De fattiga bröderna: elkesaiterna, ebioniterna
och esséiska kvarlevande grupper

Eftersom mycket av resonemanget och de flesta av slutsatserna i artikeln grundar sig i modern gnosticism har vi bara tagit med sådant som beskriver ovanstående sekter.

Vi äger mycket lite information om elkesaiterna. Det mesta av det vi äger kommer från den utmärkta artikeln i Hastings Encyklopedi om religion och etik av Brandt. G. E. von Grunebaum säger oss i Klassisk islam, att "profeten Elxai, som predikade i Östra Jordan Vid Trajanus' tid, förkunnade Kristus, som en som är född många gånger i olika folk och som ofta talar till mänskligheten, inte själv, men genom profeterna". Detta förefaller likna föreställningen om de återupprepade uppenbarelserna (avatarerna).

Encyclopaedia Briannica, 14:e upplagan (tryckt 1930) ger oss följande information:

"Medan esséerna höll fast vid det de ansåg vara ursprunglig mosaisk tro, uppfattade de ändå och praktiserade sin fäderneärvda tro på sätt som visade tydliga spår av synkretism eller verksamhet med influenser främmande för rätt judendom. De intog sålunda en dubbeltydig inställning till judendomens gränsområden. På samma sätt var den kristna esséismen synkretistisk i anden, vilket vi ser från dess bäst kända representanter, elchesaiterna, som vi först fick höras talas om omkring år 220, när en viss Alcibiades från Apamea i Syrien (c:a 10 mil söder om Antiokia ) till Rom tog med sig Helxais bok, manifestet om deras karakteristiska budskap (Hippol., Philos 9:13) och vidare ungefär 20 år senare, när Origenes refererar till en av deras ledare, som om han nyligen hade anlänt till Caesarea (Euseb. 6:38).

"Periodoi eller "circuiter" kan man inte tänka som strikt tillhörande elchasaiterna, eftersom de inte kände till något dop åtskilt från det vanliga kristna. Det förefaller snarare representera en senare och modifierad esséisk kristendom, redan halvkatolsk, sådan som skulle kunna passa ett datum efter år 250, om man håller sig till Eusebius' vittnesbörd. Bekräftelsen av ett sådant datum ges genom tystnaden i den syriska Didascalia, som kanske daterar sig själv från tiden omkring år 250, liksom även genom något besök hos Simon Magus från Caesarea, i kontrast till referensen i dess senare form, de Apostoliska konstitutionerna (c:a 350-400), som är tydligt färgade (6:9) av den clementinska berättelsen. Å andra sidan tycks Didascalia delvis ha kommit fram genom propaganda för judendomen i norra Syrien."

G. R. S. Mead talar i Fragment från en gömd tro om elkesaiterna, som om de var en ren uppfinning av heresiologer (experter på irrläror& sekter), men vi skall ursäkta honom. Ebioniterna eller "fattiga män" hade sin upprinnelse som nazoreaner. Dessa var Jesse folk, enligt Epiphanius:

"Epiphanius skulle vilja hävda, att de kristna först kallades Jesse folk och säger, att de nämns under detta namn i Philos skrifter. Efterföljare till de tidigaste konvertiterna till Jesus sägs ha kallats nasaréer. Även mot slutet av 300-talet hittade man fortfarande nazoreaner skingrade över Coele- Syria, Dekapolis, Pella (dit de flydde vid Jerusalems förstörelse), området bortom Jordan och långt bort till Mesopotamien. Deras samling av Logoi (Jesusord) kallades Evangeliet enligt hebréerna och skilde sig mycket från de synoptiska berättelserna i Kanon. Även fram till denna dag sägs en rest av nazoreanerna leva kvar i manditerna, en märklig sekt, som bodde i sumpmarkerna i södra Babylonien. Men deras märkvärdiga skrift Adams bok, som finns bevarad i Codex Nazaraeus, har ingen likhet med de kända fragmenten från Evangeliet till hebréerna, även om några av dess riter är mycket lika riterna i några gemenskaper hos de "rättfärdiga", som det refereras till i den märkliga judiska pseudoepigrafen Sibyllas Orakler

