Kuria, kardinaler och biskopar

Kort information om hur
Romersk-katolska kyrkan är uppbyggd

reviderad aug 2000

Påven är biskop av Rom och därmed överhuvud för den katolska världskyrkan. Han är också statsöverhuvud för Vatikanstaten, som i diplomatiska sammanhang kallas Heliga Stolen. Nuvarande påven heter Frsa Kyrkans centrala ledning - påven och de centrala kyrkliga myndigheterna - heter Vatikanen, och dess centrala förvaltning kallas för kurian, med ca 500 tjänstemän. I hela världen finns ca. 1 miljard katoliker. Kurian består av fem olika administrationer eller enheter: statssekretariatet, kongregationerna, domstolarna, de påvliga råden och den ekonomiska förvaltningen.

Statssekretariatet är påvens eget kansli och kurians kärna, dess "regering". Det är uppdelat i två sektioner: en för "allmänna angelägenheter", som sysslar med kyrkans inre administration, och en för "statliga förbindelser" (i praktiken Vatikanens UD). Det arbetar omkring 150 tjänstemän i statssekretariatet, och statssekreteraren är kardinal och påvens närmaste man. Kurian består i övrigt av nio kongregationer (ämbetsverk - både förvaltande och policy-skapande under påven), elva påvliga råd (utskott), tre domstolar och tre enheter för ekonomisk förvaltning.

Bland kongregationerna är Kongregationen för trosläran en av de mest kända. Den inrättades 1542, som ett led i motreformationen, och fungerar som uttolkare av vad som i allmänna och särskilda fall är rätt tro och handlande. Kongregationen för biskoparna handlägger frågor som rör de ca 4.000 biskoparna i världen och bereder biskopsutnämningar, för slutligt avgörande av påven själv. Helgonkongregationen ser till att salig- och helgonförklaringar går till på rätt sätt.

Bland de tolv påvliga råden återfinns Lekmannarådet, Rådet för de kristnas enhet, Justitia et Pax (Rådet för rättvisa och fred) samt Cor Unum, som är centralt samordningsorgan för kyrkans socialpastorala arbete. I spetsen för Justitia et Pax står kardinal Roger Etchegaray, som kommit att fungera som påvens sändebud i krisdrabbade regioner. Ett allt viktigare råd är Rådet för sociala kommunikationer, som arbetar för att göra det katolska budskapet tillgängligt t.ex. genom satellit-TV. Domstolarna är Apostoliska biktöverdomstolen (Poenitentiaria Apostolica), som ger präster tillstånd att meddela förlåtelse för vissa svåra synder; Högsta Domstolen för den Apostoliska Signaturen, som prövar andra kyrkliga domstolars processer för att bedöma om de handlat korrekt eller inte; samt Romerska Rotan (Rota Romana), en appellationsdomstol dit man kan överklaga beslut som fattats på stiftsnivå, bl.a. när det gäller ogiltigförklaring av äktenskap.

Kurians ekonomisk förvaltning består av Prefekturen för Heliga Stolens ekonomiska angelägenheter ("PEA"), som fungerar som kurians finansdepartement; Apostoliska Stolens egendomsadministration ("APSA"), som sköter egendomar, fastigheter och värdepapper; Apostoliska kammaren, ett numera mest protokollärt ekonomiskt organ, vars överhuvud, kardinalsskattmästaren, i fall av påvligt dödsfall redogör för Heliga Stolens ekonomi; Kardinalsrådet för studium av Heliga Stolens organisatoriska och ekonomiska problem, ett översta kontrollorgan där fackekonomernas rekommendationer granskas och godkänns; samt finansinstitutet Instituto per le Opere di Religione, ("IOR").

Två viktiga rådgivande organ står utanför kurian och under påvens direkta ledning: kardinalskonsistoriet och biskopssynoden. Kardinalkonsistoriet som omfattar samtliga kyrkans kardinaler (omkring 120), sammanträder på påvens kallelse och under hans ledning.

