Esséerna

 En översättning av en artikel från Nätuppslagsverket
"The Catholic Encyclopedia"

De var en av de tre viktigaste judiska sekter, som Josefus nämnde som blomstrande under andra århundradet före Kristus. De andra var fariséerna och sadducéerna.Beträffande deras ursprung, historia och trossatser har det funnits många resultatlösa kontroverser. De enda gamla auktoriteter vi har är några få paragrafer hos Philo Judaeus, en något längre beskrivning hos Josefus och en knapphändig notis hos Phliny. Följande sammanfattning är huvudsakligen hämtad från de två första. De betecknas som Essaei av Philo, som härleder detta från hosios, ”helig”, och Essaei och Esseni av Josefus. Deras antal var enligt båda författarna omkring 4000, och deras främsta boningsort var utmed västra sidan av Döda havet, men inte vid stranden. De bodde också i andra, huvudsakligen avsides belägna, delar och i små städer i Palestina; likväl fann man några i större städer. Sekten uppstod omkring 150 e.Kr. (den först nämnda bland esséerna är Judas, 110 f.Kr.) och upphörde mot slutet av första århundradet e.Kr. De tillbad en enda Gud, alltings Skapare och Härskare, allsmäktig och allvetande.

Moses aktades mycket högt och att häda hans namn innebar döden. Solen hölls i sådan vördnad att detta väckte misstanke om avgudadyrkan. Man tillät ett allrådande öde, dock förnekades uppenbarligen inte den fria viljan. De vägrade att ansluta sig till offren i Templet på grund av fruktan att bli besudlade, även om de sände sina gåvor dit. Det förefaller som om de inte offrade något blodigt offer, eftersom de gjorde anspråk på att ett vördsamt sinne var det bästa offret åt Gud. Sabbaten iakttogs med högst rigorös noggrannhet, i det man inte ens besvarade naturens anrop. Då de samlades på sina mötesplatser satt de i åldersordning, skriften lästes och förklarades, i allmänhet på ett allegoriskt sätt, av några kloka medlemmar. De tvättade sig ofta, eftersom utomordentligt stor vikt lades vid ceremoniell renhet, och de följde skrupulöst föreskrifterna mot levitiska föroreningar; om en yngre vidrörde en äldre var det en besmittelse för den senare.

Det är inte känt vad deras esoteriska läror var. Döden välkomnades, eftersom de höll fast att ”deras kroppar var förgängliga, och materien som de var sammansatta av inte är varaktig, men själarna är odödliga och lever evigt, och sedan den har utgått från den högst odefinierbar etern har den förts in i kropparna liksom in i fängelser genom någon naturlig längtan. Men när de har blivit frigjorda från köttets band, då gläder de sig som om de hade blivit befriade från lång träldom och stiger uppåt. Och under det att de står i överensstämmelse med grekernas uppfattning, förklarar de att det goda bor bortom oceanen och på en plats som aldrig betungas av snö eller regnstormar eller intensiv hetta, men som alltid är lugn och svalkad genom en kall fläkt som fläktar från oceanen. De anvisar de dåliga själarna en dunkel, stormig grotta full av ändlösa plågor” (Jos. Bell. Jud. I, 2:8). Några drar av de nyss citerade orden slutsatsen att esséerna inte trodde på kroppens uppståndelse.

Bland dygderna lade esséerna särskilt an på lydnad, sannfärdighet, kyskhet, rättvisa och återhållsamhet; de ägnade stor uppmärksamhet åt de sjuka, vördnad för de äldre och visade påfallande vänlighet och gästfrihet åt främlingar. Alla människor betraktades som lika och slaveri betraktades vara mot naturen. De som var skyldiga till stora brott bestraffades genom långvarig uteslutningeller fullständig exkommunicering. Detta medförde alltid vedermöda och ofta döden, eftersom de inte tilläts äta något tillrett av utomstående. Filosofi förkastades som värdelös och bortom människans fattningsförmåga, men etiken studerades med iver. De sökte efter medicinska läkemedel i naturen, eftersom de ägnade särskild omsorg åt de sjuka oavsett trosbekännelse, och de utforskade mineralernas egenskaper. De gjorde anspråk på magiska makter och möjligheten att ge förutsägelser.

