Avlaten och det heliga året

Behovet av heliga tider och platser
av fdr. Anders Piltz


Jorden är Herrens med allt den rymmer, säger Psaltaren (24:1), och Guds kärlek fyller hela jorden (jfr 119:64). Dessa sanningar gäller alla, alltid och överallt. Men till yttermera visso har Kristus genom sin kärleksfulla ankomst till jorden "i tidens fullhet" (jfr Gal 4:4) velat helga och inviga jorden till sitt tempel på speciellt sätt, så som det står i Martyrologiet på julnatten. Det lilla stoftkorn i rymden som människan bebor är invigt till ett tempel åt Guds härlighet. Stjärnorna, månen och solen lyser över oss som en gnistrande belysning i templet. De lyser för att skilja dag från natt, och dag från dag. Förstår man inte det, då har man missat något väsentligt.

Om hela jorden är Herrens tempel och varje tid är nådens tid, behövs det då särskilda heliga tider och platser, pilgrimsmål och "heliga år"? Ja, både därför att människan är skapad för meningsfulla kontraster och för att fira, att upphöja Herrens härlighet med speciella böner, sånger och tider. Hela livet är ju ordnat som en rytm, som en rit: vaka, sömn, vila, arbete, anspänning, avkoppling. En rytm innebär växling mellan betonad och obetonad taktdel. En frikyrklig teolog har sagt: "Om alla dagar är att betrakta som likadana, och om alla människor … måste anses som lika heliga och om ingen plats i sig får anses vara helig mark, då finns det inget att vörda eller att i andakt hålla för heligt. Detta är sekulariseringsprocessens makt i ett folk och i en nation."

Att avskaffa kontrasterna leder inte till lättnad utan till leda. Om livet inte skall bli olidligt måste det få bestå av fest och fasta, av högtid och vardag, av glans och grådask. Ett evigt festande är outhärdligt, liksom ett evigt fastande. Söndagens högtidsgudstjänst i en katedral har sin lyster, men också en regndimmig måndagsmorgon på väg till arbetet rymmer — för den som har krafter och glädje till övers — en sorts högtid, av helt annat men dock påtagligt slag.

Det är ett faktum att vi erfar Guds nåd och närhet starkare på vissa platser och i vissa ögonblick. Abraham, Mose, David, profeterna mottog sina kallelser på vissa platser och i vissa speciella omständigheter. De kunde peka tillbaka på Guds uppenbarelse, hans epifani, och berätta om de avgörande timmarna i sitt liv. Man reste efteråt ett altare till minne av vad som hänt (1 Mos 12:6-8; 13:18; 33:18-20). Dit vände man sig i trohet mot vad man varit med om (1 Mos 13:4; 46:1). Jakob ansåg att platsen där han drömt om himlastegen var Guds boning, i intensiv mening (1 Mos 28:11-22). Helgedomen i Gamla testamentet vittnade om Guds ingripande och vilja att upprätta ett förbund med människan.

På samma sätt är det med de privilegierade tiderna: nåden uppenbarar sig vid ett visst ögonblick, som kan kallas "Guds besök" (jfr Luk 19:44). Aposteln Andreas skulle för all framtid komma ihåg att Jesus hade inbjudit hem honom för första gången en eftermiddag vid fyratiden (Joh 1:39 f). Två som älskar varandra kan alltid berätta om de första ögonblicken, de första blickarna, i deras gemensamma berättelse.

Individen upplever tiden som sin tid, den tid då man planerade, hoppades, fruktade, längtade, led, älskade, såg något förverkligas eller något misslyckas. Det är omöjligt att inte komma ihåg de dagar på året då glädjen och sorgen gästade. Det är rimligt att högtidlighålla de jämna födelsedagarna.

Men det finns också en kollektiv tid, ett kollektivt minne. Klockan, kalendern, året är samhällets tid, gemenskapens tid. Alltså är det i sin ordning att man firar vissa tidpunkter som nådens epifanier tillsammans med alla andra. Guds folk har också sin kalender: kyrkoåret och helgonens år. Det är rimligt också där att man inte låter de jämna åren passera oförmärkt.

