Homosexualitet


ÖVERVÄGANDEN BETRÄFFANDE FÖRSLAG ATT GE LAGLIGT ERKÄNNANDE ÅT FASTA FÖRBINDELSER MELLAN HOMOSEXUELLA PERSONER

TROSKONGREGATIONEN

En översättning från Vatikanens webbsida: http://www.vatican.va/


INLEDNING

Under de senaste åren har skilda frågor beträffande homosexualitet uttalats med viss frekvens av påven Johannes Paulus II och av de relevanta Dikasterierna vid den heliga stolen. (Jfr Johannes Paulus II, Angelusbudskap från 20 februari 1994 och från 19 juni 1994; Tal till plenarmötet för det Påvliga rådet för familjen den 24 mars 1999; Katolska Kyrkans Katekes 2357-2359, 2396; Troskongregationen, Deklarationen Persona humana, den 29 december 1975, 8; Brev om den pastorala omsorgen om homosexuella personer, den 1 oktober 1986; Några överväganden beträffande svaret på lagstiftningsförslag om ickediskriminering av homosexuella personer, den 24 juli 1992; Påvliga rådet för familjen; Brev till ordförandena för biskopskonferenserna i Europa angående resolutionen om Europaparlamentet beträffande homosexuella par, den 25 mars 1994; Familjen, äktenskapet och "de facto" fasta förbindelser, den 26 juli 2000, 23). Homosexualitet är ett oroande moraliskt och socialt fenomen, även i de länder där den inte företer betydande rättsliga problem. Den ger upphov till större oro i de länder som har beviljat eller avser att bevilja rättsligt erkännande åt fasta homosexuella förbindelser, som kan inkludera möjlighet att adoptera barn. De här framförda övervägandena innehåller inte något nytt innehåll i fråga om läran; de försöker snarare återupprepa de väsentliga punkterna i denna fråga och kommer med argument, som dragits utifrån skäl som skulle kunna användas av biskoparna, då de förbereder mer specifika ingripanden, avpassade till de olika situationerna i världen, avsedda att skydda och främja äktenskapets värdighet, grunden för familjen och stabiliteten i samhället, i vilket denna institution är ett grundläggande element. Dessa överväganden är även avsedda att ge föreskrifter för katolska politiker genom att visa på de närmanden till den föreslagna lagstiftningen, som skulle kunna stämma överens med det kristna samhället. (Jfr Troskongregationen, Läromässig anteckning om några frågor beträffande katolikernas deltagande i det politiska livet, den 24 november 2002, 4). Eftersom denna fråga relaterar till den naturliga moraliska lagen, är de argument som följer riktade inte endast till dem som tror på Kristus utan till alla personer, som har anförtrotts uppgiften att främja och försvara det allmännas bästa i samhället.

1 ÄKTENSKAPETS NATUR OCH DESS OMISTLIGA KÄNNEMÄRKEN

2. Kyrkans lära om äktenskapet och komplementariteten hos könen återupprepar en sanning, som är uppenbar för det sunda förnuftet och erkänns som sådan av alla större kulturer i världen. Äktenskapet är inte endast en relation mellan mänskliga varelser. Det upprättades av Skaparen med sin egen natur, sina egna väsentliga egenskaper och sitt eget syfte. (Jfr Andra Vatikankonciliet, Pastorala konstitutionen Gaudium et spes, 48). Ingen ideologi kan från den mänskliga anden utplåna vissheten, att äktenskapet endast existerar mellan en man och en kvinna, som genom ömsesidig personlig gåva, lämplig och exklusiv för dem själva, syftar till gemenskapen mellan personerna. På detta sätt fulländar de ömsesidigt varandra i avsikt att samarbeta med Gud genom att alstra och uppfostra nya människoliv.

3. Den naturliga sanningen om äktenskapet bekräftades genom den uppenbarelse som ryms i de bibliska berättelserna om skapelsen, även ett uttalande om den ursprungliga mänskliga visheten, vari själva naturens röst hörs. Det finns tre fundamentala element i Skaparens plan med äktenskapet, såsom det berättas i 1:a Moseboken.

I första hand skapades människan, Guds avbild, till "man och kvinna" (1 Mos 1:27). Män och kvinnor har lika värde som personer, och de kompletterar varandra som man och kvinna. Sexualiteten är något som gäller det kroppsligt-biologiska riket och den har även höjts till en ny nivå - den personliga nivån - där naturen och anden förenas.

