Katolicism och frimureri - för evigt oförenliga

Av p. Robert I Bradley, SJ


Denna sida uppdaterades 2019-04-07

Vad är sanningen beträffande den nuvarande officiella inställningen hos den katolska kyrkan gentemot frimureriet? För att börja denna undersökning rörande det som nu gäller, bör vi gå tillbaka till det som påstods i Kyrkans kanoniska lag innan det fanns något tvivel om, var Kyrkan stod i fråga om frimureriet. Den föregående lagsamlingen (som i förbigående kungjordes vid Pingsten, den 27 maj 1917, endast två veckor efter vår Frus första uppenbarelse i Fatima) innehöll en kanonisk lag, som definitivt gav svar på alla tidigare påvliga fördömelser därav. Kanonisk lag 2325 lyder på följande sätt:
Personer som ansluter sig till sällskap tillhörande frimurarnas sekt eller någonting annat av samma slag, vilket smider ränker mot Kyrkan och mot legitima civila auktoriteter ådrar sig - ipso facto - exkommunikation, något som helt enkelt reserveras åt den apostoliska stolen att utföra.

Emellertid manade den "ekumeniska dialogens" rådande anda fram frågor bland olika biskopar rörande frågan, huruvida den Kanoniska lagen 2335 fortfarande gällde eller inte. Det skedde i Andra Vatikankonciliets kölvatten, medan revisionen av den kanoniska lagsamlingens kodex var på väg. Som svar på dessa frågor påstod ett brev från kardinal Francis Seper, prefekt vid den heliga kongregationen för trosläran, till presidierna i alla biskopskonferenserna, daterat 18 juli 1974: (1) Den heliga stolen har upprepade gånger sökt information från biskoparna om samtida aktiviteter riktade mot Kyrkan bland frimurare . (2) Det kommer ingen ny lag i detta ärende, i avvaktan på den revision av lagsamlingen som nu är på gång. (3) Alla straffpåläggande kanoniska lagar måste uttolkas strikt och (4) det uttryckliga förbudet av vara medlem i frimurarna för präster, ordensfolk och medlemmar i sekularinstitut upprepas härvid ånyo.

Detta ganska tafatt sammanställda brev (som av någon orsak inte publicerades i Acta Apostolicae Sedis, den officiella tidningen för dokument från den heliga stolen) kom i många kretsar att uttolkas, som om det för lekmän var tillåtet att vara medlem i någon särskild frimurargrupp (eller liknande) loge, vilken enligt den lokale biskopens bedömande inte aktivt konspirerade mot kyrkan eller mot legitima civila auktoriteter.

Detta läge, i vilket utan tvekan ett stort antal katoliker i god tro blev frimurare, varade några år. Sedan, den 17 februari 1981, publicerade kardinal Seper en formell deklaration: (1) hans ursprungliga brev ändrade inte på något sätt styrkan i den existerande kanoniska lagen 2335. (2) De anförda kanoniska straffen blir på intet sätt upphävda, och (3) han påminde endast om att de allmänna principerna i uttolkningen skulle tillämpas av den lokale biskopen för att lösa fallen hos de individuella personerna Det är något som inte innebär, att vilken biskopskonferens som helst nu har kompetens att offentligt avkunna dom av allmän karaktär rörande karaktären på frimurar-föreningarna på ett sådant sätt att de tidigare anförda normerna kunde förringas

Eftersom detta andra påstående föreföll vara lika tafatt sammanställt som det första, stannade förvirringen kvar. 1983 kom slutligen den nya lagsamlingen med dess kanoniska lag 1374.:
En person som ansluter sig till en förening som sammansvär sig mot Kyrkan skall bestraffas med en rättvis bestraffning. Någon som främjar eller tar tjänst i en sådan sammanslutning skall bestraffas med interdikt.