Alltsedan år 1300 har den katolska kyrkan, i medveten anknytning till jubelåret i Gamla testamentet, velat fira de stora jämna årtalen som ett speciellt erbjudande om nåd och barmhärtighet. Jubelåret (jfr 3 Mos 25) präglades av försoning, reglering av oreglerade mellanhavanden, av respekt för andras rättigheter: de fattiga, invandrarna, ja också djuren. Slavarna skulle friges, skulder avskrivas. Det heliga året i katolsk tradition har i huvudsak samma syfte: utplåning av skuld, omvändelse, förnyelse, utjämning av orättvisor. De troende uppmuntras att ta sin tro på nytt allvar, att bryta med förslavande vanor, att på nytt söka upp livets källor. Man inbjuds att söka sig till helig mark, att göra en pilgrimsfärd till kristenhetens stora helgedomar och till frälsningshistoriens scener, det heliga landet. Men också för den som inte har tid och tillfälle att resa långt finns möjligheten att företa en inre pilgrimsfärd genom att vända om från den väg man går, vägen utåt, splittringens, söndringens, främlingsskapets och distraktionernas väg, och gå inåt, mot centrum, mot samlingen, försoningen, enheten — mot Gud.

Ett ovärderligt hjälpmedel i denna inre vandring är botens sakrament, den stora skuldregleringen, där också de mest tyngande bördorna kan lastas av, så att vandraren fortsätter lättad och obehindrad av gammal skuld.

Det är i detta sammanhang som påven inbjuder katolikerna att vinna avlat. Begreppet avlat är belastat. Just därför kräver det att man förklarar det noga. Tvister om just avlaten utlöste den västerländska kristenhetens stora splittring på 1500-talet. Man hade kanske väntat sig att katolska kyrkan vid det stora förnyelsearbetet i Andra vatikankonciliets (1962-65) kölvatten hade gjort rent hus med avlaten. Så skedde inte. Påven Paulus VI reformerade i konciliets anda avlatspraxis år 1967 och gav den en fördjupad teologisk motivering.

Vad är då avlat?

För att förstå vad avlaten står för, låt oss ta en jämförelse från allas dagliga erfarenheter. Man måste skilja mellan syndens skuld och syndens konsekvenser.

Alla som lever i gemenskap vet att konflikter lätt uppstår, genom tanklöshet, trötthet, avund eller illvilja. Konflikter kan i lyckliga fall lösas genom att man ber om och får förlåtelse. ändå kan man känna en tagg i själen, trots att man är förlåten eller har förlåtit. Skulden är utplånad, men konsekvenserna måste på något sätt åtgärdas i förhållande till den sårande handlingens djup. Skulden är en sak. Den blir förlåten. Konsekvenserna ("syndastraffet") kan mycket väl kvarstå: en mördad uppstår inte från de döda trots att mördaren är förlåten. En stulen penningsumma måste återställas, hur mycket tjuven än är förlåten. Viljan till gottgörelse är ett exakt mått på ångern.

På teologiskt språk: nåden finns, men den är, som den lutherske teologen Dietrich Bonhoeffer (avrättad av nazisterna) sade, inte billig, den är inte detsamma som att bagatellisera förseelsen. Det är den billiga nåden, som pytsas ut tanklöst av välmenande förkunnare, som har gjort att Nåden, Guds och människors dyrbara förbarmande, har råkat i vanrykte. Det räcker inte att säga förlåt. Man måste också omvända sig. Omvändelsen kräver mer än ett tanklöst rabblat "Jag bekänner …". Omvändelse är en process som aldrig är färdig, så länge vi lever och andas.

I forn- och medeltidskyrkan fick man efter svåra synder, mord, äktenskapsbrott, incest, avfall från tron etc, visa sin vilja till sinnesändring genom en offentlig symbolhandling, en botgöring, innan man åter införlivades i den kyrkliga gemenskapen. Redan när man ångrade sig var man förlåten: nu skulle man också fullfölja förlåtelsen genom att bevisa sin uppriktighet.

Denna symbolhandling kunde under medeltiden bestå i att man byggde en bro, inrättade ett härbärge eller ett sjukhem, eller lät några tiggare bada, byta kläder, äta och dricka sitt lystmäte, eller att man gjorde en pilgrimsfärd och/eller fastade i fyrtio dagar. Man avstod under botgöringsperioden från nattvarden, eftersom kommunionen är de fullt försonades måltid. Så fick syndaren chansen att avtvå det sociala stigmat och på nytt bli betraktad som en aktad och fullvärdig medborgare, i kyrkan och i samhället. Saken kan kanske jämföras med dagens samhällstjänst, brottslingens möjlighet att utföra ett allmännyttigt arbete, som återskänker värdigheten och samhörigheten. (Den gamla kyrkliga botsystemet var troligen mer barmhärtigt än dagens psykologiserande som tenderar att frånkänna individen moraliskt ansvar och samtidigt kan döma folk till ohjälplig utslagning i fängelser eller på mediernas schavott, i effektiv isolering från den övriga gemenskapen, ofta utan chans att effektivt rentvå sig.)