Vilka de ursprungliga jesseanerna eller nasaréerna var är höljt i största dunkel; under en annan av deras beteckningar, ebioniterna eller "de fattiga männen" kan vi dock få viss ytterligare information. Dessa tidiga följeslagare i yttre ringen till Jesus blev slutligen uteslutna från den ortodoxa fållan, och deras ursprung och historia fördunklades så helt av den följande industrin hos heresi- jägarna, att vi slutligen finner dem som fader ha en viss Ebion, som är lika obefintlig som flera andra heretiker, sådana som Epiphanes, Kolarbasus och Elkesai, som uppfanns genom den prägel och okunnighet som fanns hos 300-talets heresiologer och "historiker". Epiphanes är den senare personifikationen av en icke namngiven "framstående" (Epiphanes) lärare; Kol Arbasus är personifikationen av "de heliga fyra" (Kol-Arba), och Elkesai är personifikationen av den "dolda makten" (Elkesai). Så ivriga var de senare vederläggarna att lägga till sin lista på heretiker, att de hittade på namn på personer från epitet och läror. Så är det med Ebion.

Ebioniterna kallades ursprungligen så, eftersom de var "fattiga"; den senare ortodoxin lade senare till 'i fråga om sin intelligens' eller "i fråga om sina föreställningar om Kristus". Och detta kan mycket väl ha varit fallet, och utan tvekan missförstod många kraftigt Jesu offentliga lära, ty man får inte glömma, att en av de viktigaste faktorer man skall ta med i beräkningen, då man ser tillbaka på den följande snabba utvecklingen i den nya religionen, var den sociala revolutionen. I tankarna hos dem, som var mest okunniga om de tidigaste efterföljarna av den offentliga läran, kan det största hopp, som väcktes, mycket väl ha varit nära den förestående ankomsten av den dag, när de "fattiga" skulle upphöjas över de "rika". Men detta var endast uppfattningen hos de mest okunniga; dessa var utan tvekan tillräckligt talrika.

Inte desto mindre var det ebionismen, som bevarade traditionen från de tidigaste konvertiterna till den offentliga läran, och de ebionitiska gemenskaperna ägde utan tvekan en samling av offentliga uttalanden och baserade sina liv på dem.

"Det var mot dessa ursprungliga följeslagare till Jesus offentliga lära Paulus disputerade i sina ansträngningar att förkunna kristendomen för icke-judar."

Uppenbarligen var även Mani, manikeismens profet, medlem av denna eller en besläktad gemenskap. Hans Joachim Klimkeit säger i sin utmärkta samling med översättningar av iranska, sogdianska och kinesiska manikeiska texter, Gnosis på sidenväg (San Francisko: Harper San Francisco, 1993), att Mani var den som först blev upptagen i den elkesaitiska gemenskapen:

"…Mani växte upp i ett område, där de högst varierande religiösa traditioner var rådande, det Sassanianska Babylonien på 200-talet e.Kr. Här uppfostrades han i en judekristen 'baptistisk' sekt, elchesaiternas sekt, som vi känner från den nyligen utgivna Mani Codex från Köln, en grekisk text från 300- eller 400-talets Egypten. Från detta dokument, som uppenbarligen var en del av en manikeisk kyrkohistoria, lär vi, att denna gemenskap hade särskilda judiska traditioner, som uppenbarligen går så långt tillbaka som till gemenskapen i Qumran. Trots att den hade sina rötter i denna tradition betraktade den sig själv som en kristen gemenskap så långt tillbaka som till dess grundare Elchesaios, som måste ha predikat sitt budskap omkring år 100 e.kr. Gnostiska tendenser kan redan ha haft inverkan på gemenskapens tänkesätt, eftersom de påverkade olika grupper i Mesopotamien, som gränsade till Syrien och Iran. I Mesopotamien på den tiden förekom gammal babylonisk mytologi, såväl som de judiska, kristna och iranska religionerna. Dessutom var de babyloniska hamnarna inkörsportar till Indien och andra områden längre österut."

