"De sju Dödssynderna":
Människan Paulus mörker


Denna sida uppdaterades 2019-04-02

Carlo Maria Martini SJ
Kardinal och tidigare ärkebiskop av Milano

Människan Paulus mörker

I den här betraktelsen skall vi fördjupa en speciell aspekt på Damaskushändelsen, nämligen "blindheten" som följde omgående efter omvändelsen. Då ser vi inte endast mörkret som drabbade den historiske Paulus utan även mörkret som andra människor upplevt.

Temat är besvärligt därför att det handlar också om mörkret som finns i oss, vårt eget mörker, som vi inte gärna vill konfronteras med. Därför ber vi om den Helige Andes nåd när vi i sanning och med öppet hjärta ställer oss inför detta tema:

O Herre, Du genomforskar oss och Du känner oss; Du vet att vi är oförmögna att förstå Din och vår hemlighet. Du vet allt om vår oförmåga att sanningsenligt tala om dessa saker. Vi ber Dig, Fader, i Jesus Kristi namn, sänd oss Din Ande, som utforskat djupen i människan, som vet vad som är i oss, låt honom göra oss redo att lära känna oss själva och hur Du i kärlek och barmhärtighet vet allt om oss ända in i djupet av vår ondska. Låt oss se sanningen om det som trycker ned oss, vad som i oss är ogenomskådligt och motspänstigt gentemot Dig. Låt oss se barmhärtighetens ljus som kommer till oss i Din Sons död och uppståndelse, vår Herre Jesus Kristus, som med Dig och den Helige Ande lever och råder i all evighet. Amen.

Det var viktigt att vi tidigare definierade Paulus omvändelse som uppenbarelse och ljus. Nu frågar vi oss varför Paulus omedelbart efter omvändelsen blir blind. I Apostlagärningarna betonas starkt detta faktum: "Saul reste sig upp, men fast hans ögon var öppna kunde han inte se. De tog honom då vid handen och ledde honom in i Damaskus. Under tre dagar var han blind, och han varken åt eller drack." (Apg.9:8-9). Man kan bara konstatera att ljuset av Jesus, istället för att fylla Paulus med glädje, ljus och klarhet, drabbade honom som om han fått en allvarlig sjukdom. Han kan varken se eller äta. Man måste leda honom vid handen.

Detta omtalas likartat på ett annat ställe: "Eftersom strålglansen hade gjort mig blind fick mina följeslagare leda mig vid handen, och så kom jag fram till Damaskus" (Apg.22:11).

Paulus återfår synen först när Ananias kommer till honom och säger: "?Saul, min broder, öppna dina ögon och se?. Och strax kunde jag se honom" (Apg.22:13).

Varför blir Paulus blind så fort Kristus ljusomstrålade hemlighet uppenbaras för honom?

I den Heliga Skrift är blindhet ofta sammankopplad med synd, med en människas falska orientering, med hennes vankelmod, med hennes obeslutsamhet, med att hon är oförmögen att finna en riktig väg för sitt liv. Blindhet kan vara ett straff: Elymas från Cypern blir blind som straff. "Saulus, som även kallades Paulus, fylldes då av Helig Ande. Han spände blicken i honom och sade: ?Du djävulens son, full av list och fräckhet, du fiende till allt rättfärdigt, skall du aldrig sluta med att göra Herrens raka vägar krokiga? Nu slår dig Herrens hand. Du skall vara blind en tid och inte se solen'" (Apg.13:9-11).

I fallet Elymas förklaras symboliken i blindhetens betydelse, mycket bra: Elymas måste sluta med att ständigt vika av från Herrens raka väg och genom sitt sätt att leva visa att han har haft en oriktig uppfattning om Gud. Elymas blir symbol för den människa som är oförmögen att finna den rätta vägen, som är fångad i satans makt: "en son av satan och fiende till all rättfärdighet", "full av list och bedrägeri". Elymas är ett konkret exempel på synd, av sådant som stiger upp ur det inre som synd: "lust och bedrägeri", sådant som är resultatet av att vara "en son av satan" - följden blir: "fiende till allt rättfärdigt".

