväpnade angrepp på kyrkan. Ty trots att aposteln sade, att en heretiker skall undvikas efter tredje tillrättavisningen, skulle han säkerligen inte säga: Döda honom. Kasta dem i fängelse, om du vill, men döda dem inte (jfr Geroch von Reichersberg ”De investigatione Antichristi III”).

Bernhard var så fjärran från att hålla med om folket i Kölns metoder att han fastslog axiomet: Fides suadenda, non imponenda (Genom övertygelse, inte genom våld skall man vinna människor för tron). Och om han kritiserar vårdslösheten hos furstarna, som borde ha skulden till att små rävar skövlade vingården, tillägger han likväl att de senare inte skulle tillfångatas genom våld utan genom argument (capiantur non armis, sed argumentis). De obstinata skulle bli exkommunicerade, och om det var nödvändigt förvaras i fängelse för andras säkerhets skull (aut corrigendi sunt ne pereant, aut, ne perimant, coercendi). Synoderna från den perioden, d.v.s. synoderna i Reims 1049 under Leo IX, den i Toulouse år 1119, vid vilken Callistus II presiderade, och slutligen Laterankonciliet 1139, använder i huvudsak samma termer.

Följaktligen måste de sporadiska avrättningarna av heretiker under denna period delvis tillskrivas nyckfullt handlade hos individuella härskare, delvis de fanatiska utbrotten hos den högst nitiska folkmassan och på intet sätt den kyrkliga lagen eller de kyrkliga auktoriteterna. Det är sant, att det redan fanns kaniker som tillerkände kyrkan rätt att avkunna dödsdomen över heretiker. Men frågan behandlades som rent akademisk, och i teorin utövade den i själva verket inget inflytande på det verkliga livet. Exkommunicering, landsförvisning, fängslande etc pålades förvisso, under det dessa snarare var avsedda som formaliteter för försoning än som verklig bestraffning, men aldrig något dödsstraff. Peter Cantors maxim höll man fortfarande fast vid: ”Katharer får, även om de blir gudomligt överbevisade i en gudsdom, inte bestraffas med döden”. Under den andra hälften av 1100-talet spreds heresin i form av katharism på sant alarmerande sätt, och den hotade inte endast kyrkans existens utan underminerade själva det kristna samhällets grundvalar. I opposition till denna propaganda växte det upp ett slags normativ lag – åtminstone överallt i Tyskland, Frankrike och Spanien – som hemsökte heresin med död i eldslågor. På det hela taget förblev England obesmittat av heresin. När omkring trettio sektmedlemmar banade sin väg dit år 1166, befallde Henry II att de skulle brännas på sina pannor med glödhett järn, bli piskade med spön på det offentliga torget och sedan köras ut. Dessutom förbjöd han var och en att ge dem skydd eller att på annat sätt hjälpa dem, så de dog, delvis av hunger och delvis av den kalla vintern. Hertig Philip från Flandern var med understöd av William av den Vita Handen, ärkebiskop i Reims, speciellt sträng mot heretiker. De åstadkom att många medborgare i sina områden, adliga och icke adliga, präster, riddare, bönder, ogifta kvinnor, änkor och dem som var mot gifta kvinnor blev brända levande, de beslagtog deras egendom och delade den mellan sig. Detta hände år 1183. Mellan år 1183 och 1206 handlade biskop Hugo från Auxerre på liknande sätt mot neo-manikéerna. Några plundrade han. De andra landsförvisade han eller lät dem brännas på bål.

Kung Philip Augustus från Frankrike lät åtta katharer brännas på bål i Troyes år 1200, en i Nevers år 1201, flera i Brisne-sur-Vesle år 1204 och många i Paris – ”präster, klerikala, lekfolk och kvinnor som tillhörde sekten”. Raymond V från Toulouse (1148-94) utfärdade en lag som bestraffade dem som följde sekten och dem som gynnade den med dödsstraff. Simon de Montfort’s beväpnade män trodde år 1211, att de fullföljde hans lag, när de skröt med hur de hade bränt många levande och ville fortsätta att handla så (unde multos combussimus et adhuc cum invenimus idem facere non cessamus). år 1197 utfärdade Peter II, kung i Aragon och greve av Barcelon, ett påbud. Enligt detta blev waldensianer och alla andra schismatiker förvisade från landet. Var och en från denna sekt som man fortfarande fann i hans kungarike eller i hans grevskap efter Palmsöndagen nästa år skulle lida döden på bål, och egendomen skull beslagtagas.

Kyrklig lagstiftning befann sig långt från denna hårdhet. Alexander III förnyade vid Laterankonciliet 1179 de beslut som redan tagits beträffande schismatikerna i södra Frankrike och anhöll om världsliga härskare för att tysta ner dem som störde den allmänna ordningen, om så krävdes med våld, för att inse i vilken mening de var fria att fängsla de skyldiga (servituti subicere, subdere) och att beslagtaga deras egendom. Enligt den överenskommelse som gjordes av Lucius III och kejsare Frederick Barbarossa i Verona (1148) skulle man söka upp heretiker från varje gemenskap, ställa dem inför biskopens domstol, exkommunicera dem och överlämna dem till världslig makt för att bestraffa dem på lämpligt sätt (debita animadversione puniendus). Den lämpliga bestraffningen (debita animadversio, ultio) innebar dock ännu inte dödsstraff utan landsförvisnings-dom, även om det är sant att denna medförde landsförvisning, beslagtagande, förstörelse av de skyldigas bostad, vanära, uteslutning från offentlig tjänst och liknande. ”Continuatio Zwellensis altera, ad ann. 1184” beskriver noggrant heretikernas tillstånd vid denna tid, när det sägs att påven exkommunicerade dem, och att kejsaren ställde dem under världslig dom, när han beslagtog deras egendom (papa eos excomunicavit imperator vero tam res quam personas ipsorum imperali banno subiecit).

Under Innocentius III gjordes ingenting för att intensifiera eller tillägga något till de befintliga lagarna mot heresi, även om denna påve gav dem en vidsträcktare räckvidd genom sina legaters agerande och genom det Fjärde Laterankonciliet (1215). Men denna handling var förvisso en tjänst med avseende på heretikerna, ty den regelbundna kanoniska procedur, som sålunda infördes, gjorde mycket för att upphäva godtycket, hänförelsen och orättfärdigheten hos de världsliga domarna i Spanien, Frankrike och Tyskland. Så långt som och så länge som hans föreskrifter fortsatte att vara i kraft, inträffade inga fällande domar eller något stort antal avrättningar, varken bål eller sträckbänk sattes upp. Och om han vid ett tillfälle under det första året av sitt pontifikat vädjade till den romerska lagen och dess bestraffningar för brott mot den högsta makten, för att rättfärdiga konfiskation, drog han likväl inte den extrema slutsatsen, att heretikerna förtjänade att brännas. Hans tid som påve ger många exempel som visar hur mycket han i praktiken tog bort av livskraften hos den befintliga strafflagen.

II. UNDERTRYCKANDET AV HERESIN GENOM INSTITUTIONEN KÄND SOM INKVISITIONEN

A. Inkvisitionen under Medeltiden
(1) Ursprung

Under de första tre årtiondena av 1200-talet existerade inte Inkvisitionen som institution. Men så småningom blev det kristna Europa så utsatt för fara genom heresin, och strafflagstiftningen i fråga om katharismen hade gått så långt, att Inkvisitionen tycktes vara en politisk nödvändighet. Att dessa sekter var ett hot mot det kristna samfundet hade länge erkänts av de byzantinska härskarna. Så tidigt som på 900-talet hade kejsarinnan Theodora låtit döda en mängd paulicianer, och år 1118 hade kejsaren Alexius Comnenus behandlat bogomilerna med samma stränghet, men detta hindrade inte att de strömmade ut över hela västra Europa. Dessutom var dessa sekter i högsta grad aggressiva, fientliga mot själva kristendomen, mot mässan, sakramenten, den kyrkliga hierarkin och organisationen. De var även fientliga till den feodala regeringen genom sin attityd till eder, som de under inga omständigheter förklarade vara tillåtna. Deras synsätt var inte bara mindre olycksbringande mot det mänskliga samhällets fortbestånd, ty å ena sidan förbjöd de äktenskap och fortplantning av den mänskliga rasen, och å andra sidan gjorde de självmordet till en plikt genom institutionen Endura. Det har sagts, att fler dog genom Endura (katharernas självmordslag) än genom Inkvisitionen. Det var därför ganska naturligt för väktare i den befintliga samhällsklassen i Europa, särskilt i den kristna religionen, att införa undertryckande åtgärder mot sådana revolutionära läror.

