Alla Helgons dag

(Vigilian till festen kallas populärt Halloween.)
Högtiden firas i Katolska Kyrkan den 1 november. Den infördes för att hedra alla helgon, kända och okända, och enligt Urban IV (påve 1216-1264) för att fylla ut några bristfälligheter i de troendes firande av helgonfester under året. Under Kyrkans första tid var de kristna vana att högtidlighålla årsdagen av dem som lidit martyrdöden för Kristi skull på den plats, där detta skett.

I Öst på 300-talet en gemensam fest på våren för alla helgon

Under 300-talet började stift, som låg nära varandra att utväxla festdagar, att flytta över reliker, att dela dem och att föra samman fester till en gemensam fest; något som visas genom inbjudan från S:t Basilius av Caesarea (329-379) till biskoparna i provinsen Pontus. Ofta var det en hel grupp av martyrer, som led martyrdöden på samma dag, vilket naturligtvis ledde till en gemensam minnesfest. Under Diocletianus (245-316) förföljelse blev antalet martyrer så stort, att en separat dag inte kunde tilldelas var och en. Men Kyrkan, som kände att varje martyr borde vördas, fastställde en gemensam dag för alla. Det första spåret av detta finner vi i Antiochia på söndagen efter Pingst.
Vi finner även omnämnandet av en gemensam dag hos Efraim Syriern (306-373) och i den 74:e homilian av Johannes Chrysostomos (349-407). Först var det endast martyrer och Johannes Döparen som hedrades på en speciell dag. Andra helgon lades så småningom till och ökade i antal, när en "regelrätt" kanoniseringsprocess kom till stånd; 411 fanns i den kaldeiska kalendern en "Commenmoratio Confessorum" för fredagen efter Påsk.

I Väst firas Alla Helgons dag den 1 november från 700-talet

I Väst invigde Bonifatius (påve 608-615) den 13 maj 609 eller 610 Pantheon i Rom till den välsignade Jungfrun och alla martyrerna, varvid han gav order om att en årlig minnesdag skulle firas. Gregorius III (påve 731-741) invigde ett kapell i Petersbasilikan till alla helgon och fastställde den årliga minnesdagen till den 1 november. En apostlarnas basilika fanns redan i Rom, och dess invigning blev årligen ihågkommen den 1 maj. Gregorius IV (påve 827-844) utvidgade firandet den 1 november till hela Kyrkan. Vigilian förefaller ha firats lika tidigt som själva festen. Oktaven lades till av Sixtus IV (1414-1484, påve 1471-1484).

(Ovanstående är en översättning till svenska från Catholic Encyclopedia)

Alla Själars dag

Åminnelsen av alla de hädangångna troende firas av Kyrkan den 2 november eller, om denna dag är en söndag eller en dag då någon särskild högtid firas, den 3 november. Officiet för de döda måste reciteras av prästerna, och alla mässorna skall vara requiem-mässor, utom en på den innevarande festdagen, när det är en förpliktad dag.
Den teologiska grunden för festen är följande lära: De själar som, då de lämnar kroppen, inte är fullkomligt renade från mindre synder eller inte har helt gottgjort gångna överträdelser är utestängda från det saliga skådandet, och de trogna på jorden kan hjälpa dem med böner, allmosor och särskilt genom mässoffret.

Till en början åminnelse under våren av de avlidna.

Under kristendomens första tid var namnen på den hädangångna bröderna antecknade på diptyker. Senare, på 500-talet, var det sed i benediktinska kloster att ha åminnelse av de avlidna medlemmarna vid Pingsttiden. I Spanien fanns det en sådan dag på lördagen före Sexagesima eller före Pingst under Isidor av Sevillas (c:a 560 -636) tid. I Tyskland fanns det (enligt vittnesbörd från Widukind, abbot i Corvey c:a 980) en gammal och ärevördig ceremoni att be till de döda den 1 oktober. Detta accepterades och helgades av Kyrkan.