Angående Paulus blindhet kan man fråga sig varför detta faktum visserligen omnämnes i Apostlagärningarna men utan att någon närmare förklaring ges. Aposteln själv hänvisar aldrig till detta i sina brev.

När vi tänker igenom detta noga och söker oss till Apostelns inre, finner vi dock två skäl till tystnaden.


Blindhet som återsken av den gudomliga glansen

Detta är framför allt ett återkommande bibliskt motiv: "Människan kan icke se Gud utan att dö". Att se Gud: Gud är ett så starkt ljus så att det sätter skräck i den stackars köttsliga människan och gör henne klarvaken om sitt eget mörker. Vid kontakten med Gud, som är ljuset, uppfattar sig människan som mörker. Det blev Paulus väg till bot, något han tidigare inte varit kapabel till. Insikten om Kristus härlighet återspeglas i medvetandet om det egna mörkret; konkret upplever Paulus mörkret fram till dess att Kyrkans ord, förmedlat genom Ananias, tar upp honom i Kyrkan och han blir övertygad om att han befinner sig på Guds väg.

Blindheten är det negativa återskenet av den Guds härlighet som visats för Paulus. Det är typiskt för en kristen konversion att människan känner sig själv bättre och blir mer skräckslagen inför sitt eget mörker när hon direkt konfronteras med Guds ljus, än om ögonen öppnats för Guds ljus efter grundliga studier och sådana utforskningar av samvetet som samtidigt är analyser av personlighetens djupaste skikt. Konfronterad med Kristi ansikte upptäcker människan att hon är mörker.

Blindhet som botens väg

Ett annat motiv som förklarar blindheten för oss, är Paulus deltagande i världens synd, att han är delaktig av mänsklighetens synd.

Då frågar vi oss: hur har han upplevt detta, hur såg han på detta?

Man behöver inte låta fantasin spela eftersom Paulus själv vid skilda tillfällen i klartext talar om människans syndfullhet, om den mörkrets avgrund som lurar i var och en av oss. Detta mörker kan endast besegras genom Guds makt, men kan snabbt åter blossa upp om Gud inte ständigt ges möjlighet att segra över det. När Guds makt tillbakavisas av oss, när man struntar i den, kommer åter upp i dagsljuset det som Paulus kallar för den personifierade, förkroppsligade, synden.

Att reflektera över mörkret i människan betyder inte att enbart gå in i en välkonstruerad meditation över något som finns långt bort ifrån oss, utan det handlar om något som de facto finns i oss, något som ligger och lurar i oss. Av smärtfylld erfarenhet vet vi alla att det som är dolt i oss, ofta plötsligt, oförutsett men med full styrka, tar överhanden. Detta är ett oangenämt tema som man endast med stor svårighet kan översätta till vardagligt språk.

Vi fladdrar hit och dit som ljuset mellan två poler. Å ena sidan beklagar vi människans ondska när vi upptäcker saker som gör oss förskräckta. Jag tänker på våld av olika slag, på olika former av grymhet som är typiska för terrorism, på grymheten med fängelset som sådant, där fångar dödar varandra. Där blir livet till ett helvete och människorna hatar sig själva trots att de alla sitter i samma båt. Vi står stumma inför en del särskilt barbariska mord som tidsmässigt och geografiskt sker i vår närhet. Å andra sidan finner vi lugn och ro i tanken att, trots allt, alla människor besjälas av god vilja, att alla, i grund och botten, menar väl!

Vi klarar inte av att utifrån dessa båda positioner tänka vidare för att försöka få dem att stämma överens, att gå ihop. Vi famlar: dels vill vi moraliskt fördöma och dels vill vi godmodigt se och förstå. Sällan förfogar vi över möjligheten att se det onda i människan med barmhärtighet och inte anklagande och pessimistiskt.

Vilka dimensioner har mörkret Paulus talar om i sina brev, när han tänker på Damaskushändelsen?

Vi kan urskilja tre områden:

Den personliga synden

Till detta tema rekommenderar jag två texter: "Vad köttet ger är lätt att se: otukt, orenhet, liderlighet, avguderi, trolldom, fiendskap, strider, ofördragsamhet, vrede, intriger, splittringar, kätterier, maktkamp, dryckenskap, utsvävningar och annat av samma slag. Än en gång varnar jag er: de som gör sig skyldiga till sådant skall inte få del i Guds rike." (Gal.5:19-21).