På det senare ges några fall av Josefus, bland dessa det av esséen Manahem, som förutsade att Herodes den store skulle bli kung, när han var pojke utan konungsliga utsikter. Allting hölls gemensamt, i det att till och med deras hus inte var deras egna. De arbetade huvudsakligen med jordbruksskötsel eller gjorde lantbruksredskap eller hushållsartiklar, men aldrig krigsvapen, som de inte hade tillåtelse att bära, med undantag av en stav till försvar, när de reste. Skördar och avlöningar gick till godsförvaltarna ,som gav det var och en behövde. Kläder och skor behöll man kvar till de var utslitna. Ingen köpenskap var tillåten utom byteshandel. Smörjelse med olja betraktades som förorenande. Tjänare var förbjudna eftersom de skulle förleda människor till orättvisa. Deras härskare eller styresmän valdes, likaså deras präster – om man kan kalla dem så – och deras förvaltare. I städerna utsågs en funktionär att se efter resande bröder. Ett hundra medlemmar utsåg en domstol, vars enhälliga beslut var oåterkalleligt. Medlemmarna var indelade i fyra klasser.

Den dagliga rutinen framställs som följer:
De gick upp före gryningen och talade inte om något profant ämne före soluppgången, och de framställde en bön som om den skulle påkalla dess uppgång.Var och en sändes till sitt bestämda arbete, vid vilket han arbetade tills femte timmen, d.v.s. klockan elva, när alla samlades, och sedan de hade badat i vatten som var särskilt befriat från det onda och klätt sig i vitt, gick de lugnt och tyst in i den gemensamma matsalen. Framför var och en av dem hade man placerat litet bröd och ett fat med ett slags mat. En präst bad bordsbön och sedan, men inte tidigare, kunde de äta. Vid slutet av måltiden bad man åter en bön, deras vita kläder lades åt sidan, och sedan de hade återtagit sina vanliga kläder, arbetade de till kvällen, när de åt kvällsmat på samma sätt. Vid måltiden mitt på dagen, vilken uppenbarligen betraktades som offerfest och som förbereddes av deras präster, kunde ingen främling tillåtas, men vid kvällsmaten var det annorlunda. Eftersom de endast talade i tur och ordning och iakttog stor återhållsamhet i mat och dryck, föreföll måltiderna för utomstående, så har man berättat för oss, vara något mycket högtidligt och hemlighetsfullt. Många av esséerna uppnådde hög ålder, och de förvärvade sådan styrka till själ och kropp, att de värsta plågor, som pålades dem av romarna, inte lyckades rubba deras ståndaktighet, och de mötte döden med ett leende.

De flesta av esséerna förkastade äktenskapet, inte på grund av något fel i det, utan eftersom de inte litade på kvinnor och önskade lugn och harmoni. De vidmakthöll sin sekt genom att adoptera barn och genom att tillåta vuxna som ”var uttröttade av att kämpa med livets sjögång”, som Pliny säger. När de kom fick de ett förkläde att bära vid sina tvagningar, en vit klädnad, och ett litet spadliknande instrument, varmed de kunde gräva ett hål och täcka över sina exkrementer undan solstrålarna. Under ett år prövades deras återhållsamhet genom att utanför gemenskapen iaktta dess asketiska regler. Sedan kom ett spänstigt prov på två år, under vilka de deltog i de initierades reningsriter men inte i måltiderna. Om de befanns tillfredsställande, valdes de till fullvärdiga medlemmar och förpliktade sig till hemska eder att ära Gud, iaktta rättvisa, att vara lojala mot alla, men särskilt mot dem som hade auktoritet, och om de någon gång själva hade auktoritet skulle de inte överglänsa andra genom klädedräkt, att älska sanning och heder, att inte dölja någonting för sina gelikar och att inte avslöja någonting för främlingar, också att till varje pris hemlighålla sina böcker och namnen på sina änglar. Detta var enda gången esséerna avlade eder, i det deras ord var så heliga, att Herodes befriade dem från trohetsed. Några av dem iakttog samma regler, trots att de var gifta, men endast för ordningens skull och först efter tre års prövning och om kvinnan föreföll frisk och om det var troligt att hon skulle föda barn.