Kardinal Ratzingers deklaration

Kardinal Joseph Ratzinger, den nye prefekten vid kongregationen för trosläran, publicerade en ny deklaration, i det han följde den nya lagsamlingens kungörelse: (1) Den nya kanoniska lagen 1374 har samma väsentliga betydelse som den gamla kanoniska lagen 2335, och det faktum att "frimurarsekten" inte längre namnges är irrelevant. (2) Kyrkans negativa dom om frimurarna kvarstår oförändrad, eftersom frimurarnas principer är oförenliga med Kyrkans lära ("earum principia semper iconciliabilia habita sunt cum Ecclesiae doctrina".(3) Katoliker som ansluter sig till frimurarna befinner sig i ett tillstånd av allvarlig synd och kan inte ta emot den heliga kommunionen, och (4) ingen kyrklig auktoritet har kompetens att förringa dessa domar från den heliga kongregationen.

Med dessa officiella påståenden från den universella Kyrkan vilka nu dokumenterats borde det vara klart, att den beklagliga förvirringen hos så många katoliker beträffande frimureriet måste betraktas endast som tillfällig villfarelse - som måste avfärdas som en mycket dyrköpt konsekvens av en själlös "ande från Andra Vatikankonciliet". Men vi kan hoppas, att det liksom i andra stridsfrågor, som har plågat Kyrkan under de sista åren, finns en försyn i detta, en äkta välsignelse i förklädnad. Ty nu kan vi klarare än någonsin se, varför den Katolska Kyrkan har stått - och alltid kommer att stå i sådan motsats till frimureriet.

Det kan först förefalla rimligt, att det huvudsakliga (om än inte enda) skälet till att frimurerriet fördöms av den Katolska Kyrkan är, att detta är konspiratoriskt. Dess sammansvärjning mot Kyrkan ( och i den gamla lagsamlingen, dess sammansvärjning även mot staten) är det enda beskrivna påståendet som nämns i båda versionerna av den kanoniska lagsamlingen. Dessutom gäller, och det är något som det första dokument från kurian vi citerade (det från 1974) klart tycks betyda, att det enda nödvändiga villkoret för att tillåta katoliker att ansluta sig ill en frimurarloge är, att logen ifråga inte aktivt sammansvär sig mot Kyrkan och mot staten. Likväl förefaller denna uppfattning i all sin initiala rimlighet inte vara adekvat. Beviset på detta är uppenbart inte endast utifrån de två på varandra följande dokumenten från kurian ( från 1981 och 1983), utan på ett ännu mer avgörande sätt utifrån den fullständiga föregående historien i de romerska dokumenten, både från kurian och påvarna, vilka behandlar frimureriet.

Vi börjar 1738 med påven Clemens XII:s encyklika "In Eminenti" (precis tjugoett år efter etablerandet av den Stora Logen i England, den händelse som vanligen betraktas som begynnelsen till den moderna frimurarrörelsen) och vi sträcker oss över tio på varandra följande pontifikat, och vi finner att Kyrkans process mot frimureriet når kulmen av sina påståenden år 1884 i Leo XIII:s encyklika "Humanum Genus". Frimurarnas svek beträffande deras verkliga anfallsmål i samhället - och deras konsekventa hemlighetstaktik beträffande auktoriteterna i Kyrkan och staten, något som även inkluderar manskapet i deras eget medlemskap, har alltid uppmärksammats av påvarna, och mest påtagligt av Leo XIII. Och under århundradet därefter och i vårt eget land (Amerika) har denna konspiratoriska politik utförligt dokumenterats. 
Hur nyttig denna kunskap om frimurarnas strategi än må vara för vår förståelse av den autentiska naturen hos rörelsen, så är den helt sekundär. Den är helt underordnad det som definierar själva rörelsen: innehållet i verksamheten där det konspiratoriska endast är en metod, det ändamålet som bestämmer och rättfärdigar medlen. Detta innehåll - detta ändamål är det vi nu måste undersöka, om vi skall finna det grundläggande och uttryckliga skälet till Kyrkans fördömelse av frimureriet. 

Den grundläggande orsaken kan i korthet anföras. Följande summariska avsnitt från Leo XIII:s "Humanum Genus" är tillräckligt. 

…det som är deras yttersta syfte påtvingar sig självt att tas i betraktande nämligen det absoluta kullkastandet av hela den religiösa och politiska världsordning som den kristna läran har producerat, och de har ersatt denna med ett nytt tillstånd hos tingen i enlighet med deras ideal, där grunderna och lagarna skall framföras utifrån blott och bart naturalism….