I Frankrike påbjöd Ludvig VIII år 1226 att personer som blev exkommunicerade genom stiftsbiskopen eller hans delegat skulle motta ”lämplig bestraffning” (debita animadversio). år 1249 befallde Ludvig IX baronerna att behandla heretikerna i enlighet med det plikten påbjöd (de ipsis faciant quod debebant). Ett dekret från konciliet i Toulouse (1229) får det att framstå troligt, att man i Frankrike redan uppfattade döden på bålet som fasthållande av den förutnämnda debita animadversio. Att i dessa åtgärder söka spåra inflytande av kejserliga eller påvliga föreskrifter är fåfängt, eftersom det redan hade kommit att betraktas som hävdvunnet att bränna heretiker på bål. Det sägs i ”Etablissements de St. Louis et coutumes de Beauvaisis: ”Quand le juge (ecclésiastique) laurait examiné (le suspect) se il trouvait, quil feust bougres, si le devrait faire envoier à la justice laie, et la justice laie le dolt fere ardoir”. ”Coutumes de Beauvaisis” motsvarar den tyska ”Sachsenspiegel” eller ”Spegel av lagarna i Sachsen”, vilken utarbetades omkring 1235, vilken även uttrycker avrättningen av icke troende på bål som lag sanktionerad genom sedvänja. I Italien utsände kejsaren Fredrik II så tidigt som den 22 november 1220 en förordning mot heretiker, som emellertid helt uppfattades i Innocentius III:s anda, och Honorius III uppdrog åt sina sändebud att tillse att man i de italienska städerna upprätthöll både de kanoniska påbuden från 1215 och den kejserliga lagstiftningen från 1220. Av det föregående kan det inte betvivlas att det fram till år 1224 inte fanns någon kejserlig lag, som befallde eller som förutsatte det vara lagligt att heretiker skulle brännas på bål. Förordningen från Lombardiet år 1224 är således den första lag i vilken död på bålet avsågs. Att Honorius III på något sätt befattade sig med att utkommendera denna förordning kan man inte hävda. Förvisso var kejsaren så mycket mindre i behov av någon påvlig ingivelse, eftersom det i Tyskland inte längre var sällsynt att man brände heretiker på bål. Hans rättslärde skulle dessutom säkerligen har riktat kejsarnas uppmärksamhet på den gamla romerska lagen som bestraffade högförräderi med döden och särskilt manikeismen med bålet. De kejserliga förordningarna 1220 och 1224 upptogs i den kyrkliga straffrätten år 1231 och tillämpades snart i Rom. Det var då som Medeltidens Inkvisition blev till.

Vad blev den omedelbara provokationen? Samtida källor erbjuder inget positivt svar. Biskop Douais, som kanske behärskar det ursprungliga samtida materialet bättre än någon annan, har i sitt senaste verk (Linquisition. Ses Origines. Sa Procedure, Paris 1906) sökt förklara dess framträdande genom en förmodad önskan hos Gregorius IX att avvärja övergreppen från Fredrik II på den strikt kyrkliga lärans område. För detta ändamål skulle det förefalla vara nödvändigt för påven att fastslå en bestämd och specifikt kyrklig dom. Ur denna synpunkt är, trots att hypotessen inte helt kan bevisas, mycket förståeligt som annars skulle förbli dunkelt. Det fanns utan tvivel skäl att frukta sådana kejserliga ingrepp i en tid fylld med de onda tvisterna i imperiet och prästväldet. Vi behöver endast minnas bedrägeriet hos kejsaren och hans förmenta iver för trons renhet, hans alltmer stränga lagstiftning mot heretiker, de talrika avrättningarna av hans personliga rivaler med heresi som förevändning, den ärftliga lidelsen hos Hohenstaufen att få högsta kontroll över kyrkan och staten, deras anspråk på att av Gud ha fått auktoritet över båda och av ansvar i både områden som tillhörde Gud och Gud ensam etc. Vad var mer naturligt än att Kyrkan strikt kunde reservera sin egen sfär för sig själv, medan hon vid samma tid strävade efter att undvika att väcka anstöt hos kejsaren? En rent andlig eller påvlig religiös domstol skulle befästa den kyrkliga friheten, och auktoritet för denna dom kunde anförtros åt människor med specialistkunskap och oklanderligt anseende och framför allt åt självständiga människor i vars händer kyrkan tryggt kunde sätta sin tillit till beslut angående ortodoxi eller irrlära i en given undervisning. å andra sidan kunde strafflagstiftningen i kejsardömet övertagas som den var, för att så långt det var tillåtet bemöta kejsarnas önskningar.

(2) Den nya domstolen (tribunalen)
(a) Dess väsentliga karakteristik

Påven upprättade inte Inkvisitionen som en bestämd och separat domstol. Vad han gjorde var att utnämna särskilda men permanenta domare, som utförde sina lärofunktioner i påvens namn. Där de satt, där fanns Inkvisitionen. Det måste noggrant noteras, att det karakteristiska draget i Inkvisitionen inte var dess karakteristiska procedur, inte heller den förtegna undersökningen av vittnen och följdriktig officiell anklagelse: denna procedur var gemensam för alla domstolar under Innocentius III:s tid. Inte heller var det förföljelsen av heretiker på alla platser: detta hade varit regeln alltsedan den kejserliga synoden i Verona under Lucius III och Fredrik Barbarossa. Inte heller bestod det av tortyren, som inte var föreskriven eller ens tillåten under årtionden efter Inkvisitionens början. Inte heller var det slutligen de olika sanktionerna, fängslande, konfiskation, bål o.s.v., bestraffningar som alla var vanliga långt före Inkvisitionen. Inkvisitorn var strängt taget en speciell men permanent domare, som handlade i påvens namn och som var utrustad av honom med rätten och plikten att handla legalt med förolämpningar mot tron. Han skulle emellertid hålla sig till de fastställda reglerna i den kanoniska proceduren och uttala de sedvanliga straffen.

Många betraktade det som en försynens skickelse, att det just vid denna tid uppstod två nya ordnar, dominikanerna och franciskanerna, vars medlemmar genom sin högre teologiska utbildning och andra karaktärsdrag föreföll vara utomordentligt lämpliga att utföra inkvisitionsuppgiften med fullständig framgång. Det var tryggt att anta, att de inte endast var utrustade med erforderlig kunskap utan att de också helt osjälviskt och utan påverkan av världsliga motiv allenast gör det som tycktes vara deras plikt för kyrkans bästa. Dessutom fanns det skäl att hoppas, att de på grund av sin stora popularitet inte skulle möta för mycket motstånd. Det förefaller därför inte onaturligt att inkvisitorerna skulle ha valts av påvarna företrädelsevis från dessa ordnar, speciellt från dominikanerna. Det skall emellertid noteras att inkvisitorerna inte valdes uteslutande från tiggarordnarna, även om senatorn i Rom utan tvekan avsåg sådant, då han i sin tjänsteed (1231) talade om inkvisitorer datos ab ecclesia. I sitt dekret 1232 kallar Fredrik II dem inquisitores ab apostolica sede datos. Dominikanen Alberic reste i november 1232 genom Lombardiet som inquisitor haereticae pravitatis. Priorn och subpriorn för dominikanerna i Friesbach fick ett liknande uppdrag så tidigt som den 27 november 1231. Den 2 december 1232 fick även klostret i Strasburg och litet senare klostren i Würzburg, Ratisbon och Bremen uppdraget. år 1233 sändes samtidigt en svarsskrivelse från Gregorius IX rörande dessa ärenden till biskoparna i södra Frankrike och till dem som hade uppdraget som prior i dominikanorden. Vi vet, att dominikaner år 1232 sändes som inkvisitorer till Tyskland utmed Rhen, till stiftet Tarragona i Spanien och till Lombardiet; år 1233 till Frankrike, till territoriet i Auxerre, till de kyrkliga provinserna i Bourges, Bordeaux, Narbonne och Auch och till Bourgogne; år 1235 till den kyrkliga provinsen i Sens. Slutligen finner vi omkring år 1255 Inkvisitionen i full verksamhet i alla länderna i centrala och västra Europa, i grevskapen Toulouse, på Sicilien, Aragon, Lombardiet, Frankrike, Bourgogne, Brabant och Tyskland.

Att Gregorius IX genom sin utnämning av dominikaner och franciskaner som inkvisitorer upphörde att förbjuda heresin genom de egentliga domstolarna (d.v.s. genom biskoparna), är en förebråelse som inte kan försvaras i så generell form. Han tänkte så litet på att undanröja biskoparnas auktoritet att han tvärtom klart sörjde för att ingen inkvisitions-domstol någonstans skulle arbeta utan stiftsbiskoparnas samverkan. Och om inkvisitorerna genom strängheten i sin påvliga rättsskipning då och då röjde för stor böjelse att handla oberoende av biskoplig auktoritet, var det just påvarna som höll kvar dem inom de rätta gränserna. Så tidigt som år 1254 förbjöd Innocentius IV om igen ständigt fängelsestraff eller att någon skulle dö på bål utan biskopens samtycke. Liknande befallningar utfärdades av Urban IV år 1262, Clemens IV år 1265 och Gregorius X år 1273 , till dess att Bonifacius VIII och Clemens V högtidligt förklarade alla domar ogiltiga, vilka utfärdats i rättsmål ifråga om tron, såvida de inte avkunnades med godkännande utan samverkan med biskoparna. Påvarna upprätthöll alltid biskopens auktoritet med iver och sökte befria Inkvisitionens domstolar från varje slag av godtycke och nyckfullhet.

