Helvetet


Johannes Paulus II: Helvetet är tillståndet hos dem som förkastar Gud.

Från L’Osservatore Romano. Vid den helige faderns allmänna audiens den 28 juli 1999, varvid han reflekterar över helvetet.

Kära bröder och systrar.

Vår katekesutläggning förra veckan fokuserades på himlen, och denna vecka skall vi betrakta helvetets verklighet, den slutliga bestämmelsen för dem som förkastar Guds kärlek och vägrar ta emot hans förlåtelse.

Helvetet är inte en bestraffning som utifrån påläggs av Gud, utan det är det tillstånd, som är resultat av attityder och handlingar som människor antar i detta livet. Det är den yttersta konsekvensen av själva synden. Den heliga Skrift använder många bilder för att beskriva smärtan, frustrationen och tomheten i livet utan Gud. Snarare än en fysisk plats är helvetet ett tillstånd hos dem som frivilligt och definitivt har skilt sig själva från Gud, källan till allt liv och glädje. Så den eviga fördömelsen är inte Guds verk, utan det är verkligen något vi själva åstadkommer. Den kristna tron lär oss, att det finns skapade varelser som redan har gett ett definitivt "nej" till Gud. Det är de andar, som har gjort uppror mot Gud och som kallas demoner. De tjänar som ett varnande exempel för mänskliga varelser: den eviga fördömelsen återstår som en möjlighet även för oss. Helvetets realitet borde emellertid inte vara en orsak till oro och förtvivlan för de troende. Snarare är det en nödvändig och hälsosam påminnelse om att människans frihet måste bringas i överensstämmelse med Jesus, som alltid sade "ja" till Gud och som besegrade Satan och som gav oss sin Ande, så att vi kunde kalla Gud "Fader".

1. Gud är den oändligt gode och barmhärtige Fadern. Men människan, som är kallad att fritt svara honom, kan olyckligtvis välja att förkasta hans kärlek en gång för alla och sålunda avskilja sig själv för alltid från en glädjefylld gemenskap med honom. Det är precis denna tragiska situation, som den kristna läran förklarar, när den talar om evig fördömelse eller helvetet. Det är inte en påbördad bestraffning (inflitto dall’esterno – pålagd utifrån) externt från Gud utan en utveckling av förutsättningar satta av människorna själva redan i detta livet. Just själva dimensionen av olycklighet, som detta dunkla tillstånd medför, kan på visst sätt erfaras i ljuset av några av de förfärliga erfarenheter vi har lidit, vilka som det allmänt sägs gör livet till ett "helvete".

I teologisk mening är dock helvetet någonting annat. Det är den yttersta konsekvensen av själva synden, vilken vänder sig mot den person som begått den. Det är tillståndet hos dem som definitivt förkastar Faderns barmhärtighet, även vid sista ögonblicket av sitt liv.

Helvetet är ett tillstånd av evig fördömelse.

2. För att beskriva denna verklighet använder den heliga Skrift ett symboliskt språk, som gradvis förklaras (che si preciserà progressivamente – som gradvis preciseras). I Gamla Testamentet hade tillståndet för de döda ännu inte blivit helt förklarat genom Uppenbarelsen. Dessutom trodde man, att de döda samlades i Sheol, ett mörkrets land (jfr Hes 28:8; 31:14, Job 10:21f; 38:17; Ps 30:10; 88:7, 13), en underjord från vilke man inte kan komma tillbaka (jfr Job 7:9), en plats på vilken det är omöjligt att prisa Gud (jfr Jes 38:18; Ps 6:6).

Nya Testamentet sprider nytt ljus om de dödas tillstånd, då det framför allt förkunnar, att Kristus genom sin uppståndelse besegrade döden och utsträckte sin befriande makt till de dödas rike.