Äktenskapet instiftades av Skaparen som en form av liv, vari en gemenskap mellan personer inses innebära bruket av sexuell förmåga. "Det är därför en man lämnar sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett kött" (1 Mos 2:24).

För det tredje har Gud önskat ge föreningen mellan mannen och kvinnan ett särskilt deltagande i sitt skapelseverk. Sålunda välsignade han mannen och kvinnan med orden: "Var fruktsamma och föröka er" (1 Mos 1:28). Därför tillhör i Skaparens plan den sexuella kompletteringen och fruktsamheten själva äktenskapets natur.

Dessutom har den äktenskapliga föreningen mellan mannen och kvinnan av Kristus upphöjts till sakramentets värdighet. Kyrkan lär att det kristna äktenskapet är ett effektivt tecken på förbundet mellan Kristus och Kyrkan (jfr Ef 5:32). Den kristna innebörden av äktenskapet förminskar inte alls det djupt mänsklig värdet i den äktenskapliga föreningen mellan mannen och kvinnan utan bekräftar och stärker det (jfr Matt 19:3-12; Mark 10:6-9).

4. Det finns absolut inga skäl att betrakta de homosexuella fasta förbindelserna vara på något sätt liknande eller till och med avlägset analoga med Guds plan för äktenskap och familj. Äktenskapet är heligt, medan de homosexuella handlingarna går emot den naturliga morallagen. Homosexuella handlingar "stänger av den sexuella akten från att ge liv. De har inte sitt ursprung i en känslomässig komplementaritet. De kan aldrig i något fall godkännas". (Katolska Kyrkans Katekes 2357).

Den heliga Skrift fördömer homosexuella handlingar "som en allvarlig last...(jfr Rom 1:24-27; 1 Kor 6:10; 1 Tim 1:10): Denna dom i Skriften tillåter oss naturligtvis inte att dra slutsatsen, att alla som lider av denna avvikelse personligen är ansvariga för den, men den bekräftar det faktum att homosexuella handlingar verkligen är rubbade". (Troskongregationen, Persona humana, den 29 december 1975, 8). Samma moraliska dom hittar man hos många kristna författare under de första århundradena (Jfr t.ex. Polykarpus, Brev till filipperna, V:3; Justinus Martyren, Första Apologin, 27:1-4; Athenagoras, , Innerlig bön för de kristna, 34), och den accepteras enhälligt av den katolska traditionen.

Inte desto mindre måste enligt Kyrkans lära män och kvinnor med homosexuella tendenser "accepteras med respekt, medlidande och finkänslighet. Varje tecken på orättfärdig diskriminering när det gäller dessa människor skall undvikas" (Katolska Kyrkans Katekes 2358; jfr Troskongregationen, Brev om den pastorala omsorgen om homosexuella personer, den 1 oktober 1986, 10). De är liksom andra kristna kallade att leva kyskhetens dygd. (Katolska Kyrkans Katekes 2359; jfr Troskongregationen, Brev om den pastorala omsorgen om homosexuella personer, den 1 oktober 1986, 12). Den homosexuella böjelsen har emellertid "objektivt sett en felaktig inriktning" (Katolska Kyrkans Katekes 2358) och homosexuella utövningar är "synder som allvarligt strider mot kyskheten". (Katolska Kyrkans Katekes 2396).

II. POSITIONER BETRÄFFANDE PROBLEM MED HOMOSEXUELLA FASTA FÖRBINDELSER

5. Då man möter det faktum, som berör homosexuella fasta förbindelser, intar civilrättsliga auktoriteter olika positioner. Under vissa tider tolererar de helt enkelt fenomenet; under andra tider förkämpar de legalt erkännande av sådana förbindelser under förevändning att, med hänsyn till vissa rättigheter, undvika diskriminering mot personer som lever tillsammans med någon av samma kön. I andra fall gillar de, att man gör homosexuella förbindelser legalt likaberättigande med äktenskap, egentligen så kallade, jämsides med legal möjlighet att adoptera barn.

