Da Vinci koden - helig humbug
eller bara humbug?


Version 2005-02-14

Föredrag av p.Henrik Alberius O.P.

Vår Frälsares kyrka Malmö 2005

Så här alldeles i början får vi väl konstatera att titeln på det här samtalet om Dan Browns bok Da Vinci koden nog är att betrakta som litet lätt ledande. Helig humbug eller bara humbug.

Frågan om humbug kan komma in i bilden bara om någon medvetet vill bedra någon annan. Kan man applicera det på en skönlitterär roman? Nej, inte om den är en skönlitterär roman. För en författare har rätt att handskas med fakta som hon eller han vill – underförstått att läsarna är införstådda med att romanen är ett påhitt och en konstnärlig komposition. Men är det så att författaren samtidigt menar sig vara påläst och att ha gjort efterforskningar som presenteras i boken under täcket av att vara fakta mitt uppe i det fria skapandet, ja då kan det mycket väl bli tal om humbug. Jag menar, om jag skriver en bok om livet i Stockholm år 2004 och i skildringen framställer stan som ett idylliskt fiskeläge där livet flyter lojt fram och alla invånarna är trevliga människor som tar dagen som den kommer, så är det helt okej. Så länge jag inte gör anspråk på att med min skildring avslöja ett faktum som alla svenska regeringar sedan statsbildningen på 1000-talet har undanhållit från sina undersåtar svenskarna. Och att detta riktiga Stockholm verkligen finns, liksom att det som vi tror är Stockholm – storstaden uppe i norr – egentligen är en bluffkuliss för att makthavarna ska kunna få ha det lilla goda Stockholm för sig själva som en extra löneförmån…

Humbug

Det som gör att vi faktiskt kan tala om humbug vad gäller Dan Browns Da Vinci koden är det sätt som den börjar på. På romanens inledningssida skriver han nämligen: FaktaPrieuré de Sion – en hemlig europeiska organisation grundad år 1099 – finns på riktigt. Och så vidare. Opus Dei är en djupt gudfruktig katolsk organisation, sanktionerad av Vatikanen. På senare tid har organisationen blivit omdebatterad efter rapporter om hjärntvätt, tvång och farlig kroppslig späkning. Och så vidare. Och: Alla beskrivningar av konstverk, arkitektoniska verk, dokument och hemliga ritualer i romanen överensstämmer med verkligheten. Hade han inte gjort det anspråket hade den här kvällen aldrig behövts hållas. Det är anspråket på sanningsenlighet som gör boken inte bara kontroversiell utan också direkt lögnaktig. För även om Dan Brown på sin hemsida nyligen och efter två år har ändrat texten om Da Vinci koden – jag ska återkomma till det – från: I min bok avslöjar jag en sanning som viskats i århundraden; jag har inte hittat på den. till Tankarna (idéerna) i den här romanen har cirkulerat i århundraden; de är inte mina egna. så är det svårt att blunda för att han är ute efter något. Hade han sagt, att boken är en roman; låt mig vara i fred så hade kontroverserna kring boken aldrig uppstått. Men nu säger han inte det utan det är så, att friheterna som Dan Brown tar sig med historiska fakta inte bara suddar ut gränserna mellan fakta och fiktion. De pekar också mot att han med det vill använda boken för att göra obskyra påståenden.

Grodor

Vi ska senare titta på en del av grodorna som boken är full av och som gör den subversiv. Liksom vi ska se hur illa det går när man plagierar någon annans påhitt. Inte bara hamnar man väldigt fel, utan man blir dessutom stämd. Och det är precis vad som hänt Dan Brown som stämdes i september i fjol av de engelska journalisterna Michael Baigent och Richard Leigh som 1982 gav ut boken The Holy Blood and the Holy Grail tillsammans med Henry Lincoln. Vi ska återkomma till dem och hur också de har gått på och plagierat ett historiskt falsarium fritt uppdiktat av fransmannen Pierre Plantard. Men de behöver inte frukta att bli stämda av honom eftersom han dog i februari år 2000.

Jag föreslår att vi nu gör så här: först reflekterar vi kring fenomenet Da Vinci koden. Sedan ska jag med de förhållandevis knapphändiga uppgifter som finns presentera Dan Brown själv. Sedan angriper vi de värsta grodorna. Och därefter när vi har mer kött på benen kan ett samtal oss emellan börja.