Nu är naturalisternas grundläggande lära, vilken de på ett tillfredsställande sätt gör känd just genom sitt namn, att den mänskliga naturen och det mänskliga förnuftet i allt borde vara lärare och vägledare. Medan de slår fast detta, bekymrar de sig föga om plikter gentemot Gud, eller så förvränger de dessa genom felaktiga och svävande uppfattningar. De förnekar nämligen, att något har undervisats av Gud. De erkänner inte någon dogm i religionen eller sanningen, som inte kan förstås av det mänskliga förståndet och inte heller någon lärare som man borde tro på grund av hans auktoritet. Och eftersom det är den Katolska Kyrkans särskilda och exklusiva plikt att i ord framställa sanningar som har blivit gudomligt mottagna, att , vid sidan av andra gudomliga hjälpmedel till frälsningen, lära auktoriteten i sitt ämbete, och att försvara densamma med fullständig renhet, är det emot den Katolska Kyrkan, som fiendernas raseri och attack principiellt riktas.

Katolicismen och frimureriet står därför till sitt väsen i motsats till varandra. Om någon av dem skulle sluta med sin opposition mot den andra skulle denna genom själva detta faktum bli något som till sitt väsen är annorlunda än det tidigare varit. Det skulle i själva verket upphöra att självständigt existera. Katolicismen är nämligen till sitt väsen en uppenbarad religion. Den är till sitt väsen övernaturlig både till sin bestämmelse och till sina resurser. Bakom all naturlig uppfyllelse, syftar den till evig, outsäglig förening med Gud i honom själv. Och bortom alla naturliga resurser börjar denna förening här och nu i det sakramentala livet i Kyrkan. 

Frimureriet å andra sida är till sitt väsen en förnuftsreligion. Med en enträgenhet och en fasthet som svarar mot katolicismens definition av sig själv, lovar frimureriet en fulländning av den naturliga lagen som sin enda bestämmelse - som i själva verket den högsta bestämmelse som finns. Och det sörjer för denna fulländning genom sina resurser: den sammanlagda summan av rent mänskliga värden, inkluderat under loggan "förnuftet". 

Bokstavligt en logga, frimurarnas kompass och kvadrat symbol för en rationalism, som gör anspråk på att identifieras med allt som är naturligt. Den konsekventa synkretismen, som blandar alla delarna i mänsklig erfarenhet från hemlighetsfulla mysterier i ett urminnes Orienten till teknologiska manipulationer i ett postmodernt Väst, är grunden för frimurarnas anspråk på att inte endast vara en religion utan religionen: människans naturliga religion. . Det är därför deras anspråk till dagens datum från historiens början - dess kalender räknar "Ljusåren" (från skapelsens första dag) eller "Världsåren" - inte endast är ett gyckel vad dem beträffar. Och det är därför dess motsättning till den Katolska Kyrkan går före Katolska Kyrkans motstånd till dem. De kan nämligen inte underkasta sig Kyrkans anspråk på att vara den enda sanna Kyrkan och inte heller den konsekventa vägran från Kyrkan att hänföras till status som "sekt" något som frimureriet ville att den skulle vara.

Eftersom Kyrkans anspråk på att vara den enda sanna Kyrkan ytterst grundas och verifieras på den ende sanna Gudens realitet, måste frimurarnas motsatta anspråk ytterst härledas från en uppfattning om Gud vilken står i diametral motsats till Kyrkans tro. Och så är det. även om påven Leo inte uttryckligt talar om denna väsentliga motsats mellan katolicism och frimuereri i termer, som hör till det första budet --"Jag är Herren din Gud, du skall inte ha några andra gudar jämte mig" - är säkerligen det radikalaste och enklaste sättet att inordna denna motsats att säga endast detta. Frimurarnas "Gud" är en avgud. Det frimurarna verkligen tillber är Människan eller Anden som har vilselett människan från början: den maskerade djävulens ande. Detta är det enda primära skälet till att Katolska Kyrkan har fördömt och alltid kommer att fördöma frimureriet. Detta är klart tillräckligt att stå för sig självt som det enda skälet - och i en högst grundläggande innebörd, något som Leo XIII förefaller låta förstå, är det faktiskt det enda skälet.