Det var en tung ansvarsbörda – nästan alltför tung för en vanlig dödlig – som föll på en inkvisitors skuldror, vilken åtminstone indirekt var tvingad att välja mellan liv och död. Kyrkan var förpliktad att insistera, att han i överlägsen grad skulle äga en god domares egenskaper; Han skulle vara besjälad av glödande iver för tron, själarnas frälsning och heresins utrotande. I alla svårigheter och faror skulle han aldrig hemfalla åt vrede eller förbittring. Han skulle bemöta ovänskap utan fruktan, men han skulle inte utsätta sig för den. Han skulle inte hemfalla åt provokation eller hot och likväl inte vara hjärtlös. När omständigheterna tillät skulle han visa nåd i utdelning av straff. Han skulle lyssna till andras råd och inte lita så mycket på sin egen åsikt eller till det yttre skenet, eftersom det sannolika ofta är osanning, och sanningen osannolik. På tämligen liknande sätt beskrev Bernard Gui (eller Guldonis) och Eymeric, båda två inkvisitorer under många år, den idealiska inkvisitorn. Gregorius IX tänkte utan tvekan också på en sådan inkvisitor, när han framhöll Konrad från Marburg som ”ut puniatur sic temeritas pervesorum quod innocentiae puritas non laedatur” – d.v.s. ”en som inte bestraffade den onde så att han skadade den oskyldige”. Historien visar oss hur långt inkvisitorerna svarade mot detta ideal. Långt ifrån att vara inhumana var de som regel människor med oklanderlig karaktär och ibland av sant förträfflig helighet, och inte så få av dem har blivit kanoniserade av kyrkan. Det finns absolut inget skäl att betrakta den medeltida kyrkliga domaren som intellektuellt och moraliskt underlägsen den moderna domaren. Ingen skulle vilja förneka att dagens domare, trots enstaka hårda domslut och några få misstag, utför ett högst hedervärt yrke. På liknande sätt bör man döma de medeltida inkvisitorerna som helhet. Dessutom rättfärdigar historien inte hypotesen, att de medeltida heretikerna var dygdens underbarn, som på förhand gjorde sig förtjänta av vår sympati.

(b) Förfaringssätt

Detta började regelmässigt med en månads ”nådatid”, tillkännagiven av inkvisitorn när helst han kom till ett område härjat av heresi. Invånarna uppmanades bara att visa sig för inkvisitorn. åt dem som bekände självmant pålade man en lämplig botgöring (t.ex. en pilgrimsfärd), men aldrig något strängt straff som att fängslas eller att utlämnas till den världsliga makten. Emellertid gav ofta dessa relationer med dem som bodde på en plats viktiga kännetecken, rätt forum för undersökning, och ibland uppnådde man på så sätt mycket bevis gentemot de enskilda människorna. Dessa blev blott kallade inför domarna – vanligtvis genom församlingsprästen, även om det ibland skedde genom den världsliga myndigheten – och domen började. Om den anklagade genast gjorde en hel och frivillig bekännelse, avslutades ärendet snart och detta skedde inte till den anklagades nackdel. Men i de flesta fallen nekade den anklagade även sedan han svurit med handen på de fyra evangelierna, och detta nekande var hårdnackat i samma grad som beviset anklagade. David från Augsburg (jfr Preger:”Der Traktat des David von Augsburg über die Waldenser”, München 1878) framhöll för inkvisitorn fyra metoder att få fram öppet erkännande:

fruktan för döden, d.v.s. genom att låta den anklagade förstå, att bålet väntar honom, om han inte vill bekänna;
mer eller mindre strängt bevakat fängelse, möjligen framhävt genom knappt tilltagen mat; besök av beprövade människor som skulle kunna försöka att locka fram en frivillig bekännelse genom vänskaplig övertalning;
tortyr som kommer att diskuteras nedan.

(c) Vittnen

När inget frivilligt erkännande gjordes anfördes bevis. Juridiskt måste det finnas åtminstone två vittnen, även om samvetsgranna domare sällan var belåtna med det antalet. Man hade hittills i kyrkan hållit sig till principen att vittnesbördet från en heretiker, en exkommunicerad person, en som begått mened, kort uttryckt en ”illa beryktad” var värdelöst inför domen. Men då Kyrkan skulle fastställa otro, tog hon ett ytterligare steg att upphäva detta sedan lång tid fastslagna bruk och att acceptera en heretikers vittnesbörd som varande nästan fullvärdigt i rättsliga behandlingar rörande tron. Detta framträder så tidigt som på 1100-talet i ”Decretum Gratiani”. Medan Fredrik II beredvilligt samtyckte till denna nya vändning, tycktes inkvisitorerna först vara ovissa om värdet av vittnesbördet från en ”illa beryktad” person. Det var först år 1261, efter det att Alexander IV hade tystat ner deras skrupler, som den nya principen generellt antogs både i teori och praktik. Denna allvarliga förändring tycks ha försvarats av det skälet att heretiska konventiklar ägde rum i hemlighet och höljdes i stort dunkel, så att tillförlitlig information inte kunde nås från någon annan än dem själva. även före Inkvisitionens upprättande vägrade man ibland att uppge namnen på vittnena för den anklagade, och detta bruk legaliserades av Gregorius IX, Innocentius IV och Alexander IV.

Bonifatius VIII åsidosatte dock detta i sin bulla ”Ut commissi vobis officii” och befallde att i alla domstolar, även dem som tillhörde inkvisitionen, måste man namnge vittnena för den anklagade. Det fanns ingen personlig konfrontation med vittnena, inte heller fanns det något korsförhör. Försvarsvittnen dök nästan aldrig upp, eftersom de nästan ofelbart skulle misstänkas vara heretiker eller välvilliga mot heresin. Av samma skäl försäkrade dessa sig sällan om stabila legala försvarare och var därför så mycket mer tvingade att svara på de huvudsakliga punkterna i en anklagelse. Detta var emellertid inte heller någon nymodighet, ty 1205 förbjöd Innocentius III i bullan ”Si adversus vos” all juridisk hjälp för heretiker. ”Vi förbjuder er, jurister och notarier, strängt att på något sätt, genom rådgivning eller understöd, hjälpa heretiker och sådant som att tro på dem, ansluta sig till dem, ge dem någon hjälp eller försvara dem på något sätt. Men denna stränghet minskade snart, och till och med under Eymerics tid tycks det ha varit allmänt utbredd sed att bevilja heretiker en juridisk försvarare, som emellertid på allt sätt måste vara höjd över alla misstankar, ”vara hederlig, ha obestridlig lojalitet, skicklig i världslig och kanonisk lag och ivra för tron”.

Under tiden kändes även i dessa svåra tider sådana påfrestningar överdrivna, och försök gjordes att mildra dem på skilda sätt, t.ex. att beskydda de anklagades naturliga rättigheter. Först och främst kunde han låta domaren få veta namnen på sina fiender: skulle anklagelsen härröra från dem, skulle de underkännas utan något ytterligare väsen. Dessutom var det utan tvekan till den anklagades fördel, att falska vittnen bestraffades utan nåd. Den ovan nämnde inkvisitorn Bernard Gui berättar ett exempel om en far som på falskt sätt anklagade sin son för heresi. Sonens oskuld kom snabbt i ljuset, den falska anklagaren blev gripen och dömd till livstids fängelse (solam vitam ei ex misericordia relinquentes). Dessutom ställdes han vid skampålen under fem på varandra följande söndagar framför kyrkan under gudstjänsten, barhuvad och med fastbundna händer. På den tiden räknades mened som ett enormt stort brott, särskilt när den begicks av ett falskt vittne. Dessutom hade den anklagade en betydande fördel av det faktum att inkvisitorn måste avgöra domen i samarbete med stiftsbiskopen eller hans representanter, till vilka alla dokument rörande domen hade remitterats. Båda tillsammans, inkvisitorn och biskopen, skulle också kalla in och konsultera ett antal hederliga och erfarna män (boni viri) och besluta i överensstämmelse med deras beslut (vota). Innocentius IV (11 juli 1254), Alexander IV (15 april 1255 och 27 april 1260) och Urban IV (2 augusti 1264) föreskrev strikt denna institution med boni viri – d.v.s. rådgivning i svåra fall av erfarna män, väl bevandrade i teologi och kanonisk lag och på allt sätt oklanderliga. Dokumenten från rättegången kom alltid helt och hållet i deras händer eller fick man åtminstone ett sammandrag utarbetat av en offentlig notarie. De underrättades även om vittnenas namn, och deras första plikt var att besluta om vittnena var trovärdiga eller inte.

Man tillkallade mycket ofta boni viri. Trettio, femtio, åttio eller fler personer – lekmän och präster; sekularpräster och reguljärpräster – skulle sammankallas, alla högt respekterade och av varandra oberoende män, och de skulle helt enkelt svära att fälla utslag i de fall som låg framför dem och så gott de kunde i enlighet med sin kunskap och tro. På alla väsentliga punkter kallade man alltid på dem för att besluta två frågor: huruvida och vilken skuld som var för handen och vilken bestraffning som skulle påläggas. För att de inte skulle bli påverkade av några personliga synpunkter, skulle fallet presenteras för dem något i sammandrag, d.v.s. namnet på den anklagade gavs inte. Fastän boni veri strängt taget endast var berättigade till en rådgivande röst, skedde det slutliga utslaget alltid i enlighet med deras synsätt, och om deras beslut ändrades, skedde det alltid i inriktning på nåden, lindring av domen förekom verkligen ofta. Domarna fick även hjälp av ett ”consilium permanens” eller ständigt koncilium, sammansatt av andra edsvurna domare. I dessa åtgärder fanns de mest värdefulla garantierna för att allt var objektivt, opartiskt och att det endast var effektivitet i inkvisitionens domar. Bortsett ledningen av sitt eget försvar disponerade den anklagade andra lagliga medel att garantera sina rättigheter: han kunde förkasta en domare som hade visat fördomsfullhet, och i varje etapp i domen kunde han vädja till Rom. Eymeric leder oss att dra slutsatsen, att i Aragon vädjanden till påven inte var sällsynta. Som inkvisitor hade han själv vid ett tillfälle rest till Rom för att personligen försvara sin egen ställning, men han råder andra inkvisitorer att inte ta detta steg, eftersom det helt enkelt innebar förlust av mycket tid och pengar. Det var visare, sade han, att handlägga ett fall på sådant sätt att man inte kunde hitta några fel. I händelse av en vädjan måste dokumenten i fallet skickas till Rom under försegling, och Rom inte endast noga undersökte dem utan gav själv det slutliga utslaget. Till synes var vädjanden till Rom mycket omtyckta; man hoppades på, att det skulle föreligga en mildare dom eller att åtminstone någon tid skulle vinnas.