Fenomenet Da Vinci koden så.  Jag väljer att kalla det så, för boken har för länge sedan vuxit ur sina egna kläder. För det första är den en rungande och sällan skådad succé som hittills har sålts i cirka 20 miljoner exemplar världen över, och bara i Sverige är den nått cirka 200.000 sålda exemplar – och då finns den här ännu inte i pocket. Den är översatt till drygt 40 språk och har i dag gjort Dan Brown till miljardär minst två gånger om. För sedan den publicerats i USA i mars år 2003 låg den etta på New York Times Book Reviews bästsäljarlista för inbundna böcker. Men mer än så, för den har naturligtvis dragit upp försäljningen också för hans andra tidigare utgivna böcker som dessförinnan gått ganska obemärkta förbi läsekretsen. Nu säljer de i miljontals exemplar och gör att Dan Brown skrattar ännu mera på väg till banken.

Framgång föder framgång och det gäller inte bara Dan Brown. Da Vinci kodens framgång har dragit upp försäljningen för en lång rad verk om Maria Magdalena och den heliga graal (för intresserade har jag en lista här). Och även för alla andra böcker som bygger på samma tema: konspiration, avslöjandet av en länge dold sanning, hemliga koder och så vidare. De säljer nu som smör i solen.

Därtill har kontroversen kring hans sanningsanspråk förorsakat att minst tio ”motböcker” har publicerats i USA och säljer förvånansvärt bra. De har till och med fått ett eget namn – ”DVC-böcker”. Några av dem har nu också översatts till svenska. Dessutom pågår just nu en intensiv jakt bland förlagen på fler böcker inom genren som vi kan kalla gamla manuskript och hemliga koder. Vi kan förvänta oss ett antal på bokdiskarna inom kommande år.

Varför slår Da Vinci koden och andra liknande böcker så i dag? Jag citerar här Marie Peterson på DN som skriver att boken helt enkelt kom vid rätt tidpunkt och att Dan Brown den här gången lyckades pricka rätt liksom andra författare som har slagit därför att de lyckades pricka in tiden rätt  - man kan jämföra med Kerouacs On the Road som släppte loss beatnik-vågen i USA som i sin tur banade vägen för hippie-kulturen och så vidare. Det verkar vara en riktig slutsats, eftersom Dan Browns tidigare böcker inte alls har rönt tillnärmelsevis samma framgång. Förrän nu. Och vad är det då som har gjort tidpunkten rätt? 
Vår värld blir allt mer komplicerad. Faktum är att mycket av våra liv styrs av koder, pussel och krypterad information. Tänk bara på våra personnummer och bankkortsnummer och skattedeklarationshemligheter som ligger i olika datasystem som ettor och nollor och är åtkomliga för alla som kan knäcka koden in i dem eller som får tag i våra fyrsiffriga koder. För att inte tala om vad som skulle ha hänt om CIA hade lyckats knäcka Usama bin Ladens koder och stoppat flygkrascherna i tvillingtornen i New York i september 2001. Vi vet att vårt komplicerade samhälle är sårbart och visst finns det en allmän osäkerhet som brett ut sig. Nu kommer här en bok som visserligen kallar sig roman, men som utger sig för att bygga på fakta och som säger: att om vi kan knäcka koderna kan vi komma åt sanningen och skydda oss. Den säger mer: nämligen att den – och därmed vi som läser den – tack vare dessa fakta kan avslöja bluffen och befria oss ur årtusenden av slaveri. Det slaveri som den organiserade kristenheten – identifierad som den katolska kyrkan (eller Vatikanen, som Brown kallar den) – har bundit våra fria själar i.

Boken appellerar också till den osäkerhet kring katolska kyrkans trovärdighet som – med rätta – brett ut sig i USA efter de upprepade skandalerna där. Här i Sverige ger den väl snarare människor instrument att äntligen kunna ta ett definitivt avstånd från den katolska kyrkan. Äntligen finns en förklaring till varför hon tar avstånd från både kondomer och aborter. Även om Dan Brown inte är så sexfixerad, så är det ändå så att hans bok ger människor som fostrats i en kristen miljö men som inte utövat sin inlärda kristendom – min generation, alltså – en frihet att äntligen kunna vända hela den institutionella kristenheten ryggen. För en längtan efter Gud finns kvar i oss alla och en längtan efter det som är sant. Nu öppnas en frihet att söka någon annanstans, där kraven inte finns.