Allvarligt och ont missbruk av eder

Vi kan emellertid ge ett andra skäl till Kyrkans motstånd mot frimureriet. Vi kan likväl urskilja ett andra skäl - baserat på det andra budet. -inte i egentlig mening oberoende av det första skälet, baserat som detta skäl är på det första budet, Några tiotal år tidigare än "Humanum Genus" utkom det (även i engelsk översättning) ett kort ( till storleken nätt och jämnt mer än en broschyr) men ett inträngande verk "En studie i frimureriet" av den store biskopen av Orleans, Felix Dupanloup. Dupanloup noterar, så mycket mer imponerande på grund av sina "liberala" rekommendationsbrev, i vederbörlig ordning fakta och tyngden i frimurarnas konspiration. Men det han betonar är, utöver samma grundläggande punkt som senare betonades av Leo XIII, nämligen frimurarnas överträdelse av det första budet, överträdelsen av det andra budet genom deras allvarliga och onda missbruk av eder. De berömda (eller snarare ökända) eder som går igenom hela ritualet i frimurarnas invigningar är mer än blott och bart löften baserade på personliga hedersbetygelser. Strikt taget åkallar de Gudomen och som sitt objekt har de en människas totala förpliktelse till en angelägenhet under de gräsligaste bifall. Katolska Kyrkan ser i sådana eder en oundviklig allvarlig ondska. Antingen betyder ederna det de utsäger, eller så gör de inte det. Om de betyder det de utsäger, då tas Gud till vittne att kasta omkull lojaliteter ( nämligen Kyrkan och staten) som redan sanktionerats av honom. Om ederna blott och bart är fingerade, då tas Gud till vittne på ett skämt. 

Det är inte det hemlighetsfulla i det som försiggår "bakom logens dörr" som lockar fram och rättfärdigar Kyrkans fördömelse av frimureriet. Det är snarare den formella överträdelsen av andra budet något som dess handlingssätt oundvikligen medför. De hemligheter frimurarna skryter med är knappast längre denna hemlighet. Det finns faktiskt bland frimurarna en ofta förekommande svaromål med påståendet att det inte finns några hemligheter i frimureriet - att allt står öppet för ett sant öppet förnuft. På denna punkt kan vi ta frimuraren på hans ord: han talar mer sant än han förstår.

Fallet beträffande Katolska Kyrkans fördömande av frimureriet står öppet och klart. Men själva frimurereriets natur, sådan den formuleras i dess filosofiska påståenden och sådant det levs i dess historiska erfarenhet, överträder Guds första och andra bud. De tillber inte uppenbarelsens ende sanne Gud - Fadern, Sonen och den Helige Ande - utan en falsk Gud, symboliskt transcendent men i verkligheten immanent: den "gud" som kallas "Förnuft". Och de åkallar utan giltig orsak Namnet på den ende sanne Guden. Efter en sådan dom som denna är inte endast ett anti-climax, för att citera invigningshemligheterna och de ytterligare intrig- hemligheterna, vilka kallas "konspiration", det är dessutom poängen. 

Sammanfattningsvis säger vi. Vi katoliker borde nu se frimurarna klarare beträffande vad de till sitt väsen är. De är arvingarna (omedvetna eller inte är irrelevant) till en religion som utger sig för att vara den enda religionen hos den ende "Guden" - och därför fiende, på det inre planet och obevekligt, till katolicismen. Frimureriet i dess moderna form är "modernitet" i termens djupaste (d v s filosofiska och religiösa) betydelse. Med ett ord är det "förfalskning av katolicismen". Dess "Gud" är nämligen "förfalskning av Gud", den som skulle vara som Gud, den som är prinsen i denna värld, den som är Lögnens Fader.

Artikeln är hämtat från EWTN
https://ewtn.com och översatt  till svenska från engelska

Det som skrivs i denna artikel refererar främst till frimurarloger i andra länder. Enligt svenska frimurare skiljer sig dessa logers filosofi från den svenska. (översättarens anmärkning)


Till KATOLIKnu