(d) Bestraffningar

Författaren till dt som här skrivs kan inte hitta någonting som antyder att den anklagade blev fängslad under utredningsperioden. Det var säkerligen vanligt, att den anklagade fick sin frihet ända till sermo generalis, även om han var aldrig så strängt anklagad genom vittnen eller bekännelse. Han förmodades ännu inte vara skyldig, även om han under ed tvingades lova att alltid vara beredd att komma inför inkvisitorn och att slutligen med god min acceptera sin dom, vad den än innehöll. Eden var säkert ett fruktansvärt vapen i händerna på den medeltida domaren. Om den anklagade personen höll den, var domaren benägen att ge en fördelaktig dom. å andra sidan, om den anklagade bröt mot den, blev hans anseende sämre. Det var känt att många sekter som princip förkastade eder; därför orsakade överträdelsen av eden lätt att den skyldiga parten blev utsatt för misstanke om heresi. Vid sidan av eden kunde inkvisitorn rädda sig själv genom att begära antingen en summa pengar som borgen eller pålitliga livegna som kunde gå i borgen för den anklagade. Det hände även att livegna under ed åtog sig att befria den anklagade ”död eller levande”. Det var kanske obehagligt att leva under bördan av en sådan förpliktelse, men i vilket fall som helst var det mer uthärdligt än att vänta på den slutliga domen i sträng fångenskap i månader eller längre.

Egendomligt nog betraktades inte tortyren som en form av bestraffning utan enbart som ett medel att få fram sanningen. Den hade inte kyrkligt ursprung och förbjöds länge i kyrkliga domstolar. Inte heller var den ursprungligen någon viktig faktor i inkvisitionens förfarande, under det att den inte blev auktoriserad förrän tjugo år efter Inkvisitionen hade börjat. Den godkändes först av Innocentius IV i hans bulla ”Ad exstirpanda” den 15 maj 1252, vilken bekräftades av Alexander IV den 30 november 1259 och av Clemens IV den 3 november 1265. Den begränsning som lades på tortyren var citra membri diminutionem et mortis periculum – d.v.s. den skulle inte orsaka förlust av liv eller lem eller utsätta någon för fara. Tortyren tillämpades endast en gång och då inte såvida inte den anklagade var osäker i sina påståenden och redan faktiskt föreföll vara förklarad skyldig genom mångfaldiga och vägande bevis. I allmänhet skulle detta starka bevismaterial (quaestio) uppskjutas så länge som möjligt, och det var endast tillåtet att ta sin tillflykt till den när alla andra utvägar var uttömda. Hederlighet och förnuftiga domar fäste helt riktigt inte någon stor vikt vid bekännelser som framtvingats genom tortyr. Efter lång erfarenhet förklarade Eymeric: Quaestiones sunt fallaces et inefficaces- d.v.s. tortyr är vilseledande och verkningslös.

Hade man hållit sig till denna påvliga lagstiftning i praktiken, skulle Inkvisitionens historiker ha haft färre svårigheter att sona. I början förklarades tortyren vara så förhatlig att prästerna var förbjudna att närvara med straff vid överträdelse. Ibland måste den avbrytas för att inkvisitorn skulle kunna fortsätta sin undersökning, som naturligtvis ledsagades av många obehag. Därför tillät Alexander IV den 27 april 1260 att inkvisitorerna frikände varandra från detta snedsprång. Urban IV förnyade tillståndet den 2 augusti 1262 och detta uttolkades snart som en formell rättighet att fortsätta undersökningen i själva tortyrrummet. Inkvisitorerrnas läroböcker noterade och biföll trofast detta bruk. Den allmänna regeln var, att tortyr skulle tillgripas endast en gång. Men detta kringgicks ibland – för det första genom att anta att pinbänken med varje nytt bevis kunde användas på nytt, och för det andra genom att pålägga nya plågor på det stackars offret (ofta på olika dagar), inte genom upprepning utan som en fortsättning (non ad modum iterationis sed continuationis) som försvarades av Eymeric ”quia, iterari non debent (tormenta), nisi novis supervenitibus indicis, continuari non prohibentur”. Men vad skulle man göra när den anklagade, befriad från pinbänken, förnekade vad han just hade bekänt? Några höll med Eymeric med om att den anklagade skulle sättas på fri fot. Andra likt författaren till ”Sacro Arsenale” ansåg dock att tortyren skulle fortsättas, eftersom den anklagade alltför allvarligt hade anklagat sig själv genom sin tidigare bekännelse. När Clemens V formulerade sina stadgar för användningen av tortyr, föreställde han sig aldrig att även vittnen så småningom skulle föras till pinbänken, även om inte deras skuld utan den anklagades blev ifrågasatt. Av påvens tystnad drog man slutsatsen, att ett vittne kunde föras till pinbänken om inkvisitorn behagade handla så. Dessutom, om den anklagade dömdes skyldig genom vittnen eller hade erkänt sig skyldig, kunde tortyren likväl användas för att tvinga honom att vittna mot sina vänner och medbrottslingar. Det skulle stå i motsättning till all gudomlig och mänsklig rättvisa – så läser man i ”Sacro Arsenale, ovvero Pratica dell Officio della Santa Inquisizione” (Bologna 1665) – att pålägga tortyr såvida inte domaren personligen var övertygad om den anklagades skuld.

Men en av svårigheterna i proceduren är varför tortyren användes som medel att lära känna sanningen. å ena sidan fortsattes tortyren till dess att den anklagade bekände eller antydde, att han var villig att bekänna. å andra sidan önskade man inte, eftersom det i själva verket inte var möjligt, betrakta en bekännelse framtvingad under tortyr som frivillig.

Det är genast uppenbart hur litet tilltro man kan sätta till det påstående som så ofta upprepades i protokollen från domstolarna ”confessionem esse veram, non factam vi tormentorum” (bekännelsen var sann och frivillig), även om man inte någon gång på föregående sidor hade läst, att han sedan han tagits ned från pinbänken (postquam depositus fuit de tormento) frivilligt bekände det ena eller det andra. Emellertid har det inte någon större vikt att säga, att tortyren sällan nämndes i redogörelserna av inkvisitionens domstolar – endast en gång t.ex. i 636 förkastelsedomar mellan 1309 och 1323. Detta bevisar inte, att tortyren sällan tillämpades. Eftersom tortyren ursprungligen pålades utanför rättssalen av lekmanna-tjänstemän, och eftersom endast frivillig bekännelse var giltig inför domarna, fanns det ingen anledning att nämna tortyrens faktum i berättelserna. å andra sidan är det historiskt sant, att påvarna inte endast alltid ansåg, att tortyren inte får vara en fara för livet utan de även försökte upphäva speciellt svåra missbruk, när sådana blev kända för dem. Sålunda påbjöd Clemens V att inkvisitorerna inte skulle tillämpa tortyr utan stiftsbiskopens samtycke. Från mitten av 1200-talet ville de inte bestrida själva principen, och eftersom man inte alltid tog hänsyn till deras restriktioner om hur den skulle användas, var dess stränghet, även om den var överdriven, i många fall extrem.

Konsulerna i Carassonne beklagade sig år 1286 hos påven, kungen i Frankrike och kyrkoherdarna hos den lokale biskopen mot inkvisitorn Jean Garland, som de beskyllde för att ha påtvingat tortyr på ett absolut omänskligt sätt, och denna anklagelse var inte någon enstaka sådan. Fallet Savonarola har aldrig blivit helt uppklarat i detta hänseende. Den officiella rapporten säger att han måste lida tre och en halv tratti da fune (ett slags tortyredskap). När Alexander VI visade sig var missbelåten med dröjsmålet av domen, ursäktade sig den florentinska ledningen med att understryka att Savanorola var en man av utomordentlig styrka och uthållighet, och att han hade blivit kraftigt torterad i många dagar (assidua quaestione multis diebus, den påvlige chefsnotarien Burchard säger sju gånger) men med mycket liten verkan. Det bör noteras att tortyr användes på ett högst grymt sätt, där inkvisitorerna var mycket utsatta från den civila auktoritetens press. Fredrik II missbrukade, även om han alltid skröt med sin iver för trons renhet, både pinbänken och inkvisitionen att röja sina personliga fiender ur vägen. Den tragiska undergången av tempelriddarna tillskrivs missbruket av tortyr genom Philip den hederlige och hans handgångna män. I Paris t.ex. dog trettiosex och i Sens tjugofem tempelriddare till följd av tortyr. Den heliga Joan av Are kunde inte ha sänts till bålet som heretiker eller som motsträvig, om inte hennes domare hade varit hantlangare åt den engelska polisen. Och överdrifterna hos den spanska inkvisitionen är till stor del beroende av det faktum att i dess administration de världsliga syftena överskuggade de kyrkliga. Var och en som läser ”Cautio criminalis” av jesuitfadern Friedrich Spee vet för vems räkning ohyggligheterna i häxeri- processerna huvudsakligen måste tillskrivas. De flesta av bestraffningarna som strängt taget tillhörde inkvisitionen var inte inhumana, vare sig till sin natur eller till det sätt de pålades. Högst ofta befallde man vissa goda gärningar, t.ex. att bygga en kyrka, att besöka en kyrka, att göra en pilgrimsfärd mer eller mindre långt borta, att offra ett ljus eller en kalk, att delta i ett korståg och liknande. Andra gärningar hade mer inslag av att ha karaktären av verkliga och i viss utsträckning degraderande bestraffningar, t.ex. böter vars avkastning helgades åt sådana offentliga ändamål som att bygga kyrkor, bygga vägar och liknande; att piskas med spö under religiös gudstjänst; skampåle; att bära färgade kors o.s.v.