Boken är absolut en del av den New Age som nu blivit socialt accepterad och som letat sig in allra längst in i vår kultur. Nu befrias också Jesus av Da Vinci koden från institutionen, Jesus som hela tiden varit en intressant person. Och boken lär att han egentligen var en mycket sympatisk man som inte alls ville grunda en kult av sig själv, utan ville uppmuntra till tillbedjan av det heliga kvinnliga. Kan man bli mer politiskt korrekt?

Jag tror det är på denna längtan liksom på misstänksamheten mot dem på toppen och känslan av att vara snuvad på något viktigt som bokens framgång bygger med dess konspirationsteori och chiffer och koder som öppnar en möjlig väg för mig att på egen hand och med rätt mängd tankeverksamhet komma fram till den dolda sanningen. Tillsammans med det faktum att skicklig marknadsföring – som trummat in den revolutionerande efterforskningen som boken bygger på – banat väg för boken. Och så själva framgången i sig. Jag menar, redan i somras var frågan Har du läst Da Vinci koden? minst lika vanlig som Har du tagit med dig paraplyet? som någon recensent uttryckte det.

Och så var det ju det där med försidan och ordet Fakta. För det är det som gör boken väldigt kittlande och till mer än bara skönlitteratur. Den lyfter fram de ”nya fakta” som presenteras som ”äntligen avslöjade” och det vore väl konstigt om inte det skulle vara intressant…

Vem är Dan Brown?

Själv sade Dan Brown – som inte längre ger intervjuer och knappt gör några offentliga framträdanden – till tidningen The Philadelphia Inquirer efter bokens publicering, att När du har läst boken, har du lärt dig ett ton. Jag var tvungen att göra enormt mycket efterforskning innan jag skrev. Och han lade till att boken är noggrant researchad och mycket vederhäftig. Vem är då Dan Brown? Att få fram uppgifter är inte direkt svårt men inte helt lätt heller, eftersom han sedan Da Vinci kodens publicering alltså inte längre ger intervjuer eller gör offentliga framträdanden. Jag gick in på hans hemsida och där hittade jag följande:
   Han är son till en mattelärare och en professionell religiös musiker om jag till svenska översätter professional sacred musician. Han läste till engelska lärare och verkade som det fram till dess att hans första bok Digital Fortress kom ut 1996. Det var hans stora intresse av att bryta koder och av hemliga regeringsorgan som fick honom att börja skriva och denna första bok tar upp problematiken mellan individens rätt till sin privata sfär och nationell säkerhet. Hans andra bok Deception Point är en techno-thriller som handlar om politisk moral, nationell säkerhet och hemligstämplad teknologi.

År 2000 kommer så boken Angels and Demons – som precis har kommit ut översatt till svenska – där Harvardprofessorn Robert Langdon gör entré och som också är inledningen på en trilogi vars andra del heter Da Vinci koden och vars tredje enligt Brown ska komma ut i höst. New York Times Book Review har avslöjat att den kommer att heta The Solomon Key och handla om en frimurarloge och vara förlagd till Washington DC.  För enligt Dan Brown finns det många hemliga koder i den gamla arkitekturen i Washington…

Brown arbetar enligt hemsidan nära med sin fru Blythe i researcharbetet före skrivandet. Hon är lärare i konst och målare. Tillsammans ser de sig ha gjort en stor historisk forskningsinsats med förarbetet till Da Vinci koden, och nu ska vi ta en närmare titt på det. Till Browns försvar bland fadäserna som vi kommer att råka på ska ändå sägas, att en sak tog han inte med bland alla de uppgifter som han har tryckt in på romanens 500 sidor. I en kort artikel återger tevebolaget CNN i maj i fjol delar av ett tal som Brown faktiskt givit i sin hemstat New Hampshire och där han säger att han trots allt bestämde sig för att rata teorin om att Jesus överlevde korsfästelsen och inte ta med den i boken. Visserligen anser han att det finns ”väldigt gedigna källor” för teorin, men att han till slut såg dem som för veka. För mig var det helt enkelt att gå tre eller fyra steg för långt, säger Brown. Chapeau, som man säger på franska.

Bokens grundplåt

Låt oss då börja med grundplåten för hela boken – uppgiften om förekomsten av det hemliga sällskapet Prieuré de Sion, dess historia och mission att bevara sanningen om den heliga graal till eftervärlden – vilket kommer att förklara mycket av den kontrovers som uppstått kring Da Vinci koden. Helt enkelt därför att Prieuré de Sion är en bluff. Jag ska försöka att göra dess i boken mycket långa historia – ska ha grundats år 1099 – lika kort som den i verkligheten är – hittades på under 1950-talet, men samtidigt är bluffens historia i sig så fascinerande att det inte går att korta ner den hur mycket som helst.

