Gnosticim

En översättning av en artikel från Nätuppslagsverket  "The Catholic Encyclopedia"

Läran om frälsning genom kunskap. Denna definition, baserad på ordets etymologi (gnosis ”kunskap”, gnostikos ”bra på kunskap”) är korrekt vad det beträffar men den ger endast en, fast kanske den dominerande karakteristiken av gnostiska tankesystem. Under det att judendom och kristendom och nästan alla hedniska system fasthåller, att själen uppnår sitt egentliga mål genom lydnad i tankar och vilja inför den högsta makten, d.v.s. i tro och gärningar, är det påfallande karakteristiskt för gnosticismen, att den placerar själens frälsning endast i besittning av kvasi- intuitiv kunskap om mysterierna i universum och av den magiska formel, som tyder på denna kunskap. Gnostikerna var ”människor som visste”, och deras kunskap befullmäktigade dem till en högre klass av varelser, vars närvarande och framtida status väsentligen var skild från deras som inte visste av vilket skäl det rörde sig om. En mer fullständig och historisk definition av gnosticismen torde vara:

Ett kollektivt namn för ett stort antal av högst varierande och panteistiskt- idealistiska sekter, som florerade från någon tid före den kristna tidsåldern ned till femte århundradet och som, under det de lånade fraseologi och några av lärosatserna från den tidens viktigaste religioner och speciellt från kristendomen,

innehöll material som skulle innebära försämring av anden och hela universum skull bli en demoralisering av Gudomen, och de lärde att det yttersta målet för alla varelser skulle vara seger över materiens råhet och återvändande till föräldra- anden, vars återvändande de anser bli inledd och underlättad genom uppträdandet av någon gudasänd frälsare.

Hur otillfredsställande denna definition än är tillåter knappast oklarheten, mångfalden och den vilda förvirringen i de gnostiska systemen någon annan. Många forskare skulle dessutom anse att varje försök att ge en allmän beskrivning på gnostiska sekter är bortkastat arbete.

Ursprung

Upprinnelserna till gnosticismen har länge varit föremål för kontroverser och är fortfarande till stor del ett ämne för forskning. Ju mer man studerar dessa ursprung, desto längre tycks de gå tillbaka i det förgångna. Under det att gnosticismen förr mestadels betraktades som en förvrängning av den kristna tron, förefaller det nu klart att de första spåren av gnostiska system kan urskiljas några århundraden före den kristna tidsåldern. Dess österländska ursprung hävdades redan av Gieseler och Neander; F.Ch.Bauer (1831) och Lassen (1858) sökte att bevisa dess släktskap med religionerna i Indien. Lipsius (1860) pekade på Syrien och Fenicien som dess hem, och Hilgenfeld (1884) trodde att den stod i förbindelse med mazdeismen. Joel (1880), Weingarten (1881), Koffmane (1881), Anrich (1894) och Wobbermin (1896) sökte redogöra för gnosticismens uppkomst genom påverkan av grekisk platonisk filosofi och grekiska mysterier, medan Harnack beskrev den som ”skarpsinnig hellenisering av kristendomen”. Under de förflutna tjugofem åren har emellertid trenden forskningen stadigt satts i rörelse mot att bevisa de förkristna orientaliska ursprungen till gnosticismen. Vid orientalernas femte kongress (Berlin 1882) framförde Kessler sambandet mellan Gnosis och den babyloniska religionen. Med det senare namnet avsåg han dock inte den ursprungliga religionen i Babylon utan den synkretistiska religion som uppstod efter erövringen av Kyrus. Samma föreställning framförde han sju år senare i sin ”Mani”. Samma år publicerade F.W.Brandt sin ”Mandiäische Religion”. den mandeiska religionen är så otvetydigt en form av gnosticism, att det tycks vara bortom något tvivel, att gnosticismen existerade oberoende av och tidigare än kristendomen. Under senare år (1897) har Wilhelm Antz pekat ut den omedelbara likheten mellan babylonsk astrologi och de gnostiska teorierna om Hebdomad och Ogdoad. även om spekulationerna om babylonisk Astrallehre i många fall nått bortom all måttlig forskning, tycks ändå i detta särskilda fall de slutsatser som gjordes av Anz vara sunda och tillförlitliga. Forskning i samma riktning fortsattes och upprättades i vidare skala av W.Bousset år 1907 och ledde till noggrant fastställda resultat. år 1898 gjordes försök av M.Friedländer att spåra gnosticismen i förkristen judendom. Hans uppfattning att den rabbinska termen Minnim inte betecknade kristna, som vi vanligtvis trodde, utan antinomistiska gnostiker, har inte vunnit allmänt erkännande. I själva verket framförde E.Schürer tillfredsställande bevis för att visa att Minnim är den exakta dialektiska motsvarigheten till ethne. Inte desto mindre bibehåller Friedländers uppsats sitt värde i fråga om att spåra starka antinomistiska tendenser gnostiskt färgade på judisk mark. Inte så få vetenskapsmän har arbetat med att finna upphovet till gnostiska teorier på hellenistisk och speciellt alexandrinsk mark. år 1880 sökte Joel bevisa att man kunde finna upprinnelsen till alla gnostiska teorier hos Platon. även om detta kan avfärdas som en överdrift kan inte viss grekisk influens av gnosticism förnekas, vid uppkomsten, men även vid tillväxten. Reitzenstein (Poimandres, 1904) har poängterat att vi i trismegistisk litteratur finner mycket som är egendomligt besläktat med gnosticism. Dess egyptiska försvarades av E.Amélineau år 1887 och illustrerades av A.Dietrich år 1891 (Abraxas Studien) och 1903 (Mithrasliturgie). Beroendet av Plotinus’ filosofi  beträffande gnosticismen framhävdes av C.Schmidt år 1901. Att alexandrinskt tänkesätt hade åtminstone någon del i utvecklingen av kristen gnosticism är klart från det faktum att det omfång av gnostisk litteratur vi äger kommer till oss från egyptiska (koptiska) källor. Att denna del emellertid inte var dominerande erkänns av O.Gruppe i hans ”Griechische Mythologie und religionsgeschichte” (1902). Det är sant, att de grekiska mysterierna, som G.Anrich påpekade år 1894, hade mycket gemensamt med esoterisk gnosticism; men en större fråga kvarstår, beträffande hur långt dessa grekiska mysterier, sådana de är kända för oss, var en genuin produkt av grekiskt tänkesätt och inte snarare beroende av överväldigande påverkan från orientaliskt tänkesätt.

