Homosexualitet

Verklig kärlek för homosexuella

av David Morrison

En översättning från
Catholic Answers, www.catholic.com

Som katolik och homosexuellt orienterad man är jag katolska kyrkan djupt tacksam för hennes inställning till homosexualitet och homosexuella handlingar. Katolicismen är nästan ensam bland kristendomens kyrkor att vägra att understödja de homosexuella med ett urvattnat evangelium eller att brutalisera dem med budskap om ohjälplig fiendskap. Katolska kyrkan älskar mig och alla män och kvinnor som liksom jag lever som homosexuella. Hon betraktar oss som de vuxna människor vi är och säger att vi också kan samarbeta med den Helige Ande för att helga våra liv och "närma oss kristen fullkomlighet" (KKK 2359). Hon kallar oss tillitsfullt till helighet och till den smala väg som leder oss dit.

Det var inte någon lätt sak för mig att godta värdet av denna undervisning. Från 21 till 28 års ålder levde jag som lättsinnig aktivist och accepterade och predikade det budskap det lättsinniga budskap samhället i dag erbjuder: Aktiv homosexualitet är så länge den praktiseras "säkert" och i "förbindelse" inte sämre än heterosexuella aktivitet. Skriftenlig eller annan moralisk undervisning som argumenterar annorlunda är helt enkelt föråldrad och har troligen författas av sådana som hade homofobi. Ingen, och minst av alla kyrkan, hade någon rätt att tala om för mig hur jag skulle leva mitt liv, och jag gick raskt omkring och samlade ihop sådant som utgjorde ett lyckligt, lättsinnigt liv. Jag fick tag i en beundrare för en långvarig vänskap, köpte en kondom, gjorde snabbt undan arbetet och semestrade på lättsinniga rekreationsorter. Mina vänner var lättsinniga, min vänskap var lättsinnig, min arbetsplats var lättsinnigt vänlig, och mitt liv tyckte var fyllt av ungdom och nöje. Men jag var inte lycklig.

Mitt hjärta slog rastlöst, som det också gjort för Augustinus, och varje ny njutning medförde starkare ångest. Sedan jag haft så mycket av det som den lättsinniga världen tog för givet, fann jag att det inte var tillräckligt. Under den tidiga våren i mitt tjugoåttonde år omvände jag mig till Jesus Kristus och började utforska vad det betydde, att ta på mig mitt kors. Den utforskningen ledde mig ryckvis till katolska kyrkan, där jag med tacksamhet levt sedan dess.

Kyrkans undervisning om homosexuell läggning och kyskhet har varit två ting som gett mig stor befrielse under min vandring, och det är lämpligt att noga studera detta. Mycket av det unika i undervisningen om homosexuell läggning härstammar från brist på bestämd hållning, som karakteriserar så många andra ställningstaganden. Män och kvinnor med homosexuell läggning är inte automatiskt kandidater, som antingen får beröm (på grund av att de blivit förtryckta) eller fördömelse (på grund av medfödd syndighet). Liksom alla andra kan de välja antingen det som är gott eller ont. Detta är en undervisning fylld med respekt. Den erkänner oss som Guds barn och inte endast som djur underkastade enbart instinkter.

Kyrkans ståndpunkt att homosexuella är kallade till kyskhet, samverkar till att denna lära på unikt sätt ger uttryck åt nåden och detta på grund av vad kyrkan lär om kärlek. Nutida kultur är fylld med förfalskningar om vad kärlek är. Vi säger, att vi älskar mat, älskar våra favoritdjur, älskar att vara utomhus, älskar våra föräldrar och barn och älskar våra makar. Men många gånger älskar vi dem inte lika mycket som de älskar oss. Vi älskar mat på grund av dess smak, favoritdjur på grund av deras kamratskap, att vara utomhus på grund av skönheten ute. Och vi förbinder ofta vår kärlek till föräldrar, barn och makar med villkor och anstrykning av egennytta- särskilt om ett par infört artificiella preventivmedel i sitt äktenskapliga liv.

Detta framstår klart för mig i kontrasten, som finns i mitt liv innan jag förbundit mig till kyskhet och livet efteråt. När jag var aktivt homosexuell med min partner, kunde vi ibland kalla våra sexuella handlingar att "åstadkomma kärlek", men det var inte så mycket frågan om kärlek som om det som var nyttigt. Var och en gjorde den andre, med hans samtycke, till ett medel för något syfte. Men detta är inte kärlek, och i min erfarenhet står det i skarp kontrast till mitt senare liv, då jag förbundit mig till kyskhet.

Vi önskar och förtjänar alla att bli accepterade på en djup emotionell nivå för vad vi är och inte på grund av hur vi kan tillgodose någon annans önskningar. Paradoxalt nog lider detta slag av emotionell förpliktelse mest skada, när könet blir del av vänskapen. Kysk kärlek kan bli svår ibland, men så kan det i sanning vara med allt i livet. Jag tackar Gud, att katolska kyrkan förstår detta bra nog för att undervisa om detta, och jag är tacksam för en organisation, som kallas "Courage", som finns för att hjälpa homosexuella att leva i enlighet med denna undervisning. Under mina år i "Corage" har jag fått större och djupare vänskap än jag någonsin fått under hela min tid som aktivt lättsinnig. Jag är övertygad om, att "Courage"s vittnesbörd kommer att hjälpa vår kultur till en djupare förståelse av kärlekens sanna natur.

David Morrison är en författare och redaktör som bor i Arlington, Virginia. Han är medlem av föreningen "Courage", som samlas i College Park, Maryland. Han kan nås via Internet DCMorrison@aol.com.

översatt av Gunilla Gren med yttryckligt tillstånd från; Catholic Answers, P.O. Box 17490, San Diego, CA 92177 http://www.catholic.com/