Seden fick spridning genom klostret Cluny

Abboten Odilo (962-1048) i Cluny gav order om att åminnelsen av alla troende döda skulle äga rum den 2 november i de kloster, som fanns i hans kongregation Därifrån spreds detta bruk bland andra benediktinska kongregationer och bland kartusianerna. Av stiften var Liège det första som gjorde så, och det skedde under biskop Notger (död 1008). Man finner det sedan i martyrologin av Protadius av Besançon (1053-1066). Biskop Otricus (1120-1125) introducerade seden i Milano för den 15 oktober. I Spanien, Porugal och Latinamerika läser prästerna denna dag tre mässor. Påven Leo XIII (1810-1903, påve 1878-1903) bad om ett liknande medgivande för hela världen. Han kunde inte få denna ynnest men gav order om speciell requiem-mässa söndagen den 30 september 1888.

I den grekiska riten firas denna åminnelse på aftonen till söndagen Sexagesima eller på Pingstaftonen. Armenierna firar de åminnelsen dagen efter Påskdagen.

Ovanstående är en översättning till svenska från Catholic Encyclopedia

Halloween

I England och Amerika kallas Alla Helgonsdag All Hallows Day. Kvällen före kallas "All Hallows Evening", som dragits ihop till Halloween. Halloween-firandet har sina rötter i en gammal keltisk fest, som kallades Samhain. Samhain var för kelterna dödens herre, och hans namn betydde sommarens slut. (Kelterna levde så tidigt som för 2000 år sedan i England, Skottland, Wales, Irland och norra Frankrike). Sanhain tillät de dödas själar att återvända till sina hem denna afton. Det keltiska nyåret började den 1 november. Man firade då övergången från den ljusa till den mörka årstiden. Det var slut på skördetiden och början på vintern, en tid som associerades med döden. Natten mellan 31 oktober och 1 november ansågs magisk. Då bedrev onda andemakter, spöken och andras sitt spel. Man trodde, att de onda andarna strövade omkring på jorden den sista natten under det keltiska året. Man trodde även, att själarna till syndiga människor kunde fängslas i djurkroppar, och att de denna natt kunde befrias genom gåvor och offer. Överallt tände därför kelterna eldar denna skräckens natt för att hålla det övernaturliga borta. Druiderna (kelternas präster och andliga ledare) tände en kolossal brasa av heliga ekträd. Man festade hela natten för att inte bli överrumplad, om de döda kom på besök, och man ställde även fram mat åt dem.

Dessa hedniska sedvänjor kunde naturligtvis inte kristendomen acceptera. I England lyckades man utrota de gamla traditionerna, men i Skottland och Irland levde de kvar. När irländska emigranter i slutet av 1800-talet kom till USA så tog de halloween-traditionen med sig. Där bytte man ut den urholkade rovan mot en urholkad pumpa, och så småningom blev halloween en mycket stor helgdag i USA. Även i Sverige har man börjat ställa till med Halloweenpartyn, fester där alla skall vara klädda som spöken, häxor och liknande. Man säljer pumpor, som man kan skära ut som fula ansikten och tända ljus i, precis som i USA.

källa
f. William P. Saunders i artikeln Halloween and All Saints Day
www.catholicherald.com
Halloween - alla helgons dag av Kjell Dellert.

Ljuständningsseden

Seden att tända ljus på gravarna under Allhelgonahelgen är relativt ny i Sverige, men den har snabbt fått en mycket stark ställning. "Gravsmyckningsdagen" är ett välkänt begrepp i vårt land. På 1950-talet började många svenskar resa till Spanien och Italien på semester, och där hade man som tradition att sätt ljus på sina avlidna släktingars gravar på Alla Själars dag. Det finns även en uppgift om att seden förts till Sverige genom italienska arbetare på Gustavsbergs porslinsfabrik utanför Stockholm.

källa
Martin Modéus: Tradition och liv, Verbums förlag
Halloween - alla helgons dag av Kjell Dellert .