Trots att ursprungen till gnosticismen fortfarande till stor del är höljda i mörker, har så mycket ljus spritts över problemet genom de förenade ansträngningarna hos många vetenskapsmän, att det är möjligt att ge följande preliminära lösning:

även om gnosticismen vid första anblicken som blott och bart en synkretism av väl nästan alla religiösa system i antiken, har den i verkligheten en djup rot-princip, som på varje mark assimilerade det som behövdes för dess liv och tillväxt; denna princip är filosofisk och religiös pessimism. Det är sant att gnostikerna nästan helt och hållet lånade sin terminologi  från existerande religioner, men de använde den endast för att illustrera sin stora idé om det väsentligt onda i den närvarande existensen och plikten att slippa undan den med hjälp av magiska trollformler och en övermänsklig Frälsare. Vad de än lånade, lånade de inte denna pessimism – inte från grekiskt tänkesätt, vilket var ett glädjande erkännande av och en hyllning till det vackra och ädla i denna värld, med ett medvetet nonchalerande av sorgens element; inte från egyptiskt tänkande, som inte tillät utstuderade spekulationer om straff och dom i underjorden i avsikt att kasta en mörk skugga över den nuvarande existensen, utan de betraktade universum som skapad eller frambringad under ledning av Thoths vishet; inte från iranskt tänkesätt, som höll fast vid Ahura Mazdas absoluta överhöghet och som endast tillät Ahriman en underordnad del i skapelsen, eller snarare mot-skapelse av världen; inte från indiskt brahminskt tänkande, som var ren panteism, eller Gud som boende i, nej identifierad med universum, snarare än universum som existerande som motsägelse till Gud; slutligen inte från semitiskt tänkande, ty semitiska religioner var egendomligt tystlåtna vad beträffar själens öde efter döden och såg all ändamålsenlig visdom i dyrkan av Baal eller Marduk eller Assur eller Hadad, att de skulle kunna leva länge på denna jord. Denna fullständiga pessimism, som klagade över existensen av hela universum som en korruption och en katastrof med en feberaktig åtrå att bli befriad från kroppen genom denna död och ett besatt hopp att om vi endast kände till, skulle vi genom några mystiska ord omintetgöra den förbannade förtrollningen i denna existens – detta är grunden till allt gnostiskt tänkande. det har samma moderjord som buddismen, men buddismen är etisk, den strävar efter att uppnå sitt mål genom utsläckande av all önskan; Gnosticismen är pseudo- intellektuell och litar uteslutande på magisk kunskap. Dessutom utvecklade gnosticismen, placerad i andra historiska omgivningar, från första början andra konturer än buddismen.