Där regeringens politik de facto är tolerans, och där det inte finns något uttryckligt lagligt erkännande av homosexuella förbindelser, är det nödvändigt att noggrant skilja på olika aspekter av problemet. Moraliskt samvete kräver, att de kristna vid varje tillfälle ger vittnesbörd om hela den moraliska sanningen, som bestrids både genom godkännande av homosexuella handlingar och av orätt diskriminering av homosexuella personer. Därför kan diskreta och försiktiga handlingar vara effektiva; dessa skulle kunna innebära: att man avslöjar det sätt varpå sådan tolerans skulle kunna utnyttjas eller användas i ideologins tjänst; att man klart framlägger den omoraliska naturen i dessa förbindelser; att man påminner regeringen om behovet att hålla fenomenet inom vissa gränser, så att man garanterar allmän moral, och framför allt undviker att utsätta unga människor för felaktiga föreställningar om sexualitet och äktenskap, som skulle undandra dem nödvändigheten att försvara sig och som skulle bidra till spridningen av fenomenet. De som skulle bevekas från tolerans till legitimering av specifika rättigheter för homosexuella personer att leva tillsammans behöver bli påminda om, att gillande eller legalisering av det onda är något helt annat än att tolerera det onda.

I de situationer där homosexuella föreningar lagligt har erkänts eller fått laglig status och rättighet, som tillkommer äktenskapet, är ett klart och bestämt motstånd en plikt. Man måste ta avstånd från varje slag av formellt samarbete i antagandet eller tillämpningen av sådana allvarligt orättfärdiga lagar, och så långt det är möjligt, från väsentligt samarbete på den nivå de tillämpas. På detta område kan var och en begagna rätten till samvetsgrann invändning.

III. ARGUMENT UTIFRÅN FÖRNUFTET MOT LAGLIGT ERKÄNNANDE AV HOMOSEXUELLA FÖRBINDELSER.

6. För att förstå varför det är nödvändigt att motsätta sig erkännandet av homosexuella förbindelser är det nödvändigt att ta etiska överväganden av skilda föreskrifter under övervägande.

Från sunda förnuftets skäl

Den civilrättsliga lagens omfattning är säkerligen mer begränsad än den moraliska lagen (Jfr Johannes Paulus II, Encykliska brevet Evangelium vitae, den 25 mars 1995, 71), men den civilrättsliga lagen kan inte motsäga sunda förnuftet utan att förlora sin bindande makt på samvetet. (Johannes Paulus II, Encykliska brevet Evangelium vitae, den 25 mars 1995, 72). Varje mänskligt skapad lag är legitim, så långt den respekterar de omistliga rättigheterna hos varje person. (jfr Thomas av Aquino, Summa Theologiae I-II). Lagarna till förmån för homosexuella förbindelser står i motsats till sunda förnuftet, eftersom de jämför lagliga garantier, analoga med dem som givits åt äktenskapet, med förbindelser mellan personer av samma kön. Då man satt värdena på spel i denna fråga, skulle staten inte kunna bevilja legitima föreskrifter för sådana förbindelser utan att svika sin plikt att främja och försvara äktenskapet som en institution väsentlig för det allmännas bästa.

Man skulle kunna fråga sig hur en lag kan stå i motsats till det allmännas bästa, om den inte påtvingar något särskilt slags beteende utan helt enkelt ger legitimt erkännande åt en realitet, som de facto finns, och som inte tycks förorsaka orättvisa för någon. På detta område behöver man först reflektera över skillnaden mellan homosexuellt beteende som privat fenomen och samma beteende som en relation i samhället, förutsett och godkänt av lagen till den punkt, där det blir en av institutionerna i den lagliga strukturen. Det andra fenomenet är inte endast allvarligare, utan det antar ett vidsträcktare och djupare inflytande och skulle kunna resultera i förändringar i hela organisationen av samhället, stridande mot det allmännas bästa. De civilrättsliga lagarna ger struktur åt principerna för människans liv i samhället, för det som är gott eller dåligt. De "spelar en mycket viktig och ibland avgörande i fråga om att inverka på tanke- och beteendemönster". (Johannes Paulus II, Encykliskt brev Evangelium vitae, den 25 mars 1995, 90). Livsstilar och de underliggande förutsättningar, som dessa uttrycker, skapar inte endast samhällslivet till det yttre, utan de tenderar även att modifiera den yngre generationens uppfattning och bedömning av beteendeformer. Lagligt erkännande av homosexuella förbindelser skulle förmörka vissa grundläggande moraliska värden och förorsaka en devalvering av äktenskapets institution.