Men allra först, för er som inte är hemma i vad den heliga graal är, ett par ord om den. Det är ju om den som Da Vinci koden handlar. Den heliga graal har funnits länge i gränslandet mellan möjlighet och ren fantasi, men den är inget kyrkligt begrepp. Det dyker upp cirka 1180 i en dikt av den franske författaren Chrétien de Troyes där den är del av en mystisk ceremoni. de Troyes avslutade aldrig dikten, inte heller gav han någon beskrivning av vad graalen var för något. Detta kom i stället att göras av senare författare. Begreppet den heliga graal kom snabbt att inlemmas i den romantiska litteraturen om kung Arturs hov där den identifierades som den bägare som Jesus använde vid den nattvardens instiftande strax före hans död och uppståndelse. Men snart kom den att anta andra identiteter, som ett fat eller en sten. Men att därifrån ta sig till tokerier som att den heliga graal är det samma som svepeduken i Turin – vilket har gjorts – eller en kunglig blodslinje är väl långsökt. Men det är just i den kungliga blodslinjen vi hamnar i Da Vinci koden som bygger på falska dokument som en fransk tronpretendent – utan något som helst kungligt blod – tillverkade på 1960-talet och deponerade i Bibliothèque nationale i Paris.

Monsieur Pierre Plantard

Nu ska ni få träffa monsieur Pierre Plantard. Ni hittar historien om honom hur lätt som helst på nätet. Jag har använt mig mycket av en artikel av Patricia Briel i schweiziska Le Temps från i mars i 2004. Plantard föddes 1920 i Paris och växte upp under enkla förhållanden, men med en stor dröm: att han var av kunglig börd. Redan som ung dras han med i kretsar som förenade rojalism med antisemitism och esoteriska spekulationer. Före andra världskriget har den franska hemliga polisen ögonen på honom, men lät honom vara eftersom hans politiska inflytande var noll. Under kriget beundrade han general Pétain, som var vän med Hitler, och han gav ut den antisemitiska tidskriften Vaincre. Han grundade också en rörelse som fick namnet Alpha Galatessom leddes av Hans druidiska majestät, det vill säga han själv.

Dömd till kortare fängelsestraff 1945 och 1953 fortsatte han att drömma om en kunglig härkomst medan han levde tillbakadraget. Men i juni 1956 bildar han Prieuré de Sion för första gången med ett några vänner och registrerar organisationen i staden Annemasse i Haute-Savoie. Namnet Sion har då inget med Jerusalem att göra, utan med Mont-Sion strax utanför Genève som han då bodde i närheten av. Organisationen bildas för att försvara rättigheterna för dem som bor i kommunala bostäder (HLM på franska) och av mysterier finns det inte ett spår av här. Organisationen upplöses 1957.

I mitten av 1950-talet blir Plantard också bekant med en viss Noël Corbu som är arvinge till den katolske prästen abbé Béranger Saunière – ja, ni känner igen namnet på museiintendenten som mördas i Louvren i Da Vinci koden – som verkade i den lilla orten Rennes-le-Château kring sekelskiftet 1900. Detta möte kommer att sätta Plantards fantasi rörelse. För Corbu berättar för honom att abbé Saunières församling var fattig, men plötsligt hade prästen massor med pengar och lät renovera kyrkan för dem samt bygga ett hus och ett torn jämte den. Enligt arvingen Corbu härstammade rikedomen från en hemlig skatt som prästen hade hittat tack vare instruktioner som han läst på ett pergamentblad som hittats inne i en pelare i kyrkan vid en renovering. Skatten består av uråldriga pergamentblad som visar det sanna kristna budskapet som dolts av den katolska kyrkans hierarki ända fram till dess. Kyrkan bestämmer sig för att betala ut stora summor pengar för att abbé Saunière ska hålla tyst.

Egentligen var sanningen om abbé Saunières pengar betydligt mer banal. För att bättra på sin ekonomi hade prästen satt igång en veritabel mässindustri i den lilla staden där han läste mässor på löpande band mot betalning. Praktiken är strängt förbjuden i katolska kyrkan varför Saunière suspenderades av stiftet från sina prästerliga uppgifter. Han försvinner in i historiens dunkel med sina pengar.