Vi befinner oss här på området för de enskilda personliga synderna. Förteckningen gör verkligen intryck med dessa 14 negativa mänskliga handlingar som Paulus av egen erfarenhet och utifrån erfarenheter av tiden han levde i, ställt samman; en samtidigt realistisk och pessimistisk syn på en människa som helst rör sig inom gränser där endast egna intressen gagnas.

Det är köttets verk. Det är resultatet hos den människa som endast lever för egna intressen. Människan visar sig då vara ett väsen fyllt av "otukt, orenhet, liderlighet, avguderi, trolldom?". Det är Paulus syn på det dåtida samhällets drama och på dåtidens människor.

Den andra texten målar bilden med än starkare färger eftersom den innehåller en förteckning med 20 negativa förhållningssätt: "Eftersom de föraktade kunskapen om Gud lät han dem hemfalla åt föraktliga tänkesätt så att de gjorde det som inte får göras, uppfyllda av allt slags orättfärdighet, elakhet, själviskhet och ondska, fulla av avund, blodtörst, stridslystnad, svek och illvilja. De skvallrar och baktalar. De föraktar Gud. De är fräcka, övermodiga och skrytsamma, uppfinningsrika i det onda, uppstudsiga mot sina föräldrar, tanklösa, trolösa, kärlekslösa, hjärtlösa." (Rom.1:28-31). Beskrivningen förefaller vara retorisk, orden ger dramatik, men de beskriver realiteter, det är en faktasammanställning av den tidens samhälle.

När man läser dessa båda syndaregister frågar man sig: vad är detta egentligen för slags uppräkningar. Det handlar om sociala synder, med andra ord synder som rör relationerna till vår nästa, det falska sätt vi umgås med andra är frukten av vår falska uppfattning om Gud och dessutom är detta det absolut mest förkastliga konceptet för ett liv som leves helt i egoismens tecken.

Aposteln visade den tidens människor att de blev fattiga och helt förstörda varelser om de endast sökte sin egen lycka. Människorna då var lika högmodiga som människorna i vår tid; man trodde att man hade kultur, civilisation, lag och rätt och att man var oändligt överlägsen de så kallade barbarerna.

Paulus beskriver sådant som han upplevt och sett men han är väl medveten om att det som han beskriver slagit rot också i honom. Jesus säger i Mk.7:21 - "Ty inifrån, ur människornas hjärtan, kommer de onda tankarna". Och inte endast från hjärtat hos människor vilka av en slump fötts in i en ogynnsam omvärld, utan från varje människas hjärta.

När vi jämför Jesus ord med Paulus syndalistor, lär vi oss en grundläggande sanning: att allt detta finns även i oss!

Är man medveten om detta bör man omgående känna sig uppmanad att ta sig själv på mer allvar och noga tänka igenom allt det man blivit medveten om. Exempelvis kan vi fundera kring teman som finns med på båda listorna: avund och illvilja, ofördragsamhet och maktkamp. Hur sant är det inte att vi har allt detta i oss.

Clemens av Rom skriver att Paulus dödades på grund av avund och inte därför att han var förföljd; han dödades inte av hedningarnas ondska utan därför att några rivaler var avundsjuka på honom och förrådde honom.

Det innebär att det fanns motsättningar och rivalitet inom den kristna gemenskapen, osämja och tvister, något som hedningarna vid en viss tidpunkt drog nytta av för egna syften, när de tog hämnd. Det var de hedniska myndigheterna som stod för förföljelsen, men gentemot Paulus hade de inte blivit framgångsrika om de kristna varit sams.

På samma sätt gick det för Petrus; antingen förråddes han av en grupp troende judekristna eller av avundsjuka och rivaliserande kristna grupper.

Går vi igenom andra synder som finns på listorna, som skvaller och baktaleri, osv, finner vi snabbt att även vi ofta talar om andra människor på detta sätt, skvallrar, osv.