Detta innebär möjligen, att esséerna delades upp i grupper. Som vi har skrivit ovan är det inget tvivel om detta. Elkesaiterna var troligen tidigare än mandéerna, som troligen fick några efterföljare från dem. Mandéerna äger, som vi skall se, den äldsta oavbrutna traditionen känd av mänskligheten och går tillbaka ända till Sumer. Legge visar i Förelöpare och rivaler till kristendomen, att Mani tidigt hade upptagits i sekten Haemerobaptister/ Mughtasilah.

Elkesaiterna kom samman omkring år 100 e.Kr. Sektens grundare heter Elkesai. Han började predika under Trajanus' tredje år. Detta antyder, att han föddes c:a år 70 e.Kr. Från den beskrivning som gavs i Hastings förefaller han ha fått undervisning om lärosatserna hos haemerobaptisternas sekt inom esséerna.

Eftersom Elkesai kom från regionen Trans-Jordanien är detta troligen fallet. Efter år 68 e.Kr. skingrades esséernas centrala auktoritet, och undersekterna splittrades upp och förflyttades till olika platser. Haemerobaptisterna torde ha stannat kvar nära Jordan, eftersom de ansåg, att levande vatten var det enda verksamt mediet för dop.

Denna grupp blev så småningom känd som Sampsaeaner efter 68 e.Kr. Ordet Sampsaean refererar till "Solfolket" efter det johannitiska bruket att tillbe morgon- och aftonstjärnorna dessa tider på dagen. Den förra var Johannes förelöparen, den senare var Johannes efterföljaren, och solen var den smorde Johannes. Dessa bruk sägs ha följts av esséerna. Faktiskt är esséerna de personer som är ansvariga för Dödahavsrullarna.

"Innan Epiphanius lämnade Palestina (367 e.Kr.), hörde han talas om en sekt, som bodde i landet öster om Jordan och Döda havet, nämligen sampsaeaner (sampsener, sampsiter), som trodde på en Gud och dyrkade honom genom tvagningar. De fasthöll, att livet uppstod ur vatten. De berömde sig av Elkesai som sin lärare, och mitt ibland dem bodde två kvinnor, systrar, som härstammade från honom. Medlemmarna var vana vid att böja knä för dessa kvinnor och även att följa efter dem i syfte att försäkra sig om deras saliv och dammet från deras fötter, varvid de bevarade detta i kapsyler, som de bar som amuletter. I de flesta frågor som rörde trosbekännelse och ritual var de överens med judendomen; inte desto mindre var de inga judar. Deras åtskiljande egenart var deras vördnad för Elkesais bok, och de erkände varken Gamla eller Nya testamentets auktoritet. Inkorporerade med dem var ebioniterna, nasoreanerna, nasaréerna och osseanerna. Med hänvisning till denna punkt hävdar Epiphanius, att den sist nämnda sekten, dvs. esséerna, "nu" hade avsagt sig judendomen och inte längre levde på judarnas sätt."

"Den enda slutsats vi kan dra från dessa data är, att elkesaiterna hade gett upp detta särskilda drag av judendomen, vilket samtidigt utgjorde ett föreningsband och en princip som innebar isolering för det judiska folket, nämligen deras observans av laglig renhet i fråga om mat och dryck och deras konsekventa vägran att äta tillsammans med hedningarna. Nu utgör sammanfallandet av detta avfall och inträffandet av ett nytt namn på en avgjort hednisk kast en tillräcklig grund att tänka, att det är troligt, att en grupp av syrier av icke-judisk ras hade förenat sig med de elkesaitiska baptisterna och accepterade deras heliga bok, men de iakttog inte de judiska föreskrifterna om mat. Namnet "sampsaeaner" betyder, om vi kan lita på riktigheten i dess traditionella form, "de soliga människorna" eller " som liknar solen", inte "de som tillber solen" eller något liknande. Det föranleder gissningen, att "sampseanerna" verkligen var en familj och förvisso en av hög ställning. Socialt sett kan därför den äldre gruppen sägas ha anslutit sig till den nyare, snarare än att den nyare gruppen har gjort det med den äldre, och denna omständighet verkade även på terminologin. Sampseanerna gav inte upp sitt högtravande namn. De var den mest framstående avdelningen av ståndet; de blev dess ledande grupp, och när utomstående tillfälligt talade om hela gemenskapen som "de som liknade solen", kände sig de äldre elkesaiterna verkligen smickrade och började snart tillämpa det nya namnet på sig själva."