De hårdaste straffen var fängslande i dess olika grader med uteslutning från kyrkans gemenskap och det vanligen följande överlämnandet till den världslig makten. ”Cum ecclesia” lät det vanliga uttrycket, ”ultra non habeat quod faciat pro suis demeritis contra ipsum, idcirco, eundum reliquimus brachio et iudicio saeculari” – d.v.s. eftersom kyrkan inte längre kan bestraffa hans missgärningar, lämnar hon honom till den världsliga myndigheten. Naturligt nog är bestraffningen som laglig sanktion alltid något svårt och smärtsamt, vare sig den har utfärdats av världslig eller kyrklig rätt. Det finns emellertid alltid en väsentlig skillnad mellan världslig och kyrklig bestraffning. Medan aga pålagd av världslig auktoritet huvudsakligen syftar till att bestraffa överträdelse av lagen, söker Kyrkan primärt tillrättavisning av den skyldige; förvisso har man ofta hans andliga välfärd så mycket i åtanke, att man nästan helt glömt bort bestraffningens inslag. Befallningar att höra den heliga mässan på söndagar och helgdagar, att ofta besöka religiösa gudstjänster, att avstå från manuellt arbete, att ta emot kommunionen vid de viktigaste högtiderna under året, att avhålla sig från spådom och ocker etc. kan vara verksamt som hjälp att nå uppfyllelsen av kristna plikter. Då det dessutom ålåg inkvisitorn att betrakta inte endast den yttre bekräftelsen utan även den inre omvändelsen av hjärtat, förlorade hans dom den skenbart mekaniska stelhet som så ofta var karakteristisk för världsliga domar. Dessutom blev de åsamkade straffen vid oräkneliga tillfällen mildrade, lindrade eller förvandlade. I redogörelserna om Inkvisitionen läser vi mycket ofta, att den vederbörliga bestraffningen på grund av hög ålder eller sjukdom i familjen blev materiellt reducerad på grund av inkvisitorns rena medlidande eller genom anhållan från en god katolik. Livstids fängelse ändrades till ett bötesbelopp och detta till en allmosa; deltagande i ett korståg byttes ut till en pilgrimsfärd, medan en lång och dyrbar pilgrimsfärd blev ett besök i en närliggande helgedom eller kyrka och så vidare. Om inkvisitorns mildhet missbrukades, blev han berättigad att till fullo återuppliva den ursprungliga bestraffningen. På det hela taget leddes Inkvisitionen humant. Sålunda läser vi att en son uppnådde sin faders frigivande genom att endast be om den och utan att framlägga några speciella skäl. Tillstånd att ge sig iväg, vilka höjts till tre veckor, tre månader eller en obegränsad period – låt oss säga tills tillfrisknandet eller dödsfallet hos sjuka föräldrar -förekom inte sällan. Själva Rom fördömde inkvisitorerna eller avsatte dem, eftersom de var för hårda, men aldrig eftersom de var för barmhärtiga.

Fängelse räknades inte alltid som bestraffning i dess egentliga bemärkelse: det betraktades snarare som en möjlighet till ånger, något som förhindrade återfall eller smitta från andra. Det var känt som inmurande (av det latinska ordet murus, en mur) eller inspärrning och pålades för avgränsad tid eller på livstid. Inmurande på livstid var deras lott som inte hade lyckats att dra nytta av den ovan nämnda termen nåd eller som kanske hade tagit tillbaka endast av fruktan för döden eller som en gång tidigare hade förnekat heresi. ”Murus strictus seu arctus” eller ”carcer strictissimus” innebar strängt bevakad och enslig fångenskap, då och då försvårad genom fasta eller kedjor. I praktiken upprätthölls dock inte alltid dessa föreskrifter bokstavligt. Vi läser om inmurade personer som ganska fritt tog emot besök, spelade spel eller åt middag tillsammans med sina fångvaktare. å andra sidan ansågs enslig fångenskap ibland vara otillräcklig, och då försågs den inmurade med bojor eller kedjades fast vid fängelsemuren. Medlemmar av någon religiös orden blev, då de dömdes på livstid, inmurade i sitt eget kloster och fick inte ens tillåtelse att tala med någon i deras kloster. Fängelsehålan eller cellen kallades förmildrande ”In Pace”. Den var förvisso graven hos en man som blev begravd levande. Det betraktades som en anmärkningsvärd ynnest, när den franske kungen år 1330 genom förmedling av ärkebiskopen i Toulouse gav dignitären av en viss orden tillåtelse att besöka ”In Pace” två gånger i månaden och att trösta sina fängslade bröder. Mot denna ynnest framförde dominikanerna en fruktlös protest mot Clemens VI. även om man befallde att fängelsecellerna skulle hållas på ett sådant sätt att de varken satte innehavarnas liv eller hälsa på spel, var deras sanningsenliga tillstånd ibland bedrövligt, något vi ser från ett dokument publicerat av J.B.Vidal (Annales de St-Louis des Francais, 1905):

I några celler var de olyckliga bundna i stockar eller kedjor utan förmåga att flytta sig omkring, och de var tvingade att sova på golvet….Där fanns föga i fråga om renlighet. I några fall fanns det inte något ljus eller någon ventilation, och maten var torftig och mycket knapp.
Då och då måste påvarna sätta stopp genom sina legater för liknande avskyvärda tillstånd. Sedan legaterna Pierre de la Chapelle och Béranger de Frédol år 1306 inspekterat fängelserna i Carcassonne och Albi avsatte de väktaren, tog bort de fängslades kedjor och räddade några från deras underjordiska fängelshålor. Man förväntade sig att den lokale biskopen skulle sörja för mat från den häktades beslagtagna egendom. För dem som dömdes till slutet fängelse var det verkligen torftigt, knappast mer än bröd och vatten. Det dröjde emellertid inte länge innan fångarna fick tillåtelse att få andra livsmedel, vin och även pengar utifrån, och detta blev snart allmänt tolererat.

Officiellt var det inte kyrkan som dömde heretiker som inte ångrade sig till döden, i all synnerhet till bålet. Som legat för kyrkan i Rom gick till och med Gregorius IV aldrig längre än Innocentius III:s brottsföreskrifter krävde, inte heller pålade han något strängare straff än exkommunicering. Inte förrän fyra år efter det att hans pontifikat börjat tillät han den åsikt, som då var utbredd bland de rättslärde, att heresi skulle straffas med döden, i det man insåg att den inte erkändes vara någon mindre allvarlig lagöverträdelse än högförräderi.

Inte desto mindre fortsatte han att insistera på Kyrkans exklusiva rätt att besluta på autentiska sätt i ärenden som berörde heresi. Vid samma tid var det inte hennes befattning att uttala dödsdom. Kyrkan uteslöt från den tiden den obotfärdige heretikern från sitt sköte, varpå staten övertog åliggandet med hans världsliga bestraffning. Fredrik II var av samma uppfattning. I sina konstitutioner år 1224 säger han, att heretiker, som förklarats dömda av en kyrklig domstol, skall på kejsarens befallning lida döden på bål (auctoritate nostra ignis iudicio concremandos) och på liknande sätt år 1223 ”praesentis nostrae legis edicto damnatos mortem pati decernimus”. På detta sätt kan man betrakta Gregorius IX som om han inte hade någon del varken direkt eller indirekt i de dömda heretikernas död. Inte så med de efterföljande påvarna. I bullan ”Ad exstirpanda” (1252) säger Innocentius IV:

När de som hade döms skyldiga till heresi hade överlämnats till den världsliga makten av biskopen eller hans representant eller till Inkvisitionen skall podestà eller överdomaren i staden genast tillfångata dem och skall inom högst fem dagar verkställa de processer som riktats mot dem. Dessutom befaller han att denna bulla och motsvarande förordningar från Fredrik II skall införas i varje stad bland kommunallagarna med straff i form av exkommunicering, något som även gick ut över dem som misslyckades att utföra både påvens och kejsarens dekret. Inte heller kunde något tvivel kvarstå beträffande vilka civilrättsliga förordningar som avsågs, ty de avsnitt som befallde att man skulle bränna obotfärdiga heretiker hade infogats i de påvliga dekreten från de kejserliga konstitutionerna ”Commissis nobis” och ”Inconsutibilem tunicam”. Den ovan nämnda bullan ”Ad exstirpanda” förblev från den tiden ett grundläggande dokument om Inkvisitionen, förnyat eller förstärkt av åtskilliga påvar, Alexander IV (1254-61, Clemens IV (1265-68), Nicholaus IV (1288-02), Bonifacius VIII (1294-1303) och andra. De civilrättsliga auktoriteterna skulle därför, anbefallda av påvarna, verkställa de lagliga domar som dömde obotfärdiga heretiker till bålet med straff i form av exkommunikation. Det bör noters att exkommunicering i sig inte var någon småsak, ty om den person som blivit exkommunicerad inte själv befriade sig från exkommunikationen inom ett år , hölls han av lagstiftningen under den tiden för att vara en heretiker och ådrog sig alla de straff som drabbade heresi.