Esséerna hade under de tre sista åren fått uppmärksamhet som inte står i rimlig proportion till deras antal, deras inflytande på samtida liv eller deras betydelse som faktorer i den religiösa utvecklingen. Denna uppkom av två orsaker, den ena yttre och den andra inre. Den senare var den egendomliga blandningen av judiska och främmande beståndsdelar i deras trossatser och seder. Denna säregenhet väckte nyfikenhet och tränade de lärdas påhittighet att redovisa kombinationen. Att esséerna verkligen var judar, även om de högst sannolikt talade grekiska (judar till rasen, säger Josefus), medges. Deras tro på en enda Gud, vördnad för en enda Gud, strikt iakttagande av Sabbaten,fanatisk fasthållande av omskärelsen (Hippolytus) etc, allt visar detta.

Däremot tycktes deras attityd till solen, val av präster, sätt att leva, liknande det Pythagoreanska hos Josephus själv, etc., visa yttre påverkan. Upphovettill denna påverkan förorsakar, likt allting hos esséerna, kontrovers, men hittills har ingen lyckats fastställa det på tillfredsställande sätt. Buddhism, fariseism, pythagorenism, (gammal, ny och orfisk) hellenism, etc., har alla kommit med sina påståenden att vara ett av upphoven till denna blandsekt.

Det räcker att säga att persiskt-babyloniskt inflytande genom fångenskapen, och hellenism som trängde sig in genom Alexandria och bruket av grekisk dialekt mer än nog kan förklara orsaken till främmande beståndsdelar. Påståendet att deras beståndsdelar, om de berövades sitt grekiska framträdande, kunde bevisas ha sina rötter på biblisk grund är inte lätt att sätta åt sidan. Den yttre anledningen till uppmärksamhet var den förutfattade meningen hos engelska deister och kontinentala rationalister, som strävade att förvandla esséerna till föregångare varifrån de kristna så småningom och helt naturligt utvecklades. Och frimurarna försökte finna ren kristendom i esséernas lära. Med hänvisning till sådana chimärer är det tillräckligt att säga, att det mellan esséernas lära och kristendomen finns vissa punkter som liknar varandra. Det skulle inte gärna kunna vara annorlunda, eftersom esséernas lära i grunden var judisk och kristendomen inte var destruktiv utan progressiv. Å andra sidan är skillnaderna fundamentala. Att Johannes Döparen och Kristus var esséer är bara antaganden baserade på likheter, som naturligt och var för sig härstammar från askes och frivillig fattigdom.

Så kan på samma sätt det storordiga beroendeförhållandet mellan esséernas lära och monastiskt liv lösas upp i nödvändiga karaktärsdrag hos vilket asketiskt, gemenskapsliv som helst (se ”Wuku” i Studien u. Mittheilungen d. Ben. Cist. ordens”, 1890; Berlière i ”Revue Bénéd”, 1891. ”Attityden hos Jesus och hans lärjungar är helt och hållet anti-esséisk” (Judisk encyklopedi). Den stränga tystnaden beträffande någon Messias är kanske delvis beroende av esséernas tystlåtenhet och utan tvekan till största delen av Hans förkastande av deras krönikör Josefus. Slutligen är vår nuvarande kunskap om esseérna ringa och inte alls tillförlitlig, eftersom dess källor är knapphändiga, färgade och opålitliga.

E.P.Graham Återgivet av M.Donahue
översättning till svenska av Gunilla Gren från The Catholic Encyclopedia 1909 http://www.newadvent.org/cathen/