Biskopssynoden består av ordförandena i de nationella biskopskonferenserna (se nedan), företrädare för vissa manliga ordnar, kurians kardinaler och en del personer som utsetts direkt av påven. Synoden sammanträder vart tredje år, med extra synoder vid behov, för att dryfta olika frågor där påven anser sig behöva lyssna på stämningarna i världen. Några synoder som hållits handlade om familjen, om lekfolket, om bikt och försoning, och om ordenslivet.

Nuntien är påvens officielle och diplomatiske representant (ambassadör) i ett land eller en region, och tjänar som direktlinje för de troende till påven. Nuntien för de nordiska länderna har sitt högkvarter - sin "nuntiatur" - i Köpenhamn i Danmark. Till exempel kan man vända sig till nuntien om man behöver officiella dokument från Vatikanen eller vill skicka brev till påven. Biskoparna i fler stift - antingen indelade efter regioner i ett land eller en region som omfattar flera länder - ingår i ett samarbetsorgan som kallas biskopskonferens. Biskoparna i Sverige, Danmark, Norge, Finland och Island bildar den Nordiska biskopskonferensen, som möts två gånger om året. Denna biskopskonferens ingår i sin tur i Europeiska biskopskonferensen.

Ovanstående uppgifter är till del hämtade ur Lars Bergquists bok Den heliga pyramiden (Timbro, 1992) samt ur Torsten örns skrift Vatikanen och världspolitiken (Utrikespolitiska Institutetet, 1996).

Läs även Utrikespolitiska institutets sammanfattning om Vatikanstaten! som kommer här:

VATIKANSTATEN

Vatikanstaten (Lo Stato della Cittá del Vaticano) är världens minsta självständiga stat. Den ligger inom staden Roms gränser på knappt en halv kvadratkilometer stor yta och har en bofast befolkning på ca 500 personer. Italienska och latin är officiella språk. Vatikanstaten uppstod när relationerna mellan den katolska kyrkan och den italienska staten reglerades i den s k Lateranfördragen 1929. Påven är statsöverhuvud i Vatikanstaten.
Han är samtidigt biskop av Rom och överhuvud för den katolska kyrkans universella centrum, Den Heliga Stolen (La Santa Sede), som har sitt säte i Vatikanstaten. I dagligt tal används uttrycket Vatikanen för att beteckna både "staten och stolen". Men det är Den Heliga Stolen som har diplomatiska representanter (nuntier och pronuntier) i mer än 120 länder. Det är också vid Den Heliga Stolen som andra länder har sändebud.

Under närmare tusen år, fram till 1870, regerades stora delar av det nuvarande centrala Italien av Kyrkostaten, med påven som statsöverhuvud. Den enda gång som Kyrkostaten invaderades var då den franske kejsar Napoleon 1807 ockuperade större delen av den italienska halvön. Först efter Wienkongressen 1815 upprättades åter Kyrkostaten. Sedan kyrkan efter Italiens enande 1861 vägrat ge upp sin världsliga maktutövning stängde påven in sig i ett litet område kring Peterskyrkan och Vatikanpalatset i Rom. Den katolska kyrkan vägrade erkänna den nya italienska staten, bannlyste dess monark och förbjöd sina medlemmar att inneha offentliga ämbeten och rösta i allmänna val.

I och med Lateranfördragen fick Den Heliga Stolen äganderätt till ett antal kyrkor och palats i Rom och på andra håll i Italien. Den fick också en egen stat, Vatikanstaten. I gengäld erkände påven den italienska staten och uppgav alla krav på tidigare besittningar i Italien.