När vi fortsätter läsa syndalistorna ser vi att innehållet i allmänhet rör vid erfarenheter vi själva gör dagligen och eftersom vi är fångade i detta vårt våldsamma sätt att vara, skall vi aldrig slappna av, utan ständigt vara uppmärksamma och vaksamma på det onda i oss och underordna oss Guds ljus. Intet är farligare än att vara ouppmärksam; att vara vaksam på synden är en fundamental dygd, påpekas i evangeliet.

Präster som inte är vaksamma, som menar att de av livets rutiner funnit en acceptabel livsstil, kan också de alltför lätt komma att ge efter för någon av dessa negativa krafter, som tar tag i dem och börjar härska över dem.

Detta köttets verk som Aposteln Paulus beskriver i sina brev användes av katekumenerna som exempel när de utforskade samvetet och med dessa köttets verk konfronteras de kristna vid bikten.

De personliga synderna angår oss alla eftersom de handlar om saker som man omedelbart känner igen som tecken på vårt orättfärdiga liv. De personliga synderna är rotade också i oss, är tillstädes i alla våra negativa förhållningssätt.

Den fundamentala synden

Paulus går på djupet och fördömer, efter Jesus föredöme, den fundamentala synden, den som är roten till allt det andra onda. "Eftersom de föraktade kunskapen om Gud lät han dem hemfalla åt föraktliga tänkesätt så att de gjorde det som inte får göras..." (Rom.1:28).

Det är en aspekt på själva grundsynden, som människan är frestad att bli slav under och som drar ned oss alla i djupet, som tveklöst drabbar oss om inte Guds kraft kommer oss till hjälp.

Vilken är den fundamentala synden?

Man kan tala om den på olika sätt och var och en av oss kan utgå ifrån egna erfarenheter. Synden med stort S är den synd om vilken Johannes talar i fjärde evangeliet; det är synden över alla synder. Den består framför allt av att vi inte erkänner Gud som Gud. Det är synden som ger fritt spelrum åt djävulens terror: att inte bekänna att vi inte vill hörsamma Gud.

Just i denna ohörsamhet finns den dolda förutsättningen - som inte alltid är så lätt att upptäcka - till det man kallar förvärldsligandet, det sekulariserade. Det handlar inte om vanliga brott som tex stöld, orättfärdighet eller lögner. Synden är denna: jag har inget behov av att lyssna till Gud, att lyssna på Honom, det finns inget Guds Ord som styr mitt liv; istället gör jag allt utifrån mina egna val.

Detta är den fundamentala synden, från vilken alla andra synder utgår, från vilken alla våra personliga brister härstammar. För Paulus bestod den fundamentala störningen i att inte erkänna evangeliets Gud, tendensen att förneka att människan är skapad till att lyssna till Gud och leva efter Hans Ord. Det är instinktivt och i sig djävulskt, detta oförnuftiga avvisande av Gud, att inte låta sig älskas och räddas av Gud för att leva av Hans kärlek. Denna avvisande hållning kan till och med, som hos Paulus, ta formen av nitälskan; när Paulus berömmer sig av sina traditioner, sin hederlighet, tillbakavisar han Guds barmhärtighet som den avgörande faktorn i sitt liv.

Det är denna synd som ovillkorligen måste helas i människan om roten till köttets verk skall helas. Orättfärdighet, egoism, girighet, elakhet, avund, är inga obetydliga fel och svagheter, utan har ett mycket djupt ursprung.
Människan är som dömd till att leva i strid med sig själv och denna otillfredsställelse tar sig abnorma uttryck. Denna otillfredsställelse är i grunden detsamma som att avböja att bli älskad, att låta sig älskas. Man är fixerad vid den egna självständigheten och man gör sig till sin egen idol och detta får tragiska och förtvivlade följder, det är en grymhet och orättfärdighet som visar upp det mest förskräckliga som mänsklig ondska kan erbjuda. Endast så kan vi förklara massmorden som skett under historiens gång och i vår tid, de obarmhärtiga morden under politiska och sociala revolutioner då människors inre förtvivlan fått fritt utlopp.

Den som inte är tillfreds med sig själv låter det onda som kommer av detta, gå ut över andra.