Från den biologiska och antropologiska ordningen

7. Homosexuella förbindelser saknar helt biologiska och antropologiska element i äktenskap och familj, vilka skulle kunna vara grund, på förnuftets nivå, för att ge dem lagligt erkännande. Sådana förbindelser är inte i stånd att på rätt sätt bidra till den mänskliga rasens fortplantning och överlevnad. Möjligheten att använda nyligen upptäckta metoder med konstgjord fortplantning, vilka innebär en allvarlig brist på respekt för mänsklig värdighet (Jfr Troskongregationen, Instruktionen Donum vitae, den 22 februari 1987, II.A. 1-3), gör ingenting för att ändra denna bristfällighet.

Homosexuella förbindelser saknar helt och hållet den äktenskapliga dimension, som framställer den mänskliga och befallda formen av sexualitet. Sexuella relationer är mänskliga, när och så långt det uttrycker och främjar den ömsesidiga hjälpen mellan könen i äktenskapet och är öppna för fortplantning av nytt liv.

Som erfarenheten har visat skapar frånvaron av sexuell komplementaritet i dessa förbindelser hinder i den normala utvecklingen av de barn som skulle tas om hand av sådana personer. De skulle bli berövade erfarenheten av antingen faderskap eller moderskap. Att tillåta barn att bli adopterade av personer som lever i sådana förbindelser skulle verkligen innebära, att man våldför sig på dessa barn i den meningen, att deras villkor för beroende skulle kunna användas för att placera dem i en omgivning, som inte befrämjar deras fulla mänskliga utveckling. Detta är allvarligt omoraliskt och står i öppen motsats till den princip, som erkänns även i Förenta Nationernas Konvention om barnens rättigheter, att intresset för barnets bästa, som den svagare och mer sårbara parten, skall utsättas för främsta hänsyn i varje fall.


Från den sociala ordningen

8. Samhället har familjen, grundad på äktenskapet, att tacka för sin fortsatta överlevnad. Den oundvikliga följden av lagligt erkännande av homosexuella förbindelser skulle kunna vara definition på äktenskap, som till sin lagliga status, skulle bli en institution utan väsentlig referens till faktorer förknippade med heterosexualitet; till exempel fortplantning och uppfostran av barn. Om äktenskapet mellan en man och en kvinna utifrån laglig ståndpunkt skulle betraktas som endast en möjlig form av äktenskap, skulle uppfattningen om äktenskap genomgå en radikal förändring med allvarlig skada för det allmännas bästa. Genom att placera homosexuella förbindelser på laglig nivå, analoga med äktenskapet och familjen, handlar staten godtyckligt och i motsägelse till sina plikter.

Principerna om respekt och ickediskriminering kan inte anropas för att understödja lagligt erkännande av homosexuella förbindelser. Särskiljande av personer eller vägran att ge socialt erkännande eller understöd är oacceptabelt endast när det strider mot rättvisan. (Jfr Thomas av Aquino, Summa Theologiae). Förnekandet av den sociala och lagliga statusen hos äktenskap i former av sammanboende, som inte är och inte kan bli äktenskapliga, står inte i motsats till rättvisa; tvärtom kräver rättvisan det.

Inte heller kan principen om tillbörlig autonomi för det individuella skäligen åberopas för att understödja lagligt erkännande av homosexuella förbindelser. Det är en sak att hålla fast vid att individuella medborgare fritt kan engagera sig i de aktiviteter som intresserar dem, och att detta faller inom den allmänna civilrätten till frihet; det är något helt annorlunda att anse, att aktiviteter som inte representerar ett signifikativt eller positivt bidrag till utvecklingen av den mänskliga personen i samhället kan ta emot ett specifikt och kategoriskt lagligt erkännande av staten. Inte ens i en avlägsen analog mening uppfyller homosexuella förbindelser det syfte vartill äktenskapet och familjen förtjänar specifikt kategoriskt erkännande. Tvärtom finns det goda skäl att anse att sådana förbindelser är skadliga för den rätta utvecklingen av det mänskliga samhället, särskilt om deras inverkan på samhället skulle öka.


Från den lagliga ordningen

9. Eftersom gifta par tillförsäkrar generationerna arvföljd och därför i högsta grad befinner sig inom det allmännas intresse, garanterar de civilrättsliga lagarna dem stadgat erkännande. Homosexuella förbindelser behöver å andra sidan inte någon speciell uppmärksamhet utifrån laglig ståndpunkt, eftersom de inte utövar denna funktion för det allmännas bästa.