Påven väljs på livstid av det heliga kardinalkollegiet, där de kardinaler som är under 80 år deltar. Påven utser alla kardinaler. Påven bestämmer i alla viktiga frågor men utnämner en kommission med sju kardinaler som sköter Vatikanstatens administration.
En statssekreterare fungerar i praktiken som en regeringschef och ansvarar för statssekretariatet som är kärnan i kurian, den romersk-katolska kyrkans centrala administrativa organ. Förutom detta ingår nio kongregationer, ett slags ministerier, med olika verksamhetsområden i kurian. Som komplement till dessa finns tolv påvliga råd för en rad samtida frågor. I kurian ingår också tre domstolar. Den katolska kyrkan är en världsorganisation med omkring 900 miljoner medlemmar, över 18 procent av jordens befolkning. De påvliga beskickningarna runt om i världen, nuntiaturerna, har i första hand som uppgift att följa utvecklingen inom den katolska kyrkan i posteringslandet. Den utrikespolitiska rapporteringen till påven och hans medarbetare i Rom sker vanligtvis på andra vägar, inte minst genom det stora antal besök som påven tar emot i Rom och genom de många och omfattande resor som företas av den nuvarande polske påven Johannes Paulus II (Karol Woytyla, utnämnd 1978).
Kyrkan själv är mån om att framhålla att Den Heliga Stolen inte har någon utrikespolitik. Som Petri ställföreträdare har påven och hans medarbetare bara en uppgift: att predika evangeliet och göra alla folk till lärjungar. Verkligheten är dock en annan. Den katolska kyrkan har spelat och spelar en betydande roll i den internationella politiken. Under 1990-talet är den katolska kyrkan på väg att bli en stark förespråkare för en ny ekonomisk och politisk världsordning, enligt vilken den norra delen av världen har ett ansvar för den södra delen. Samtidigt motsätter sig den katolska kyrkan abort, preventivmedel och andra former av barnbegränsning för att hålla befolkningsexplosionen under kontroll.

Schweizergardet, en styrka med anor från 1500-talet, är Vatikanens ända militära förband. Soldaterna i styrkan måste vara födda schweiziska medborgare, vara minst 174 centimeter långa och ha fullgjort schweizisk värnplikt. Vatikanens ekonomisk grundplåt är det vederlag som erhölls av den italienska staten när Lateranfördragen slöts. IOR (Istituto per le Opere di Religione) är Vatikanens bank. Kapitalet uppskattas till mellan tre och fyra miljarder amerikanska dollar. Under 1980-talet var IOR inblandad i omfattande ekonomiska skandaler och förlorade stora summor. Den andra inkomstkällan är "Peterspenningen", de traditionella frivilliga bidragen från katoliker över hela världen. Vatikanens tredje inkomstkälla är avkastningen från den katolska kyrkans investeringar. Under flera år under 1980-talet visade Vatikanens budget ett stort underskott. I budgeten 1991 beräknades underskottet motsvara 90 miljoner amerikanska dollar.

Det finns ingen industri i Vatikanen och handeln är begränsad till försäljning av frimärken och souvenirer. Vatikanen har ett eget post-, telegraf- och myntväsen.

OBS! Texten är hämtad ur Länder i fickformat om Italien som utkom våren 1997.

övrigt

Vatikanens unika ställning dels som egen stat, om än ministat, dels som religiöst centrum för världens omkring en miljard katoliker, gör denna "världens minsta stormakt" till en viktig faktor i internationell politik. Men dess umgänge med omvärlden präglas också just av att den är en stat till formen och en religion till innehållet. För när påven gör utrikespolitiska uttalanden uttrycker han sig ofta på ett annat sätt och uppehåller sig gärna vid annat än de flesta andra statsmän. Eftersom Vatikanen saknar många av de problem som andra, "vanliga", stater har - säkerhetspolitiska, handelsekonomiska och etniska m m - kan påven, som representant för en andlig makt, koncentrera sig på de principer för samlevnaden mellan nationer och mellan människor som utgår från Bibeln och naturrätten. En etisk utrikespolitik, om man så vill. Om hur Vatikanen uppträder på den internationella arenan - snarare än om påven, katolska kyrkan eller livsåskådningsfrågor - handlar detta nummer av Världspolitikens Dagsfrågor

Eva Janzon/redigerad aug 2000 Eva Welin.