Tack gode Gud för att vi i vårt liv endast sällan kommer i kontakt med sådana ytterligheter, men vi möter dem, de finns och de går till historien. Vad som i sak skedde i Hitlers koncentrationsläger kan man endast begripa utifrån det djävulska avståndstagandet från Gud.

När Paulus talar om den fundamentala synden gör han oss oroliga eftersom han placerar den också i sig själv och i varje människa och påpekar därmed att den inte kan besegras: "Vi vet att lagen tillhör det andliga. Men själv är jag av köttslig natur, såld till slav under synden. Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då medger jag att lagen är något gott. Då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig. Jag vet att det inte bor något gott i mig, det vill säga i min köttsliga natur.. Viljan finns hos mig, men inte förmågan att göra det som är gott." (Rom.7:14-19).

Denna mänskliga oförmåga att göra det goda är historiskt hemlighetsfull, en paradox in absurdum. Människan vill det goda men inser att hon icke förmår göra det goda. Påverkad av livets olikartade intryck, av konflikter, svårigheter och motgångar, som hon måste besegra, blir hon hård och samtidigt som hon blir allt hårdare, sluter hon sig inom sig själv, reser borst mot svårigheterna, bygger en mur kring sina ägodelar, kring sitt självförsvar och avvisar alla relationer till Gud, till Hans Ord och till Hans barmhärtighet.

I sämsta fall förnekar människan Guds transcendens. I bästa fall lever människan dualistiskt; vid goda tillfällen är hon villig att höra Guds Ord, men under vidriga omständigheters tryck, när hon är bitter, besviken, när hon upplever hat, bråk och orättfärdigheter, försvarar hon sig till varje pris, motsätter sig allt vad andra tycker och gör och ger på alla sätt bevis på att hon tagit avstånd från Gud.

Med bekännelsen "synden som bor i mig" har Paulus rört vid det djupaste i människans elände; det är svårt att förstå, men det har satt djupa spår i historien.

Den strukturella synden

Den historiska människan tvingas att i livets hårda skola nästa in sig i sig själv utan att vilja det, bli girig och orättfärdig för att till varje pris försvara sina ägodelar. Uppenbart är detta inte endast frukten av individuell ondska utan det är förvisso också - i ordets vidaste mening - en väsentlig del av människans sociala och kulturella förutsättningar. Det är synderna som inplanterats i själva livsmönstret, i mentaliteten, i de övertagna idéerna. Skriften talar negativt om detta liv "i världen", där, i motsats till alla vackra ord, den makt härskar som gör det nödvändigt att segra över andra, att gå till motangrepp, att polemisera - och allt detta endast för att inte bli förtryckt. Vi har inte själva valt denna konfliktfyllda realitet. Vi försöker ofta undvika den men kan endast konstatera att vi inte kan undvika den.

Vi kan inte säga att människans situation, så som Paulus själv dramatiskt analyserat den, inte motsvarar verkligheten, att den inte är sann. Ser vi oss uppmärksamt omkring, upptäcker vi att vi själva påverkas av allt detta. Inte så få av de idéer som vi självklart accepterar är frukter av sådan mentalitet. Inte så få av våra instinktiva önskningar och förhoppningar har denna grogrund. När vi undersöker det förgångna och förundras över att vissa beslut vi fattat blev som de blev, även i kyrkohistorien - tex tortyr och krig - då förstår vi att varje människa lever enligt de idéer hon kommer i kontakt med. Det är praktiskt taget omöjligt för människan att dra sig undan; istället blir hon ofta medansvarig för orättfärdiga handlingar. Det hör till människans historia att vi underordnar oss tidens mentalitet och omedvetet beslutar om sådant som om etthundra år eller om tvåhundra år kommer att anses som helt felaktigt, men som vi idag instinktivt accepterar.

Paulus visar på de strukturella synder som infogas i det sociala mönstret, i familjelivet och i tidens mentalitet. Det är en realiteternas aspekt och när Paulus nämner synderna vid namn, försäkrar han samtidigt att på ett annat, mycket djupare plan i det mänskliga hjärtat, finns den motsatta mentaliteten: öppenheten inför Gud.