Antalet offer

Hur många som lämnades över till den världsliga makten kan inte fastslås ens med ungefärlig exakthet. Inte desto mindre har vi litet värdefull information om ett fåtal av Inkvisitionens domstolar, och deras statistik saknar inte intresse. I Pamiers blev från 1318 till 1324 av tjugofyra skyldiga personer endast fem överlämnade till världslig makt, och i Toulouse var det från år 1308 till 1323 endast fyrtiotvå av niohundratrettio som bär den illavarslande anmärkningen ”relictus culiae saeculari”. Sålunda var det i Pamiers en på tretton, och i Toulouse en på fyrtiotvå som tycks ha bränts på bål för heresi, trots att dessa platser var härdar för heresi och därför huvudcentra för Inkvisitionen. Vi kan även tillägga, att detta var den mest aktiva perioden hos institutionen. Denna information och andra av samma natur styrker påståendet, att Inkvisitionen markerar ett påtagligt tillmötesgående i den samtida rättskipningen och därför i den allmänna civilisationen hos mänskligheten. Ett mer fruktansvärt öde väntade heretikern, när han dömdes av världslig domstol. år 1249 förorsakade greven Raylmund VII från Toulouse att åttio personer, som erkänts vara heretiker brändes på bål i hans närvaro utan att de fick tillåtelse att ta tillbaka. Det är omöjligt att föreställa sig några sådana rättegångar inför inkvisitionens domstolar. Det stora antalet bål och människor som blivit brända där, beskrivna i olika berättelser, är något fullständigt obestyrkt, och detta är antingen noga övervägd uppfinning av stridsskriftsförfattare eller är baserat på material som tillhör den spanska Inkvisitionen eller senare tid eller tyska magi- domstolar.

Då den romerska lag som berörde crimen laesae majestatis hade gjorts för att täcka fallet med heresi, var det endast naturligt att den konungsliga eller kejserliga förvaltningen skulle imitera den romerska fiscus och lägga beslag på ägodelarna hos dömda personer. Det var lyckosamt, även om det var inkonsekvent och säkert var det inte någon strikt rättvisa, att detta straff inte berörde alla dömda personer, utan endast dem som hade dömts till ständig fångenskap eller till bålet. även på så sätt lade denna omständighet inte så litet till bestraffningen, särskilt som i detta hänseende oskyldiga människor, brottslingens fru och barn, var de som huvudsakligen blev lidande. Beslagtagande påbjöds även gentemot avlidna personer, och det finns ett relativt stort antal sådana domar. Av de sexhundra trettiosex fall som kom inför inkvisitorn Bernard Gui var det åttioåtta som gällde att döda människor.

(e) Den slutliga domen

Det slutliga beslutet uttalades vanligen med högtidlig ceremoni vid sermo generalis – eller auto-da-fé (akt av tro), som den senare kallades. En eller två dagar före denna sermo fick varje berörd anklagelserna läst för sig i korthet och på vanligt vardagsspråk. Kvällen innan berättade man för honom när han skulle inställa sig för att höra domen. Sermo, ett kort tal eller maningsord började mycket tidigt på morgonen. Sedan skulle de världsliga ämbetsmännen svära trohetseden. Dessa skulle lova lydnad gentemot inkvisitorn i allting som gällde förbjudande av heresi. Sedan följde regelmässigt de så kallade ”barmhärtighetsdomarna” (d.v.s. omändringar, förmildrade omständigheter, och efterskänkande av tidigare pålagda straff) och slutligen angavs tillbörliga straff för den skyldiga, sedan deras brott åter hade uppräknats. Detta tillkännagivande började med de mindre straffen och fortsatte med de mer stränga, d.v.s. livstids fängelse eller dödsstraff. Därefter fördes den skyldige över till den världsliga makten, och med denna akt avslutade sermo generalis, och inkvisitionens förfaringssätt var slut.

(3) Den viktigaste skådeplatsen för Inkvisitionens verksamhet var Central- och Sydeuropa. De skandinaviska länderna var helt besparade. I England förekommer den endast med anledning av tempelriddarnas dom, inte heller känner man till den i Kastililen och Portugal förrän Ferdinands och Isabellas tillträdande. Den infördes till Nederländerna med det spanska styret, medan den var relativt litet känd i norra Frankrike. å andra sidan vägde Inkvisitionen, antingen på grund av det speciellt farliga sektväsendet som där var rådande eller genom den större strängheten hos kyrkliga och världsliga härskare, tungt i Italien (särskilt Lombardiet), i södra Frankrike (särskilt området vid Toulouse och Languedoc) och slutligen i kungariket Aragonien och i Tyskland. Honorius IV (1285-87) införde den till Sardinien, och på 1400-talet visade den fram ytterligare entusiasm i Flandern och Böhmen. Inkvisitorerna var som regel oförvitliga, inte endast i personligt uppträdande utan även i administrationen av sin tjänst. Emellertid tycks några, som Robert le Bougre, en belgisk (kathar) konvertit till kristendomen och senare dominikan, ha gett vika för blind fanatism och att avsiktligt ha framkallat avrättningar i mängd. Den 29 maj 1239 överlämnade Robert i Montwimer i Champagne till bålet vid ett tillfälle omkring hundraåttio personer, vars rättegång hade börjat och slutat inom en vecka. Senare, när Rom fann att klagomålen mot honom var berättigade blev han först avsatt och sedan fängslad på livstid.

(4) Hur skall vi förklara Inkvisitionen i ljuset av dess egen tidsperiod? Historikerns sanna uppgift är inte att försvara fakta och tillstånd utan att studera och förstå dem i deras naturliga förlopp och sammanhang. Det är oemotsägligt att knappast något samhälle eller nation i det förgångna garanterade fullständig tolerans mot dem som införde en trosbekännelse åtskild från de flesta människors. Ett slags järnhård lag skulle tyckas disponera människorna till religiös intolerans. även långt innan den romerska staten försökte att med våld lägga band på kristendomens snabba intrång, hade Platon deklarerat som en av de högsta plikterna i regeringens maktbefogenhet i hans ideala stat att inte visa någon tolerans mot de ”gudlösa” – d.v.s. mot dem som förnekade statens religion – även om de nöjde sig med att leva i stillhet och utan av värva proselyter. Han sade att deras exempel skulle kunna vara farligt. De skulle hållas i uppsikt; ”på en plats där man växte till i vishet” (sophronisterion), som platsen för fängslandet förskönande kallades. De skulle förvisas dit under fem år, och under denna tid skulle de lyssna på religiös undervisning varje dag. De mer aktiva och de motståndare till statens religion, vilka sökta vinna proselyter skulle fängslas på livstid i fruktansvärda fängelsehålor, och efter döden skulle de bli berövade begravning. Det är sålunda uppenbart, vilken litet berättigande det finns att betrakta intolerans som en produkt från medeltiden. överallt och alltid i det förgångna trodde människorna, att ingenting störde den allmänna välfärden och den allmänna ordningen så mycket som religiösa oenigheter och konflikter, och att å andra sidan en enhetlig offentlig tro var den säkraste garantin för statens stabilitet och välstånd. Ju grundligare religionen hade blivit en del av det nationella livet, och ju starkare den allmänna övertygelsen var om dess okränkbarhet och gudomliga ursprung, desto mer disponerade skulle människorna bli att betrakta varje angrepp som ett icke tolererat brott mot gudomen och en högst kriminell hotelse mot den allmänna ordningen. De första kristna kejsarna trodde, att en av de viktigaste plikterna som kejserlig härskare var att ställa sitt svärd i Kyrkans och ortodoxins tjänst, särskilt som deras titlar ”Pontifex Maximus” och ”biskop över det yttre” i dem tycktes vittna om gudomligt utnämnda ombud för himlen:

Inte desto mindre förteg Kyrkans främsta lärare under århundraden i praktiken accepterandet av dessa frågor hos de världsliga regenterna. De ryggade särskilt tillbaka för sådana stränga åtgärder mot heresin som bestraffning. Båda sakerna dömde de som oförenliga med kristendomens anda. Men under medeltiden blev den katolska tron allena dominerande, och det allmännas bästa kom att bli nära förknippat med den religiösa enhetens sak. Kung Peter från Aragonien gav därför endast uttryck åt den allmänna övertygelsen, när han sade: ”Fienderna till Jesu Kristi kors och de som överträder den kristna lagen är på samma sätt våra fiender och fiender till vårt kungarike och borde därför behandlas som sådana”. Kejsaren Fredrik II betonade detta synsätt mer kraftfullt än någon annan furste och påtvingade detta i sina drakoniska föreskrifter mot heretikerna. Kyrkans representanter var även barn av sin egen tid, och i sin konflikt med heresin accepterade de den hjälp deras tidsålder fritt erbjöd dem och förvisso ofta påtvingade dem. Teologer och de kanoniska, de högst stående och de heligaste, stod fast vid lagen från sin tid och sökte förklara och försvara den. Den lärde och helige Raymond från Pennafort, högt skattad av Gregorius IX, var belåten med de straff som dateras till Innocentius III, nämligen fördömande av kejsardömet, beslagtagande av fängslande o.s.v. Men mot slutet av århundradet förespråkade Tomas av Aquino (Summa Theol) redan dödsstraff för heresi, även om man inte kan säga att hans argument helt tvingar fram en övertygelse. Den änglalike doktorn talar emellertid endast på ett allmänt sätt om dödsstraff och specificerar inte närmare sättet för dess påläggande. Detta gjorde juristerna på ett positivt sätt som verkligen var fruktansvärt. Den berömde Henry från Segusi (Susa), vid namn Hostiensis efter hans biskopssäte i Ostia (död 1271) och den inte mindre framstående Joannes Andreae (död 1345) tar, när de uttolkar dekretet ”Ad abolendam” av Lucius III debita animadversio (tillbörlig bestraffning) som synonym med ignis crematio (död genom eld), en innebörd som säkerligen inte vidlådde det ursprungliga uttalandet år 1184. Teologer och jurister baserade i viss utsträckning sin inställning på likheten mellan heresi och högförräderi (crimen laesae maiestatis), en föreställning som de kunde tacka lagen i det antika Rom för. De anförde dessutom, att om dödsstraff rätt kunde åläggas tjuvar och förfalskare, som endast berövar oss världsliga ägodelar, hur mycket mer skall vi då inte med rätta gör det mot dem som lurar oss på övernaturliga ägodelar – på tron, sakramenten, själens liv. I den stränga lagstiftningen i Gamla testamentet (Deut 13:6-9; 17:1-6) fann de ännu ett argument. Och på det att inte någon skulle framhålla att dessa förordningar upphävdes av kristenheten, erinrade man sig Kristi ord: ”Jag har inte kommit för att för att upphäva utan för att fullborda” (Matt 5:17) och även det han på annat ställe säger: ”Om någon inte blir kvar i mig , skall han kastas ut som grenen och skall förtorka, och de skall ta upp honom och kasta honom i elden och bränna honom” (in ignem mittent, et ardet).