När Cyrus tågade in i Babylon år 539 f.Kr. möttes två stora världar av tänkesätt, och synkretismen i religionen började så vitt vi vet. Iranskt tänkesätt började blandas med den gamla civilisationen i Babylon. Föreställningen om den stora striden mellan ont och gott, vilken alltid fortsätter i världsalltet föregångaren till mazdeism eller iransk dualism. Denna, och den inbillade existensen av oräkneliga förmedlande andar, änglar och ”devas” som den övertygelse som besegrade semitismens förnöjsamhet. å andra sidan stod den orubbliga tilltron till astrologi, övertygelsen att planeternas system hade en fatalistisk inflytande på denna världens angelägenheter, grundad på den kaldeiska grogrunden. Storheten hos de sju – Månen, Merkurius, Venus, Mars, Solen, Jupiter och Saturnus – den heliga ”Hebdomad”, symboliserad under millennier av de iscensatta torrnen i Babylonien, förblev oförminskad. De upphörde förvisso att dyrkas som gudomligheter, men de förblev archontes och dynameis, myndigheter och makter, vars nästan oemotståndliga styrka var fruktad av människor. Praktiskt taget förändrades de från gudar till ”devas” eller onda andar. Religionerna hos invandrarna och hos de invaderade åstadkom en kompromiss: den astronomiska tron i Babylon var sann, men bortom ”Hebdomad” fanns det oändliga ljuset i Ogdoad, och varje mänsklig själ var tvungen att passera den ogynnsamma påverkan från guden eller gudarna i Hebdomad innan den kunde stiga upp till den ende gode Guden på andra sidan. Uppstigandet av själen genom planeternas sfärer till himlen på andra sidan  (en föreställning inte obekant även för gamla babyloniska spekulationer) började att uppfattas som en strid med fientliga makter och blev den första och den förhärskande föreställningen i gnosticismen. Den andra stora beståndsdelen i gnosticistisk föreställning är magisk, egentligen så kallad, d.v.s. en makt ex opere operato övernaturliga namn, ljud, gester och handlingar, liksom också blandning av element för att åstadkomma effekter helt oproportionerligt till orsaken. Dessa magiska formler, som orsakade skratt och avsky för utomstående, är inte en senare och oväsentlig förvrängning utan en väsentlig del av gnosticismen, ty man finner dem i alla former av kristen gnosticism och likaså i mandeismen. Ingen gnosis var i själva verket fullständig utan kunskapen om de formler, vilka en gång uttalats, som var undergång för högre fientliga makter. Gnosticismens ursprungliga synd är magi, inte heller är det svårt att gissa hur den har ärvts. Till viss utsträckning utgjorde den del av alla hedniska religioner, särskilt de gamla mysterierna, likväl visar de tusentals magiska magiska framgrävda minnestavlorna i Assyrien och Babylonien oss var man kunde finna den yppigaste tillväxten av magi. Dessutom äger termerna och namnen i den tidigaste gnosticismen en otvetydig likhet med semitiska ljud och ord. Gnosticismen kom tidigt i kontakt med judendom, och den avslöjar kunskap om Gamla Testamentet, även om det bara är för att förkasta det eller för att låna ett par namn därifrån. Om man betraktar de starka, välorganiserade och högt kulturella judisk kolonierna vid Eufrat-dalen, är denna kontakt med judendom fullständigt naturlig. Kanske den gnostiska föreställningen om en Förlossare inte står utan samband med judiskt messianskt hopp. Men från första början är den gnostiska föreställningen om en Frälsare mer övermänsklig än den som finns i populär judendom; deras Manda dHaye, eller Soter är någon omedelbar manifestation av gudomen, en Ljus-Konung, en eon, (Aion), ett utflöde av den gode Guden. När gnosticismen kom i beröring med kristendomen, något som måste ha inträffat nästan omedelbart efter dess framträdande. Gnosticismen försatte sig själv med sällsam snabbhet i kristna tankegångar, lånade dess terminologi, erkände Jesus som världens Frälsare, imiterade dess sakrament, låtsades vara en esoterisk uppenbarelse av Kristus och hans apostlar

översättning till svenska av Gunilla Gren från The Catholic Encyclopedia 1909 http://www.newadvent.org/cathen/