Viktiga drag i det katolska firandet av allhelgonahelgen

I Katolska Kyrkan är det viktigt att skilja de båda dagarna: Alla Helgons dag och Alla Själars dag.

På Alla Helgons dag firar man alla helgon, både dem som har kanoniserats av Kyrkan och dem som inte har kanoniserats. Man ser inte bara helgonen som goda föredömen, utan man ber även om deras förbön. Det kollektiva draget i Kyrkan är viktigt och betonas mer än den enskilda individen.
Helgonen spelar en central roll och gemenskapen med dem är viktig. Kyrkan är Kristi kropp och består både av de levande och de döda. Katolska Kyrkan talar om tre tillstånd: pilgrimskyrkan där de troende lever under sin jordiska existens, den triumferande Kyrkan med helgonen, som redan är i himlen, och den lidande Kyrkan med dem som är i skärselden. På Alla Helgons dag firas gemenskapen med den triumferande Kyrkan.

På Alla Själars dag tänker man på dem som är i den lidande Kyrkan, dem som är i skärselden och som behöver renas, för att de skall kunna se Gud ansikte mot ansikte. Man hjälper dem som är i skärselden genom att be för dem och genom att fira mässan för dem. På Alla Själars dag välsignar man de avlidnas gravar. Från äldsta tid har Kyrkan bett för de döda. Det var därför man firade gudstjänst i katakomberna vid de dödas gravar. I 2 Mack 12:46 omtalas försoningsoffer för de döda, så att de skulle befrias från sin synd. Kyrkofadern Tertullianus (c:a 120-220) talar om förböner för de döda. Hos en annan kyrkofader, Origenes (185-220), finns läran om skärselden klart uttryckt.

Under helgen finns det möjlighet att erhålla avlat. Avlaten gäller endast dem som är i skärselden, och den kan vara antingen partiell eller fullständig. För att uppnå avlat för själarna i skärselden skall de troende besöka en kyrka eller en kyrkogård vid allhelgonatid, ta emot biktens sakrament inom åtta dagar före eller efter det att avlaten ges och ta emot den heliga kommunionen samma dag och be böner i påvens intention (minst ett Fader Vår, ett Hell dig Maria och gärna även andra böner). (Se påven Paulus VI:s (påve 1963-1978) Apostoliska konstitution om avlat 1967.

källa
All Saints Day and All Souls Feast av Kathryn Morce, 1998-10-09
Catholic Online Indulgence www.catholic.org)

Firning av allhelgonahelgen i svenska kyrkan

Inom de protestantiska kyrkorna tar man avstånd från mycket som är viktigt i Katolska Kyrkan under denna helg. Man ser inte helgonen på samma sätt. Någon helgonförklaring finns inte, och helgonen spelar ingen central roll. Man ber inte helgonen om förbön. Helgonen ses i första hand som goda föredömen man vill efterlikna. Alla Helgons dag behölls vid reformationen, även om många helgondagar försvann.

Alla Själars dag. "Själadagen" firades i Sverige även en tid efter reformationen men försvann ur kyrkoåret i början av 1600-talet. Den återinfördes 1983 i Svenska kyrkans år men fick då namnet söndagen efter Alla Helgons dag. Fr.o.m. 1 Advent 2003 finns åter namnet "Alla själars dag" med som en underrubrik på söndagen. Minnet av de döda har fått en alltmer central roll i helgens firande. Besök vid kyrkogårdarna med gravsmyckning och ljuständning spelar stor roll. Ofta inbjuds anhöriga till sörjande till särskilda minnesgudstjänster. Man ber vanligen ej för de döda utan endast för de sörjande. Man tror inte på någon skärseld, och därför finns det inget behov att be för dem som är i skärselden. (Läran om skärselden förkastades av Luther, vars lära senare fördömdes av Leo X.) Requiemmässor sjungs men utan att mässan firas. Det är mer en musikgudstjänst.

(Se bl.a. Catholic Doctrine on Purgatory www.sspx.org angående Luther och Leo X.)