Det är välkänt att tron på rätten att bestraffa heresi med döden var så allmän bland 1500-talets reformatorer – Luther, Zwingli, Calvin och deras anhängare – att vi kan säga att deras tolerans började, där deras makt tog slut. Den reformerte teologen Hieronymus Zanchi förklarade i en föreläsning som framfördes vid universitetet i Heidelberg:

Vi frågar inte om myndigheterna kan uttala dödsdom över heretiker. Det kan inte vara någon tvekan om det, och alla lärda och rättsinniga människor erkänner det. Den enda frågan är om myndigheterna är förpliktade att verkställa denna plikt.
Och Zanchi besvarar denna andra fråga jakande, speciellt om auktoriteten hos ”alla fromma och lärda människor som har skrivit om ämnet i vår tid” (Historisch-ploitische Blatter, 1907). Det kan vara så att människor i modern tid dömer andras synpunkter mildare, men gör detta genast deras omdömen objektivt mer korrekta än deras företrädares. Finns det inte längre någon böjelse till förföljelse? Så sent som 1871 skrev professor Friedberg i Holtzendorffs ”Jahrbuch für Gesetsebung”: ”Om ett nytt religiöst samfund idag skulle etableras med sådana principer som dem som enligt Vatikankonciliet Katolska Kyrkan förklarar vara en trossak., skulle vi utan tvivel betrakta det som en statens plikt att med kraft kväva, förstöra och utrota den (Kölnische Volkszeitung, 1909). Tyder dessa domar på en förmåga att rätt bedöma institutionerna och omdömena från tidigare århundraden, inte i enlighet med moderna uppfattningar utan efter denna tids mått?

Då man bildar sig en uppfattning om Inkvisitionen är det nödvändigt att klart skilja mellan å ena sidan principer och historiska fakta och å andra sidan de överdrifter eller retoriska beskrivningar som avslöjar uppenbar föresats att kränka katolicismen snarare än att uppmuntra toleransens anda och att befrämja dess existens. Det är även viktigt att notera att Inkvisitionen i sin institution och sitt förfarande inte tillhörde trons utan kyrkotuktens område. Kyrkans dogmatiska undervisning är på intet sätt påverkad av frågan huruvida Inkvisitionen hade rätt i sitt syfte eller var vis i sina metoder eller extrem i sin tillämpning. Kyrkan grundad av Kristus som ett fullkomligt samhälle har makt att stifta lagar och att pålägga straff för överträdelser. Heresi är inte endast överträdelse av hennes lagar utan drabbar själva hennes liv, enhet och tro. Och från början hade heretikern åsamkat sig alla straffen från de kyrkliga domstolarna. När kristendomen blev kejsardömets religion och ännu mer när folken i norra Europa blev kristna nationer gjorde den nära förbindelsen mellan kyrkan och staten trons enhet viktig inte endast för den kyrkliga organisationen utan även för det världsliga samhället. Följaktligen var heresi ett brott som världsliga härskare var förpliktade att bestraffa. Det betraktades som värre än andra brott, t.o.m värre än högförräderi. För samhället under denna tid var det detta vi kallar anarki. På grund härav fastslogs den stränghet varmed heretiker behandlades av den världsliga makten långt före inkvisitionen.

Vad karaktären på dessa straff beträffar bör man betänka, att de var det naturliga uttrycket inte endast för den lagstiftande makten utan även för den allmänna avskyn mot heresi i en tid som handlade både kraftfullt och hårdhänt mot alla slags brott. Med ett ord var heretikern helt enkelt en laglös vars lagöverträdelse i det allmänna medvetandet förtjänade och ibland mottog straff lika summariskt som det som ofta ges i vår egen tid genom en rasande massa till upphovsmännen av på goda grunder avskydda brott. Att sådan intolerans inte var säregen för katolicismen utan en naturlig del av djup religiös övertygelse även hos dem som lämnat kyrkan är uppenbart av de förfaringssätt som vidtogs av några av reformatorerna mot dem som avvek från dem i trosfrågor. Den lärde Dr Schaff förklarar i sin ”Den kristna kyrkans historia” ( 1907):
Till de protestantiska kyrkornas förnedring fortsatte religiös intolerans och till och med förföljelse till döden långt efter reformationen. I Geneve tillämpades den ondskefulla läran i praktiken av staten och kyrkan, till och med i fråga om att använda tortyr och genom att tillåta barn att vittna mot sina föräldrar och detta med sanktion från Calvin. Bullinger tillkännagav i den andra schweiziska bekännelsen principen, att heresi skulle bestraffas på samma sätt som mord och högförräderi.

Dessutom kan hela strafflagarnas historia mot katoliker i England och Irland och den anda av intolerans som är rådande i många av de amerikanska kolonierna under 1600- och 1700-talen citeras som bevis på detta. Det skulle uppenbarligen vara orimligt att göra den protestantiska religionen som sådan ansvarig för dessa bruk. Men efter att ha satt upp principen om enskild dom, vilken om den tillämpas logiskt, gjorde heresin omöjlig, fortsatte de tidiga reformatorerna att behandla oliktänkande på samma sätt som de medeltida heretikerna hade blivit behandlade. Att antyda att detta var inkonsekvent är trivialt med hänsyn till den djupare insikt det ger åt betydelsen av en intolerans som ofta endast är teoretisk och som är källa till den intolerans människor med rätta visar gentemot misstag och som de naturligt även om inte med rätta överför till misstag.

B Inkvisitionen i Spanien

(1) Historiska fakta

Religiösa tillstånd liknande dem i södra Frankrike gav anledning till upprättandet av Inkvisitionen i det närbelägna kungariket Aragonien. Så tidigt som 1226 hade kung Jakob I förbjudit katharerna i sitt kungarike, och 1228 hade han förbjudit både dem och deras vänner. Litet senare bad han, tillrådd av sin biktfader Raymond från Pennafort, Gregorius IX att upprätta Inkvisitionen i Aragonien. ärkebiskopen Esparrago och hans biträdande biskopar var instruerade att antingen personligen eller genom att söka hjälp hos dominikanerna eller andra lämpliga ombud uppsöka och rättvist straffa heretikerna i sina stift. Vid konciliet i Lérida 1237 blev Inkvisitionen formellt anförtrodd dominkanerna och franciskanerna. Vid synoden i Tarragona 1242 preciserade Raymond från Pennafort termerna haereticus, receptor, fautor, defensor o.s.v. och skisserade de straff som skulle påläggas. Trots att föreskrifterna från Innocentius IV, Urban IV och Clemens VI antogs och verkställdes med bestämdhet av dominikanorden, resulterade detta inte i någon påfallande framgång. Inkvisitorn Fray pence de Planes blev förgiftad och Bernardo Travasser förvärvade martyrkronan genom heretikernas händer. Aragons bäst kände inkvisitor är dominikanen Nicolas Eymeric. Hans ”Directorium Inquisitionis ” (skriven i Aragonien 1376; tryckt i Rom 1587, Venedig 1595 och 1607), baserad på fyrtiofyra års erfarenhet, är en ursprunglig källa och ett dokument av högsta historiska värde.