Också denna ofta mycket krävande symbolhandling kunde efterskänkas genom att kyrkans gemenskap solidariskt trädde emellan, och man kallade då detta avlat (ordet betyder "eftergift" och kommer av tyskans Ablaß, ytterst från latinets indulgentia). En botgörare kunde efter en allvarlig synd och efter att ha biktat sig och fått syndernas förlåtelse i avlösningen, därefter motta ett högtidligt efterskänkande också av den kyrkliga botgöringen, genom kyrkans uttryckliga förbön inför Gud. Denna praxis gick tillbaka till fornkyrkans dagar. Sådana stackars människor som under de grymma förföljelserna hade gett vika för tortyr och hot om dödsstraff och avsvurit sig sin kristna tro kunde upptas på nytt i kyrkan genom att "bekännarna" talade väl för dem. Bekännarna (confessores) var de som inte gett vika utan uthärdat plågorna, ett bevis på att de var fyllda av den helige Ande. På bekännarnas ord efterskänktes den utmätta botgöringen.

Också detta efterskänkande skedde i kraft av Kristi nåd. När förföljelserna upphörde fortsatte man ändå att visa denna mildhet, denna avlat, mot syndarna med hänvisning till helgonens förbön i himlen och de medkristnas solidariska böner på jorden. Alla människor uppmuntrades att ta emot denna solidariska, andliga hjälp, eftersom alla människor är syndare. Genom avlaten stärktes gemenskapen inom den stora syskonskaran, Kristi kropp. Den enes förbön kommer den andres brist tillgodo. Avlaten vill visa att allt är nåd, någonting man inte själv skapar utan mottar genom andra. Den flödar ur "kyrkans skatt", som är oändlig, eftersom den bygger på Kristi förtjänster och helgonens förböner, och så underbart konstruerad att den växer ju fler som öser ur den, ungefär som mångas generositet paradoxalt nog inte leder till ökad fattigdom utan till att förråden räcker åt alla. Kyrkan får förmedla både Guds förlåtelse och syndarens återupptagande i den sociala gemenskapen, som blivit sårad genom synden. Avlaten är alltså inte detsamma som syndaförlåtelse. Den ges bara till de redan förlåtna. Avlaten visar att nåden är oändlig, men att nåden också måste tas emot med allvar, i kontinuerlig omvändelse.

Under senmedeltiden förandligades avlaten mer och mer: man fick avlat för besök i kyrkor, vid vissa högtider, eller vid bön inför vissa heliga bilder. Avlaten blev ett sätt för kyrkliga myndigheter att styra fromheten i önskvärda banor. Den kunde också användas ungefär som dagens appeller för insamlingar till välgörande ändamål. Den som bistod med handräckning vid reparationen av den nedbrunna domkyrkan i Uppsala år 1245 beviljades fyrtio dagars avlat, det vill säga, lika mycket som om han hade varit en stor syndare som i kyrkan tidigare botpraxis varit tvungen att leva på vatten och bröd i fyrtio dagar.

En sådan insats kunde naturligtvis också göras genom penninggåvor, ungefär som vi idag skänker pengar till Radiohjälpen eller Röda korset. Avlaten, denna från början förträffliga tanke, började missförstås när man på 1200-talet blandade in pengar i saken. Samvetslösa allmosesamlare drog land och rike runt med förfalskade fullmakter och fabulösa berättelser för att lura uppriktigt folk. Hela medeltiden försökte kyrkliga myndigheter att komma tillrätta med sådana "omdömeslösa och överflödiga avlater, som vissa prelater inte drar sig för att bevilja, med följd att kyrkans nycklar föraktas och bothandlingen mister sin verkan" (fjärde Laterankonciliet 1215). De senmedeltida påvarna föll för frestelsen att ge avlat för att få pengar till bygget av Peterskyrkan. Dessa brev försäkrade innehavaren att han/hon fritt fick välja biktfader och efter ånger, bikt och avlösning blev helt och hållet befriad också från syndens konsekvenser, både i denna världen och i den kommande (jfr Matt 12:32). Kyrkans gemenskap trädde emellan och efterskänkte all botgöring.