Men med Noël Corbus påhittade historia om abbé Saunière börjar Pierre Plantards fantasi att arbeta och han tillverkar tillsammans med en viss Philippe de Chérisey som kompanjon sin egen myt utifrån den. I mitten av 1960-talet deponeras så ett antal mystiska dokument i Bibliothèque nationale i Paris och som samlas i dossiern ”Henri Lobineaus hemliga arkiv”.Namnet var en pseudonym. I dessa dokument förekommer de merovingiska kungaättlingarnas genealogi, som ska ha kopierats från pergamentblad av abbé Saunière och som nu får bevisa att Pierre Plantard är ättling i rakt nedstigande led till den merovingiska kungen Dagobert II som mördades år 679. Där finns också uppgifter om att Prieuré de Sion grundades av Godefroy de Bouillon i Jerusalem år 1099, liksom en lista på Prieuré de Sions stormästare från 1100-talet och framåt. Listan inkluderar Leonardo da Vinci, Isaac Newton, Victor Hugo, Claude Debussy och Jean Cocteau. Dokumenten säger också att det är Prieuré de Sion som har nyckeln till abbé Saunières skatt. Nog känner vi igen det här efter att ha läst Da Vinci koden.

Förtjust över uppgifterna i ”Henri Lobineaus hemliga arkiv” skriver den franske författaren Gérard de Sède med hjälp av Plantard boken L’Or de Rennes som kommer ut 1967. Den boken ”avslöjar” för fransmännen banden mellan Prieuré de Sion och abbé Saunière genom att reproducera pergament som ska ha hittats av Saunière och som lett honom till skatten. Boken innehåller kodade meddelande som anspelar på Dagobert II och tavlan Herdarna i Arkadien av den franske målaren Poussin, vilken ska innehålla nyckeln till skattens gömställe. Ännu enKoden-tanke som vi känner igen. År 1971 uppstår mellan männen en dispyt om hur royaltyinkomsterna från boken ska fördelas, vilket gör att Plantards kompanjon Philippe de Chérisey går ut offentligt och erkänner att pergamenten är falska och att det är han som tillverkat dem.

Därefter tynar affären under ett par år. Samtidigt sätter journalisten Jean-Luc Chaumeil igång med ett undersökande projekt kring de hemliga dokumenten som fortfarande finns deponerade i Bibliothèque nationale. Han publicerar ett par böcker om bluffen under 1980-talet och gör tillsammans med BBC2 ett program 1996 som avslöjar hela affären. Att den görs i Storbritannien beror på att boken The Holy Blood and the Holy Grail publiceras där 1982 av journalisterna Michael Baigent och Richard Leigh i samarbete med Henry Lincoln. Boken blir en bästsäljare i den anglosaxiska världen och återger historien som finns i de hemliga franska dokumenten om Prieuré de Sion. Men den går vidare och säger att Jesus hade ett barn med Maria Magdalena. Enligt de tre författarna flyr Maria Magdalena Palestina efter korsfästelsen till Provence i Frankrike och där föds hennes och Jesu dotter Sara. Hennes ättlingar gifter så småningom in sig i de germanska frankernas folk och så uppstår merovingernas ätt som tar Frankrikes tron i besittning under cirka 200 år. Och Pierre Plantard är denna ätts sentida direkta arvinge.

Men det blev för mycket för Plantard som aldrig erkände eller åberopade en gudomlig härkomst, utan han nöjde sig med att bli kvar vid Dagobert II. För journalisten Chaumeil erkände han att pergamenten var tillverkade av de Chérisey, även om han tillade att de var kopior av originalpergament. Chaumeil sade senare till tidningen Le Temps att han beklagade att Holy Blood, Holy Grail någonsin publicerades. Baigent, Leigh och Lincoln var nämligen i kontakt med honom inför bokens skrivande och: Jag förklarade för Henry Lincoln att hela affären var ett bedrägeri, sade Chaumeil.

När Chaumeil avslöjade Pierre Plantards besynnerliga förflutna med sina böcker 1983-84, valde Plantard att lämna Prieuré de Sion den 10 juli 1984. Men han dyker upp igen 1989 med nygamla dokument som visar att Prieuré de Sion grundades i Rennes-le-Château år 1681 och alltså inte i Jerusalem 1099. Han har också etablerat en ny lista över organisationens stormästare, men den skulle göra att han hamnade i olycka. För listan inkluderade en gammal vän till François Mitterand – Roger-Patrice Pelat – som dött under oklara omständigheter under en finansskandal. Undersökningsdomaren i fallet verkställer bland annat en husundersökning av Plantards våning 1993 där man bland annat hittar dokument som ”bevisar” att Plantard är den verklige kungen av Frankrike. Det blev ett steg för långt och i ett förhör hos polisen erkänner Pierre Plantard att alltihop är – humbug. Därefter, till hans död år 2000, är det tyst från Plantards sida.