Inte heller är det argument giltigt enligt vilket lagligt erkännande av homosexuella förbindelser är nödvändigt för att undvika situationer vari sammanboende homosexuella personer, av det enkla skälet att de lever tillsammans, skulle kunna bli berövade verkligt erkännande av sina rättigheter som personer och medborgare. I verkligheten kan de alltid få användning av lagens bestämmelser - likt alla medborgare utifrån den privata autonomins ståndpunkt - att skydda sina rättigheter i ärenden som angår det allmännas intresse. Det skulle vara allvarligt orätt att offra det allmännas bästa och rättfärdiga lagar på familjen i avsikt att skydda personliga ägodelar, som kan och måste garanteras på sätt som inte skadar samhället. (Man bör inte glömma att det alltid finns "en fara att en lagstiftning som skulle göra homosexualitet till grund för ett berättigande verkligen skulle kunna uppmuntra en person med homosexuell orientering att tillkännage sin homosexualitet eller att till och med söka en partner i avsikt att utnyttja lagens bestämmelser" (Troskongregationen, Några överväganden beträffande svaret på lagstiftningsförslag om ickediskriminering av homosexuella personer, den 24 juli 1992, 14) ).

IV. POSITIONER HOS KATOLSKA POLITIKER MED HÄNSYN TILL LAGSTIFTNINGEN TILL FÖRMÅN FÖR HOMOSEXUELLA FASTA FÖRBINDELSER.

10. Om det är sant, att alla katoliker är förpliktade att motsätta sig lagligt erkännande av homosexuella fasta förbindelser, är katolska politiker skyldiga att göra så på ett särskilt sätt, i överensstämmelse med deras ansvar som politiker. Då de konfronteras med lagstiftningsförslag, som befrämjar homosexuella förbindelser, måste katolska politiker ta med följande etiska symptom i beräkningen.

När man föreslår lagstiftning till förmån för erkännande av homosexuella förbindelser för första gången i en lagstiftande församling har den katolske lagstiftaren moralisk plikt att klart och offentligt uttrycka sitt motstånd och att rösta mot det. Att rösta till förmån för en lag så skadlig för det allmännas bästa är allvarligt omoraliskt.

När lagstiftning till förmån för erkännande av homosexuella förbindelser redan trätt i kraft, måste den katolske politikern motsätta sig den på de sätt, som är möjliga för honom och göra sitt motstånd känt; det är hans plikt att vittna för sanningen. Om det inte är möjligt att helt upphäva en sådan lag, kan den katolske politikern, under det han erinrar sig de angivanden, som finns i det encykliska brevet Evangelium vitae, lovligt understödja förslag som syftar till att begränsa den skada, som åstadkoms genom en sådan lag, och förminska dess negativa konsekvenser i nivå med den allmänna opinionen och den allmänna moralen, under förutsättning att hans "absoluta personliga motstånd" till sådana lagar var klart och väl känt och att faran för skandal undveks. ( Johannes Paulus II, Encykliska brevet Evangelium vitae, den 25 mars 1995, 73). Detta innebär inte, att en mer restriktiv lag på detta område skulle kunna betraktas som rättvis eller ens acceptabel; snarare är det en fråga om det legitima och plikttrogna försöket att uppnå åtminstone partiellt upphävande av en orättvis lag, när dess totala upphävande inte är möjlig för ögonblicket.

SAMMANFATTNING

11. Kyrkan lär, att respekt för homosexuella personer inte på något sätt kan leda till godkännande av homosexuellt beteende eller till lagligt erkännande av homosexuella förbindelser. Det allmännas bästa kräver, att lagarna erkänner, gynnar och beskyddar äktenskapet som grunden för familjen, samhällets primära enhet. Lagligt erkännande av homosexuella förbindelser eller placerande av dem på samma nivå som äktenskapet skulle innebära inte endast godkännande av avvikande beteende, med den konsekvensen att man gör det till en modell i dagens samhälle, utan det skulle även förmörka grundläggande värden som tillhör det allmänna arvet hos mänskligheten. Kyrkan kan inte försumma att försvara dessa värden till förmån för det bästa hos män och kvinnor och till förmån för det bästa hos samhället självt.

Påven Johannes Paulus II godkände dessa beaktanden i audiensen den 28 mars 2003, antagna vid ordinarie session i denna kongregation, och han befallde att de skulle publiceras.

Rom från "Offices" för Troskongregationen, den 3 juni 2003. Till minne av Chales Lwanga och hans medmartyrer.

Joseph Card. Ratzinger
Prefekt

Angelo Amato, S.D.B.
Titulär-ärkebiskop av Sila Sekretariat

översatt av Gunilla Gren


Till KATOLIKnu