Det var förstås ett sätt att uttrycka sin samhörighet med kyrkans centrum. Men många uppfattade (naturligtvis!) penninggåvan som ett sätt att köpa sig gott samvete — ungefär som vissa idag känner efter ett bidrag till en femtioårsdag. Det som var riktigt och vackert tänkt lånade sig till andliga och ekonomiska svindlerier. Alla anständiga människor vid medeltidens slut ropade på reformer av kyrkan i allmänhet och avlaten i synnerhet. Omkring 1500 föll avlaten offer för galopperande inflation. En kort bön inför en andaktsbild sades ersätta hundratals år av botgöring. Avlaten hade förnedrats. Det finaste hade blivit det grövsta. De som inte var vana vid teologiska distinktioner blandade lätt ihop syndaförlåtelse och avlat.

Så gjorde de enkla människor som kom till bikt hos augustinerbrodern Martin Luther i Wittenberg och viftade med ett brev som de betalat för och som de trodde gav dem dispens från hjärtats omvändelse. Det var då den förtvivlade själasörjaren Luther på akademiskt vis författade 95 teser om avlaten. Han gjorde ett ärligt försök att klara ut begreppen, "av kärlek till sanningen och iver att utforska den", som han säger. I en av teserna säger han att "påvens avlater är goda om man bara inte förtröstar på dem men mycket skadliga om man förlorar sin gudsfruktan". Tyvärr avtog snabbt Luthers vilja att fortsätta dialogen om en kyrklig reform, och påven i Rom begrep inte riktigt vad den orolige munken i Tyskland ville. Luther exkommunicerades och dammluckorna öppnades, med bekanta följder för kyrkohistorien. Katolska kyrkan förbjöd på konciliet i Trento 1563 strängeligen att någonsin kombinera avlat med pengar. Då var det försent. Kyrkan var redan splittrad.

En sak (och en människa) skall bedömas från sin bästa, inte från sin värsta sida. Tanken att kyrkan, Kristi kropp, är en solidarisk gemenskap är en kungstanke som behöver återupplivas i vår tid av extrem individualism. Den nuvarande påvens inbjudan att utnyttja det heliga året 2000 till att återuppliva avlaten i sund form är en utmaning till fördjupning av denna tanke. Vi hör ihop. Man kan inte tänka en tanke eller utföra en handling i kärlek utan att detta bidrar till hela gemenskapens bästa. Man kan inte hemfalla åt hat och hämnd utan att alla blir lidande. Detta är den djupa hemligheten bakom vår mänskliga och kristna samhörighet.

Ju längre tiden går, desto mer förstår vi att vi hör till samma kropp, eller för att ta en annan biblisk bild, sitter i samma båt. Det gäller kyrkans gemenskap, det gäller jordens folk. Kyrkan är nådens förmedlarinna och sakramentet för mänsklighetens enhet med Gud och inbördes.

Avlaten idag

Jesu första predikan var kort och klar: "Tiden är inne, Guds rike har kommit. Omvänd er och tro på evangeliet" (Mark 1:15). Avlaten är en inbjudan att ta denna uppmaning till daglig omvändelse på konkret allvar.

Den katolik som har ångrat sina synder och fått förlåtelse för dem kan också, genom kyrkans förmedling, få avlat, det vill säga efterskänkande av syndens konsekvenser i denna världen och den tillkommande. Förutsättningen är att man utför någonting som visar ens uppriktighet. Avlaten kan vara antingen "fullkomlig" (plenaravlat, vilken förutsätter bikt, kommunion och bön för påvens intentioner, samt den uppriktiga viljan att undvika också den minsta synd) eller partiell. Jämför bönboken Oremus, n. 474.

Partiell avlat får:

Fullkomlig avlat får

(efter bikt, kommunion, bön för påvens intentioner och med den uppriktiga viljan att undvika all synd):

Dessa bestämmelser är hämtade ur Enchiridium indulgentiarum, fjärde upplagan 16 juli 1999, där den fullständiga förteckningen finns.

Anders Piltz


Till KATOLIKnu