Men alltså inte från Baigents och Leighs sida som nu alltså stämmer Dan Brown för plagiat. Inte för att han har ”lånat” idéer – vilket de själva gjort från Plantards och de Chériseys förment hemliga dokument på Bibliothèque nationale – utan för att han plagierat ”hela arkitekturen, hela pusslet” i deras efterforskningar. Dessutom har Brown inte givit några referenser till deras verk. Han låter endast den excentriske engelske historikern Leigh Teabing i Da Vinci koden ta ett exemplar av Holy Blood, Holy Grail ur bokhyllan och ge den kommentaren: Bokens författare gjorde några misstänkliga språng i sin analys, men deras grundtanke är sund. Namnet Leigh Teabing är naturligtvis ett anagram av Leigh och Baigent och det faktum att han går med kryckor ser anmälarna för plagiat som en hänvisning till att den tredje författaren Henry Lincoln haltar när han går. Lincoln är inte med i anmälan på grund av dålig hälsa, men sägs stödja klagan.

Koderna

Koderna vimlar som sagt i Da Vinci koden och talar vi namn kan vi ju också lägga märke till Sophie Neveus. Sophie är naturligtvis det grekiska ordet sophia som betyder upplysning, kunskap och som är nyckelordet i den gnostiska mystiken. Den uppstod redan på 100-talet efter Kristus och blommade något århundrade. Dess tankar har dock aldrig helt försvunnit och de dyker nu upp igen som grunden för mycket av bokens avslöjanden. Och Sophies efternamnNeveu, som betyder brorson/systerson på franska, pekar tillbaka på Noël Corbu, arvinge och mer än troligt släkting och kanske till och med syskonson till abbé Saunière, och som är upphovet till att hela den fantastiska historien byggs upp, och prästens namn Saunière lånas ut till Sophies farfar i boken, museiintendenten som mördas på Louvren.

Nu har det här tagit en stund, men jag ser det som viktigt att avkoda själva grunden för defantastiska och revolutionerande sanningarna som paret Brown har kommit fram till i sina efterforskningar före bokens skrivning. Och för att avrunda innan vi ska börja vårt samtal låt mig bara ta några av de allra värsta grodorna i boken. De som presenteras som historiska fakta och som – om de skulle vara sanna –omkullkastar de flesta av kristendomens centrala dogmer. Vi börjar med:

Jesus var gift med Maria Magdalena – eller åtminstone hade de ett barn ihop. Det finns inga bevis för påståendet. Bakom det ligger de tre engelsmännen Baigent, Leigh och Lincoln. Visst var det ovanligt för en judisk man på Jesu tid att inte vara gift. Men inte alls ogörligt. Vi vet att en grupp inom den judiska sekten esséerna levde ett slags ”munkliv” på Jesu tid. De bodde tillsammans i vad som skulle kunna kallas kloster och studerade och skrev ner sina skrifter för omvärlden. De var alltså ogifta, men stod i hög aktning i det judiska samhället vid den tiden. Och som det är pekar de historiska källor som finns – främst evangelierna – på att Jesus inte var gift. Mannen var unik och framställs som sådan. Och det faktum att det inte nämns – som till exempel att Petrus var gift – bör snarare ses som ett bevis för att Jesus inte var gift.

Kyrkan har alltid nedvärderat Maria Magdalenas roll – det är sant att vi vet tämligen litet om Maria Magdalena. Vad vi vet är att hon kom från staden Magdala som är granne med Kafarnaum i Galiléen. I Lukas åttonde kapitel befrias hon av Jesus från sju demoner och blir därefter en av de första följeslagarna till Jesus. Och hon blir dessutom en av de allra viktigaste – det är hon som är det första vittnet till Jesu uppståndelse.
   Under historiens gång har fromma predikanter blandat samman tre olika Marior till en, Maria Magdalena. Den förste var påven Gregorius den Store i en predikan år 591. De tre kvinnorna är Maria Magdalena själv, den prostituerade kvinnan som förlåts av Jesus och uppmanas att bryta med sitt förflutna och kvinnan som vid ett tillfälle med den dyrbara nardusoljan som smörjer Jesu fötter innan hans död och uppståndelse (liksom Maria i Betania senare gör strax före Jesu död och uppståndelse). Att Gregorius gör det är snarare ett retoriskt knep och ett exegetiskt misstag.
   För att Kyrkan skulle ha förträngt henne i sin undervisning är bara inte sant. För hon är det första vittnet i Bibeln till uppståndelsen och det är hon som bringar den glada nyheten till apostlarna. Hon är inte bara ett av de första helgonen i Kyrkan. Hon har dessutom alltid kallats Apostlarnas apostel och därför är hon en av min egen Ordens skyddspatroner.