Den spanska Inkvisitionen börjar emellertid egentligen med katoliken Ferdinands och Isabellas regering. Den katolska tron var då satt i fara genom pseudo konvertiter från judendomen (Marranos) och islam (Moriscos). Den 1 november 1478 gav Sixtus IV de katolska regenterna fullmakt att inrätta Inkvisitionen. Domarna skulle vara åtminstone fyrtio år gamla, av oklanderligt anseende, kännetecknade av dygd och vishet, mästare i teologi och doktorer eller licentiater i den kanoniska lagen, och de måste följa de vanliga kyrkliga reglerna och bestämmelserna. Den 17 september 1480 utnämnde deras katolska majestät först för Sevilla de två dominikanerna Miguel de Morillo och Juan de San Martin som inkvisitorer med två av sekularpräst-assistenterna. Inom kort nådde anmärkningar i form av svåra missförhållanden Rom, och de var alltför välgrundade. I ett brev från Sixtus IV den 29 januari 1482 klandrades de för att genom påstådd auktoritet från påvliga brev på orätt sätt ha fängslat många människor, ha utsatt dem för grymma tortyrmetoder, förklarat dem vara falskt troende personer och att ha beslagtagit de avrättades egendom. Först blev de förmanade att endast handla i samverkan med biskoparna och slutligen hotades de med avsättning och skulle förvisso ha blivit avsatta, om inte deras majestät hade medlat för dem. Fray Tomás Torquemada (född i Valladolid 1420, död i Avila 16 september 1498) var den egentlige organisatören av den spanska Inkvisitionen. På begäran av deras spanska majestät tilldelade Sixtus IV Torquemada befattningen som högste inkvisitor, i den institution som utvisar en avgjord frammarsch i utvecklingen av den spanska Inkvisitionen. Innocentius VIII godkände sin föregångares åtgärd och den 11 februari 1486 och den 6 februari 1487 fick Torquemada värdigheten som högste inkvisitor för kungarikena Kastilien , Leon, Aragonien, Valencia o.s.v. Institutionen förgrenades snabbt från Sevilla till Cordova, Jaen, Villareal och Toledo. Omkring 1538 fanns det nitton domstolar, till vilka det senare tillfogades tre i spanska Amerika (Mexiko, Lima och Cartagena). Försök att införa den till Italien misslyckades, och ansträngningar att upprätta den i Nederländerna medförde ödesdigra konsekvenser för moderlandet. I Spanien förblev den dock verksam till 1800-talet. Under det att den ursprungligen påpekades vara mot förborgad judendom och förborgad islam, tjänade den under 1500-talet att tillbakavisa protestantismen, men den var oförmögen att driva bort fransk rationalism och odödlighet på 1700-talet. Kung Joseph Bonaparte upphävde den 1808, men den återinfördes av Ferdinand VII 1814 och godkändes av Pius VII under vissa villkor, bland andra upphävandet av tortyr. Den avskaffades definitivt genom revolutionen 1820.

(2) Organisation

I ledningen för Inkvisitionen, känd som den heliga tjänsten, stod den högste inkvisitorn, som utnämndes av kungen och bekräftades av påven. I kraft av sina påvliga kreditivbrev åtnjöt han befogenhet att delegera sin maktbefogenheter till andra lämpliga personer och att ta emot överklaganden från alla spanska domstolar. Han fick hjälp av en hög rådförsamling (Consejo Supremo) som bestod av fem medlemmar – de så kallade apostoliska inkvisitorerna, två sekreterare, två relatores, en advocatus fiscalis – och flera konsulter och kvalificerade. Befattningshavarna vid den högsta domstolen utnämndes av den högsta inkvisitorn i samråd med kungen. Den förre kunde även fritt utnämna, avsätta från tjänst och inspektera eller ge kallelse att redovisa alla inkvisitorerna och tjänstemännen vid de lägre domstolarna. Philip III gav den 16 december 1618 dominikanerna privilegiet att permanent få ha en från sin orden som medlem i Consejo Supremo. All makt var verkligen koncentrerad i denna högsta domstol. Den avgjorde viktiga eller omstridda frågor och hörde överklaganden. Utan dess bifall kunde ingen präst, riddare eller adlig komma i fängelse och ingen ingen aoto-da-fé hållas. En årlig rapport gjordes till den beträffande hela Inkvisitionen och en gång per månad en ekonomisk rapport. Var och en var underkastad den. Undantag gjordes inte för präster, biskopar eller ens överhögheten. Den spanska Inkvisitionen skiljer sig från den medeltida i sin monarkiska konstitution och en större konsekvent centralisering, liksom även genom det ständiga och legitimt föreskrivna inflytandet från staten i alla offentliga utnämningar och i domstolarnas utveckling.

(3) Tillvägagångssättet

Tillvägagångssättet var å andra sidan i huvudsak det samma som redan har beskrivits. Här beviljades även ”termen nåd” på trettio till fyrtio dagar ständigt och förlängdes ofta. Resultatet blev fängelse endast när samstämmighet hade inträffat eller brottet hade bevisats. Undersökning av den anklagade kunde äga rum endast i närvaro av två opartiska präster, som var förpliktade att förhindra någon nyckfull handling och i deras närvaro måste protokollet läsas upp två gånger för den anklagade. Försvaret låg alltid i en advokats händer. Vittnena var, trots att de var okända för den anklagade, edsvurna, och mycket strängt straff , till och med döden, väntade falska vittnen (jfr brev från Leo X den 14 december 1518). Tortyr tillämpades alltför ofta och alltför grymt, men säkerligen inte grymmare än under Karl V:s metod med rättslig tortyr i Tyskland.

(4) Historisk analys

Den spanska inkvisitionen förtjänar varken överdrivet beröm eller den lika överdrivna smädelse man ofta ägnar den. Antalet offer kan man inte beräkna ens med ungefärlig noggrannhet. De mycket ondskefulla autos-da-fé var i verkligheten blott en religiös ceremoni (actus fidei). San Benito har sin motsvarighet i liknande täckmantel på annat ställe. Peter Arbues’ grymhet, där man inte med säkerhet kan spåra en enda dödsdom, tillhör fablernas rike. Emellertid kan man knappast betvivla den övervägande kyrkliga karaktären hos institutionen. Den heliga stolen sanktionerade institutionen i överensstämmelse med den högste inkvisitorns kanoniska installation och därmed juridiska auktoritet beträffande trosfrågor, medan rättskipning från den högste inkvisitorn under hans kontroll överlämnades till underordnade domstolar. Joseph de Maistre introducerade tesen, att spanska inkvisitionen till största delen var en världslig domstol. Tidigare ifrågasatte teologerna dock aldrig dess kyrkliga karaktär. Man kan endast på så sätt förklara, hur påvarna alltid tillät vädjanden därifrån till den heliga stolen, till sig inkallade hela rättegångar och detta i varje stadium av förhandlingarna, gav dispens för hela klasser av troende från dess domsrätt, ingrep i lagstiftningen, avsatte höga inkvisitorer och så vidare.

B. Den heliga tjänsten (Inkvisitionen) i Rom

Det stora avfallet på 1500-talet, infiltreringen av heresi i katolska länder och utvecklingen av irrläror överallt tvingade Paulus III att inrätta ”Sacra Congregatio Romanae et universalis Inquisitionis seu sancti ofiicii” genom konstitutionen ”Licet ab initio” den 21 juli 1542. Denna inkvisitionens domstol, sammansatt av sex kardinaler, skulle på samma gång vara den slutliga domstolen för vädjanden för domstolar beträffande tron och domstol i första instans för fall reserverade åt påven. De efterföljande påvarna – särskilt Pius IV ( genom konstitutionerna ”Pastoralis Oficii” den 14 oktober 1562, ”Romanus Pontifex” den 7 april 1563, ”Cum nos per” 1564, ”Cum inter crimina” den 27 augusti 1562) och Pius V (genom ett dekret 1566, konstitutionen ”Inter multiplices” den 21 december 1566 och ”Cum felicis record” 1566) vidtog ytterligare åtgärder för denna domstols förfarande och behörighet. Genom sin konstitution ”Immensa aeterni” den 23 januari 1587 blev Sixtus V den verklige organisatören eller snarare rekonstruktören av denna kongregation.

Den heliga tjänsten (Inkvisitionen) är främst bland Roms kongregationer. Dess personal omfattar domare, ämbetsmän, konsulter och kvalificerade personer. De verkliga domarna är kardinaler nominerade av påven, vilkas ursprungliga antal på sex genom Pius IV höjdes till åtta och genom Sixtus V till tretton. Deras verkliga antal beror på den sittande påven (Benedict XIV, Const. ”Sollicita et Provida”, 1733). Denna kongregation skiljer sig från de andra så tillvida som den inte har någon kardinal som prefekt: påven presiderar alltid personligen, när betydelsefulla beslut skall tillkännages (coram Sanctissimo). Det högtidliga plenarsammanträdet på torsdagar föregås alltid av ett sammanträde av kardinaler på onsdagar i kyrkan Santa Maria sopra Minerva och ett möte med konsulter på måndagar vid Inkvisitionens palats. Den högste tjänstemannen i Inkvisitionen är commisarius sancti oficii, en dominikan från provinsen Lombardiet, åt vilken det ges två medhjälpare från samma orden. Han handlar som den egentlige domaren tvärs genom hela fallet ända till det särskilda plenarsammanträdet, och han leder det ända fram till utslaget. Assessor sancti officii , alltid en av sekularprästerna, presiderar vid plenarsammanträdena. Promotor fiscalis är på samma gång åklagare och representativ fiskal, medan advocatus reorum åtar sig den anklagades försvar. Konsulternas skyldighet är att förse kardinalerna med expertråd. De kan komma från sekularprästerna eller de religiösa ordnarna, men generalen för dominikanerna, magister sacri palatii, och en tredje medlem av samma orden är alltid ex-officio rådgivare (consultores nati). De kvalificerade utnämns för livet men uttalar sin mening endast då de blir tillkallade. Inkvisitionen har domsrätt över alla kristna och enligt Pius IV även över kardinalerna. I praktiken undantags emellertid de senare.

Joseph Blötzer
Transkriberat av Matt Dean

översättning till svenska av Gunilla Gren från The Catholic Encyclopedia
http://www.newadvent.org/cathen/


Till KATOLIKnu