Försoningen förblir inte desto mindre ett erbjudande om frälsning, som det är upp till människan (uomo- människan) att frivilligt acceptera. Det är därför de kommer att dömas "efter sina gärningar" (Upp 20:13). Genom att använda bilder framlägger Nya Testamentet platsen, som är bestämd för dem som handlat ont som en glödande eld, där människor kommer att "gråta och skära tänder" (Matt 13:42; jfr 25:30, 41) eller som Gehenna med dess "outsläckliga eld" (Mark 9:43). Allt detta berättas i liknelsen om den rike mannen, vilken förklarar, att helvetet är en plats med evigt lidande, utan möjlighet att återvända därifrån eller att få lindring i smärtan där (jfr Luk 16.19-31).

Uppenbarelseboken framställer också bildligt i en "brinnande sjö" dem som utesluter sig själva från livets bok och sålunda möter en "andra död" (Upp 20:13 f). Var och en som fortsätter att tillsluta sig för evangeliet förbereder sig därför för "evigt fördärv, fjärran från Herrens ansikte och från hans makt och härlighet" (2 Thess 1:9).

3. De bilder av helvetet som den heliga Skrift presenterar för oss måste uttolkas korrekt. De visar den fullständiga frustrationen och tomheten i livet utan Gud. Snarare än en plats (più che luogo- "mer än plats") antyder de ett tillstånd hos dem som frivilligt och definitivt avskilt sig själva från Gud, källan till allt liv och glädje. Detta är hur Katolska Kyrkans Katekes sammanfattar trons sanningar i detta ämne: "Att dö i dödssynd utan att ha tagit emot Guds barmhärtiga kärlek betyder att förbli skild från honom för alltid genom vårt eget fria val. Och det är detta tillstånd av definitiv självutestängning från gemenskapen med Gud och med de saliga som man betecknar med ordet ’helvete’ " (1033).

"Evig fördömelse" tillskrivs därför inte Guds initiativ, ty i sin barmhärtiga kärlek kan han endast önska frälsning för de varelser han har skapat. I verkligheten är det den skapade varelsen som utestänger sig själv från hans kärlek. Fördömelsen består exakt i ett definitivt åtskiljande från Gud, något som fritt valts av den mänskliga personen och som bekräftas vid döden, som för evigt bekräftar hennes val. Guds dom stadfäster detta tillstånd.

Vi räddas från att komma till helvetet genom Jesus som besegrade Satan.

4. Den kristna tron lär, att då man tar risken att säga "ja" eller "nej", något som utmärker den mänskliga varelsens frihet, har några redan sagt nej. Det är de andliga varelser, som gjorde uppror mot Guds kärlek och kallas demoner (jfr Fjärde Laterankonciliet, DS 800-801). Det som hände med dem, är en varning till oss: det är en oavbruten kallelse att undvika den tragedi som leder till synd och att inrätta vårt liv efter Jesus som framlevde sitt liv med ett "ja" till Gud.

Evig fördömelse förblir en verklig möjlighet, men vi är inte förunnade någon kunskap, utom genom en speciell gudomlig uppenbarelse, om huruvida eller vilka varelser som verkligen har blivit indragna däri. Tanken på helvetet - och ännu mindre den oriktiga användningen av bibliska bilder - får inte skapa oro eller förtvivlan, men det är en nödvändig och hälsosam uppmaning till människans frihet i förkunnelsen, att den uppståndne Jesus har besegrat Satan och gett oss Guds Ande som får oss att ropa "Abba, Fader!" (Rom 8:15; Gal 4:6).

Detta perspektiv, som är rikt på hopp, är förhärskande i den kristna förkunnelsen. Den återspeglas effektivt i Kyrkans liturgiska tradition, vilket orden i den romerska kanonbönen bekräftar: "Herre, se i nåd till den offergåva som vi, dina tjänare och hela din familj frambär till dig…rädda oss från den eviga fördömelsen, så att vi en gång får räknas bland dina utvalda".

översättningen är gjord av Gunilla Gren från L’Osservatore Romano, Editorial and Management Office, Via del Pellegrino, 001 20, Vatican City, Europe


Till KATOLIKnu