Den tidiga Kyrkan som den senare har bekämpat all form av gudinnedyrkan som tidigare samhällen har ägnat sig åt. Därmed förnekar Kyrkan balansen mellan manligt och kvinnligt – flera av de historiska religioner som Da Vinci koden påstår att kristendomen tagit intryck av tynade på Jesu tid och därmed under de första evangeliernas tid. Det är snarare så att Nya Testamentets läror är betydligt mer kvinnovänliga och jämställda än det mesta för 2000 år sedan. Och för att avvisa Da Vinci kodens anspråk på att Kyrkan i grunden är antikvinnlig kan jag väl bara visa på den periodvis mycket intensiva kulten av Jesu moder Maria, som understundom snarast blev en fjärde person i Treenigheten…

Det var kejsar Konstantin som bestämde att Jesus skulle ses som en gudomlig person – detta hävdar Brown liksom att Jesu första efterföljare, ja efterföljarna under de första tre århundradena i stället såg honom som en dödlig profet och värjde sig för gudomlighetsaspekten. Det var i stället kejsar Konstantin som av egna politiska skäl tvingade kyrkomötet i Nicea år 325 att anta dogmen mot sin vilja. Återigen är Brown ute och cyklar. Redan i evangelierna ses Jesus som gudomlig. Johannesevangeliet inleds med orden: I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Och så vidare. Den slutliga redigeringen av texten till Johannesevangeliet brukar förläggas till 90-talet efter Kristus. I Romarbrevet, som dateras till cirka 57 efter Kristus, skriver Paulus i nionde kapitlets femte vers: de har fäderna (alltså judarna), och från dem kommer Jesus som människa, han som är över allting, Gud, välsignad i evighet.
   Därtill är det svårt att historiskt svälja att Jesu gudom skulle vara ett påhitt av Konstantin, vars föregångare som romersk kejsare, Diocletianus, startat och genomfört de kanske värsta förföljelserna mot de kristna just därför att de hävdade att Jesus var Gud och Guds son – den ende guden – och att de därför vägrade offra till en romerska kejsaren som gud. Skulle dessa biskopar och teologer som lidit svårt ha köpt något nytt som pålades dem från kejsaren. Nej, de lärde det redan.

Den tidiga kristenheten valde bort ett stort antal evangelier som betonar Jesu mänskliga sida och hävdar att han inte är gudomlig – de alternativa evangelier som nämns i boken är i huvudsak gnostiska evangelier. Gnostikerna var en utbrytargrupp ur den tidiga kyrkan som polemiserade mot kristendomen och vars evangelier skrevs betydligt senare än de fyra i Bibeln. Enligt gnostikerna sker frälsningen genom en högre insikt – sophia – som de har tillgång till. Det är slags mysterievisdom. Om Jesus var människa eller inte spelar ingen roll för dem. För dem är han ett himmelskt andeväsen som iklätt sig en skenkropp.
   Förvisso hittades 48 gnostiska skrifter därav ett par evangelier i Nag Hammadi nära Luxor i Egypten 1945/46. Men de nämner inget om den heliga graal och för övrigt väldigt litet om Jesus som människa. För det var ju för gnostikerna oväsentligt.

Döda havsrullarna

   Att Brown i sammanhanget drar in Döda havsrullarna är olyckligt för hans egen del. Rullarna tillhör den judiska sekten esséerna och har inget med kristendomen att göra. De skrevs dessutom före Jesu födelse. I rullarna finns manuskript med böcker från Gamla Testamentet, det Första Testamentet, och deras egna skrifter om den stora eskatologiska slutkampen mellan ljusets barn och mörkrets makter.