I behandlingen av Mughtasilah informerar oss Hastings artikel:

"Namnet Elkesai, men endast namnet, uppträder ännu en gång i en etnografisk kommentar i Kitab al-Fihrist av Ibn Ja'qub al Nadim (utg. Flugel, Lepzig, 1871-72, sid. 340). Kommentaren refererar till en religiös gemenskap, vars anhängare bebodde det omfångsrika området genomflutet av Eufrat i dess nedre lopp och de var lokalt kända bland araberna som al-Mughtasila, dvs. 'de som tvättar sig själva'. Vi får informationen, att 'dessa människor är talrika i sumpmarkerna, och de är faktiskt sumpmarkernas sabaeaner'. De måste följaktligen betraktas som identiska med sabianerna (betyder även 'döparna') omnämnda i tre avsnitt av Koranen (2:57, v. 73; 22:17) som ett folk som tillsammans med judarna och de kristna skall beviljas frihet i utövningen av sin religion."

"… Fadern till Mani (som grundade manikeismen år 200 e.Kr.) anslöt sig till Mughtasila och undervisade sin son i deras tro, och den senare började proklamera sin egen lära vid tjugofyra års ålder. Baptisterna vid Eufrat kan sålunda spåras tillbaka till slutet av 100-talet. De var kända av Muhammed som monoteister och ägare till heliga skrifter; och någon tid efteråt lärde sig av dem en som ställde frågor, att deras grundare och herre kallades Elkesai eller något sådant namn. Nu har inte varje religion någon herre och grundare. Islam tolererade dock sådan former av religiösa trosuppfattningar, som liknade den själv i detta avseende. Sålunda hade Mughtasila i mötet med människor som ställde frågor om deras ursprung mycket plausibla skäl att föra fram något namn, som skulle kunna likställas med namn som Moses, Jesus och Muhammed, och följaktligen kan inte hänvisningen i Kitab al-Fihrist ha rangen som historiskt vittnesbörd. Allt kommentaren bevisar är, att den prästerliga eller lärda klassen bland Mughtasila hade hört talas om namnet Elkesai som namnet på en religiös ledare eller lärare, medan detta om igen inte kan betyda mer än att ett exemplar av Elkesais bok, med hans namn inskrivet, hade kommit i deras händer."

"Bland judarna hade esséernas sekt accepterat Elkesais lära. Från tiden för det judiska kriget hade denna grupp av hänförda baptister slagit sig ner i området öster om Jordan, där de hade möjlighet att följa deras bruk med rituella bad i vattendrag och källor. Elkesais lära var på många punkter besläktad med deras egen. Brännoffer hade redan övergivits av deras fäder, till och med medan den sanne Gudens altare fortfarande brann i Jerusalem. Det är även tämligen troligt, att en tro på stjärn- gudomligheter skulle få överhanden i en gemenskap, som tillbad solen vid dess uppgång. Huruvida esséerna övergav denna dyrkan i enlighet med Elkesais allmänna befallning gentemot bruket att vända sig mot öster i bön, vet vi inte. Inte desto mindre måste de i någon mån ha upprätthållit sin tydliga karaktär och sin särskilda existens som en gemenskap. I annat fall skulle inte Epiphanus ha talat om en rest av deras anhängare på hans tid som en avgränsad grupp bland elkesaiterna."

(…)

Encyclopedeia Britannica säger oss:

"Nasaréer är en obetydlig judekristen sekt, som fanns på Epiphanus' tid (år 370) i Coele-Syria, Dekapolis (Pella) och Basanitis (Cocabe). Enligt honom (Panarion XXIX) daterade de sin bosättning i Pella från tiden för de judekristnas flykt från Jerusalem, omedelbart före belägringen är 70; han karakteriserar dem som varken mer eller mindre än rena och enkla judar, men han tillägger, att de erkände det nya förbundet såväl som det gamla. Och de trodde på uppståndelsen och på den ende Guden och hans Son Jesus Kristus. Nyligen skedd utforskning leder till slutsatsen, att nasaréerna på 300-talet, trots Epiphanius' distinktion, skall identifieras med ebioniterna".