Människan är hellre öppen än sluten inför Gud, men historiskt sett ges slutenheten större utrymme och blir, under vissa omständigheter, synlig.

Frälsningen Gud erbjuder människorna är återfinnandet, återupplivandet av förmågan att gå in i den ursprungliga öppenheten, att av nåd och barmhärtighet i rikedomen vid mötet med Kristus, skapa en det godas mentalitet, en positiv kultur.

Människan kan aldrig förstå allt detta om hon inte är uppmärksam på det onda. Sådan kunskap om det onda behöver inte leda till pessimism, utan ger oss istället möjlighet att göra rätt val inför livets realiteter.

Ett exempel ur Jesu liv förklarar vad jag sagt om de strukturella synderna och deras karaktär, hur de ger sig tillkänna. Det handlar om den händelse som föregår passionen: "Medan han var i Betania och låg till bords hemma hos Simon den spetälske kom en kvinna med en flaska dyrbar äkta nardusbalsam. Hon bröt upp flaskan och hällde ut alltsmmans över hans huvud. Några blev förargade och sade till varandra: 'Vilket slöseri med balsam. För den oljan hade man ju kunnat få mer än trehundra denarer att ge åt de fattiga.' Och de grälade på henne. Men Jesus sade: 'Låt henne vara! Varför gör ni henne ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig'." (Mk.14:3-6).

Här handlar det om att bedöma den enskilda handlingen. Jesus och kvinnan står ensamma. Alla som omger dem handlar instinktivt, fördömer kvinnans handling och begriper sig inte på den. Denna händelse visar hur mentalitet påverkar, hur den överflyttas från den ene till den andre, att den inte tillåter någon enda av de närvarande att öppna sig för kvinnans profetiska gest. De omkringstående handlar efter en övertygelse som säger dem vad som anses vara vanligt sunt förstånd. De står enade mot Jesus, som blir helt ensam.

Paulus upplevde i sig och i världen, som han ansåg sig vara solidarisk med, hela sanningen i denna alltför vanliga mentalitet, när han säger: "Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp?" (Rom.7:24). Med andra ord: det finns ingen räddning för mig i en sådan situation. Men, han tillfogar omgående: "Men jag tackar Gud, genom Jesus Kristus, vår Herre!" (Rom.7:25).

I sin blindhet är Paulus mer än någon annan människa införstådd med djupet av människans förblindade hemlighet och förstår därför makten som utgår ifrån Kristi ljus och de möjligheter detta ger att skapa en ny värld.

Utifrån sina erfarenheter av mörker har Paulus erfarit dopets kraft, som han tog emot av Ananias. Så upptages Paulus i Kyrkan och får genom Henne kraft till frälsning.

I encyklikan Dives in misericordia (nr.11) talas om oron och om orons källa, att det är oemotsägbart att den ekonomiska världsordningen och den materialistiska civilisationen i dagens värld är byggd på förutsättningar som är helt oacceptabla, att den ekonomiska ordningen och den civilisation som bygger på denna är radikalt orättfärdig. Påven ser att i dagens samhälle återfinnes samma oförmåga att närma sig Gud som Paulus såg hos sin tids människor: jag ser, jag vill, men jag kan icke. Verkligheten som människan lever i domineras av de strukturella synder som hon finner i djupet av sig själv och dessa breder ut sig över allt sådant som tillhör livet.

UR: DEN HELIGE PAULUS BEKÄNNELSER Betraktelser
TREDJE BETRAKTELSEN
Översättning: Bo I.Cavefors. Copyright©Bo I.Cavefors,
Zürich 1982, Malmö 2003.
Originalets titel:Le confessione di Paolo
(Editrice Ancora, Milano 1982).
Tyskspråkig utgåva:Die Bekenntnisse des Heiligen Paulus
(Verlag Bo Cavefors, Zürich 1983).

Alla rättigheter förbehålles. Kopiering utan copyrightinnehavarens tillstånd är förbjuden. Gäller även för undervisningsbruk

Texten är utlagd med Bo Cavefors uttryckliga tillsånd


Till KATOLIKnu