Den katolska sekten Opus Dei är drivande för att förstöra historiska bevis för bokens ”avslöjade sanningar” – rörelsen – för det är ingen sekt – kan inte anklagas för så mycket mer än att den är en öppen organisation som vill inspirera katoliker att leva fromt och gudfruktigt. Att den i grunden är en konservativ rörelse är inget mer än man kan bara konstatera. Att Silas i Da Vinci koden är en Opus Dei munk är en omöjlig dundertabbe, eftersom Opus Dei inte har några munkar. Det är en lekmannarörelse.

Leonardo da Vinci var stormästare i Prieuré de Sion och målade in hemliga budskap i sina målningar – eftersom Prieuré de Sion inte fanns förrän cirka 500 år efter hans död är det litet svårt att se att han målat in brödraskapets hemliga nycklar i sina målningar. Påståendet att det är Maria Magdalena och inte lärjungen Johannes som sitter på Jesu högra sida i Nattvarden får stå för Dan Brown. Konstexperter ifrågasätter inte att det är Johannes om än med slätrakade och kvinnliga drag. Han beskrivs ju i evangelierna som ”ung”. Att Mona Lisa egentligen inte är en kvinna utan en hyllning till helheten man/kvinna får också stå för Brown. Att Mona Lisa var en historisk person verkar inte ifrågasatt i konstvärlden. Hon är identifierad som Lisa Gherardini del Giocondo som var gift med handelsmannen Francesco del Giocondo och det är därför hon nere på kontinenten oftast kallas La Giaconda snarare än Mona Lisa.

Och nu några snabbisar för att avrunda. Jag har knyckt det mesta ut listan från Expressen:

Glaspyramiden ovanför Louvrens ingång – Dan Brown hävdar i da Vinci koden att den består av 666 glasplattor. Talet 666 är djävulens tal i Uppenbarelseboken som är vår Bibels sista bok. Egentligen består pyramiden av 603 glasplattor.

Larmsystemet på Louvren – enligt Brown får larmet i Louvren gallergrindar att fall ned och spärra in den presumptive tjuven. Säkerhetskamerorna är bara en avskräckande detalj. Faktiskt är det tvärtom. Det finns inga galler. Däremot är kamerorna äkta.

Fibonacci-sekvensen – i boken löser Sophie Neveu ett krypterat budskap med Fibonacci-sekvensen 1-1-2-3-5-8-13-21 och så vidare. Det är en av matematikens mest kända talserier, men den börjar 0-1-1-2-3-5-8-13-21 och så vidare…

Den första meridianen – enligt Brown är den gyllene linjen över golvet och altaret i kyrkan St Sulpice i Paris den så kallade rosen-linjen som var världens första nollmeridian. Den som nu går genom Greenwich. Linjen finns förvisso i kyrkan, men den är ingen meridian. Rosen-linjen är själva verket en symbol för ”triumf-vägen”, ett perspektiv som kund Ludvig XIV:s hovlandskapsarkitekt Le Nôtre lade ut 1670.

Det finns fler exempel – många fler – av grova faktiska fel i Browns Da Vinci koden. Och det som då är en bok som ger sig ut för att vara, och som säljer på, att vara grundligt researchad, och vars författare – på  sin hemsida – håller fast vid ”de landvinningar” hans efterforskningar gjort. Förutom direkta grodor och grova missförstånd av Dan Brown är det svårt att inte tro annat än att han med sin bok är ute efter att med hjälp av en påhittad historia om ett gammalt brödraskap torgföra och sälja in den gamla förvillelsen gnosticismen. Man kan inte annat än tro att hans plan är att sälja in den som en gångbar tanke och användbar för medelsvensson och för alla som ett riktigare alternativ till den kristendom som faktiskt vederlade den redan på trehundratalet. För att nå dithän blandar han samman antaganden och det historiskt säkra. Han skriver i sin bok saker som har 50 procents chans att vara sanna och 50 procents chans att vara falska. Och han lämnar till en okunnig läsekrets att fälla avgörandet. Da Vinci koden ärantikatolsk alternativt antikristen/kyrklig men inte bara på grund av Dan Browns anspråk på autenticitet. För till syvende och sist verkar hans post-modernistiska tro vara, att det är okej att acceptera vad som helst så länge det är jag själv som bestämt att det är sant och att det ska vara så.

Inget av allt det här är någon anledning till att ni inte ska läsa Dan Brown i fortsättningen. Men ni ska inte tro på vad han säger. För det är faktiskt – humbug.

p.Henrik Alberius O.P.

Till KATOLIKnu